I sin mycket uppmärksammade bok Fallet (Mondial förlag) skildrar etikern och författaren Ann Heberlein en deplattformeringshistoria. Hon skriver närmare bestämt om sin egen utestängning från det massmediala och akademiska finrummet. Heberleins bok rymmer oräkneliga exempel på vuxenmobbning i svensk offentlighet. Hon visar hur pöbelhopar på sociala medier och etablerade pressorgan samspelar för att inte bara tvinga bort oliktänkande, utan rent av beröva människor deras försörjning.

Innanför pärmarna ryms också exempel på hur ensidigt svenska statsmedier stundom – ofta rent av – uppträder. Under den till synes neutrala rubriken ”Public service och opartiskheten” återges på ett livfullt sätt hur det gick då Heberlein vid tillfälle skulle vara med i Sveriges Televisions herostratiskt ryktbara program Opinion live:

”Väl på plats visade det sig […] att jag ställdes inte mot en, två eller tre motståndare, nej mot en hel studio full av motståndare. Michael Wiehe inledde med att sjunga en trudelutt om […] öppna gränser […] Alex Bengtsson vrålade att Paula Bieler och jag var högerextremister (sex gånger – jag räknade), ett epitet programledaren inte tycktes ha något problem med.”

Alla mot en, med andra ord (Paula Bieler undantagen).

I dagarna tycker sig en del kritiker av SVT och SR se små tecken på att Public Service har kommit till insikt om att den mest ogenerade aktivismen måste tonas ner och att åtminstone en illusion om balans mellan olika åsiktsriktningar åstadkommas.

Detta faktum stör dem som har vant sig vid alla mot en-upplägget. Advokaten Anne Ramberg rasar i takt med SAP-profilen Annika Strandhäll över att Chang Frick – eldsjälen bakom ”alternativmediet” Nyheter idag – gavs utrymme i rutan. Personligen skulle jag aldrig uttrycka mig på Chang Fricks vis men nog var det lite uppfriskande att se på när Frida Boisen fick svar på tal efter att självgott ha ägnat sig åt politiskt poserande.

Det faktum att jag själv häromveckan skulle få några få förhandsinspelade minuter i SVT-programmet Sverige möts var tillräckligt för att locka fram diverse utfall mot min person på Twitter. Avsändare var samma grupp av kristna socialdemokrater som tidigare i år tycktes arbeta heltid med att smäda terrorforskaren Magnus Ranstorp.

Salvelsefullt skrev Mattias Irving på Twitter att Johan Sundeen uppenbart är ”ett högerspöke. Och han ska alltså få sätta inramningen som akademisk expert för hela samtalet. Varför blir det ALLTID såhär numera, SVT?” Anna Ardin – kvinnan som har satt megafonen på korsets plats – ekade Irving som Bull kopierar Bill. Hon påstod sålunda skam- och samvetslöst att jag skulle vara kopplad till Sverigedemokraterna.

Grunden för Ardins mot Dekalogens åttonde bud stridande utspel var det faktum att jag hållit ett föredrag om min bok 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen för SD. Om samma bok har jag inför kyrkovalet talat för bland andra Frimodig kyrka och tjugotalet moderata ledarskribenter. Sammanlagt har jag sedan utgivningen av min studie 2017 hållit närmare 50-talet presentationer om densamma. Om jag skulle dela identitet med alla de grupper – svenskkyrkliga, frikyrkliga, katolska, ortodoxa och så vidare – som jag har talat för och med skulle jag vara landets mest personlighetssplittrade människa.

Läs även: Konsten att krossa en forskare

Vid samtliga mina framträdanden inför kyrkovalet har jag klargjort att jag inte har någon partipolitisk bindning och att jag som praktiserande katolik är emot all form av profanideologisk inblandning i kyrkors angelägenheter. Månglarna har inte i templet att göra.

Väl på plats i tv-studion upprepade Megafondiakonen sin brunsmetning och påstod sig veta att jag genom min forskning gick andra ärenden än akademins. Nu fanns det tack och lov en av mig om sakläget informerad person i studion – Ann Heberlein – som inte lät förtalet mot min person få pågå oemotsagt. Också programledaren reagerade mot Ardins utfall mot en icke-närvarande forskare.

Varför pågår detta ständiga smutskastande, detta evinnerliga brunsmetande? Ann Heberlein har ett bra svar: ”Det handlar om avhumanisering, demonisering och stigmatisering.”

Läs även: Den kristna 68-vänsterns våldsbudskap