Denna vecka har jag inte fått in någon fråga och jag väljer därför att ta upp en egen. För ett par dagar sedan skrev jag en tweet som väckte genklang hos många och jag vill passa på att utveckla mina tankar kring innebörden.

“Att vägra förhandla eller ens tala med meningsmotståndare är mer uttryck för infantil narcissism än integritet, moral och etik. Mogna vuxna litar på sin egen och omgivningens förmåga att komma överens, kompromissa och lösa problem på ett sätt där alla kan komma till tals.”

Bakgrunden till tweeten var den ledarskapskris jag upplever att vi har i Sverige. Beröringsskräcken och många politikers ansträngningar att positionera sig genom att markera avstånd till andra skadar förmågan att skapa de sunda allianser som behövs, för att utveckla samhället i harmoni med människors vilja och i takt med den tid vi lever i. Istället för att analysera problem och diskutera för- och nackdelar med olika lösningar dras många politiker in i ett spel som liknar högstadieungdomars identitetssökande.

Läs även: Altstadt: Det som tidigare stämplades som rasism är nu accepterade sanningar

Beröringsskräck bygger på föreställningen att man kan dela upp världen i gott och ont och att vi blir goda genom att hålla avstånd till det onda. Problemet är att verkligheten inte fungerar så. Uppdelningen är en chimär och ett försvar mot insikten att världen är komplex och paradoxal. Vi behöver hela tiden anstränga oss för att förstå olika åsikter och perspektiv.

Särskilt dem vi inte delar eller tycker om. När vi slutar förstå varför människor tycker som de gör och istället dömer dem enbart utifrån vad de säger och vilka ord de använder, släpper vi förtöjningarna till den komplexa verkligheten och ersätter den med fantasier om en verklighet utan besvärande målkonflikter och paradoxer. Den ihopfantiserade verkligheten är förstås lättare att hantera men problemet är att den inte är verklig och verkligheten kommer alltid tillbaka och biter oss i baken.

Läs även: Åberg: De nya moralisterna ersätter gamla fördomar med nya

När Bengt Westerberg valnatten 1991 reste sig ur TV-soffan för att markera sitt avståndstagande inför Ny Demokrati satte han tonen för det som fortfarande präglar svenskt politiskt liv. Många idealiserar Westerbergs handling och menar att det var ett uttryck för integritet. En person som rakryggat försvarar anständigheten.

Som jag ser det var det ett uttryck för fåfänga, brist på respekt för resultatet av ett demokratiskt val och ovilja att underkasta sig sin roll. Genom sitt melodramatiska utspel satte Westerberg ljuset på sig själv. Som om hans känslor och person var viktigare än valresultatet. Han vände bokstavligen ryggen åt den vilja som en inte oväsentlig del av svenska folket gett uttryck för.

Läs även: Fråga Johan: Det sunda är bättre än det goda

Men vi kan inte tämja de politiska ytterkanterna genom att isolera dem. Då växer de sig bara starkare. Lusten att markera avstånd och att bokstavligt eller symboliskt resa sig ur soffan är lockande men blir en flykt från ansvar och ett försök att ersätta ett svårt arbete med ett lättare. Det är genom att debattera med våra meningsmotståndare som vi påverkar. Att debattera kräver vilja att förstå, mod att stå upp och vilja att koppla bort våra barnsliga impulser.

Förakt kapar banden till det vi vill påverka och gör oss maktlösa. Att markera avstånd känns bra men är i grunden inget annat än en narcissistisk gest. Ett slag i luften.

Johan Grant
Johan Grant är fil. dr, leg. psykolog och rådgivare i ledningsfrågor.
Har du en fråga till Johan? Skriv till fragajohan@bulletin.nu.