Historikern Lennart Berntson har ett lika starkt som aktuellt avsnitt i boken Efter revolutionen: Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968 (Natur & Kultur, 2017). Kapitlet bär rubriken ”Att krossa en reaktionär”. Berntson belyser den kampanj som östeuropaexperten professor Kristian Gerner blev utsatt för av marxistiska kollegor vid Historiska institutionen i Lund. Det rörde sig om en kollektiv brännmärkning av en enskild forskare.

Berntson skriver: ”Under 1980-talet betraktades det fortfarande som en belastning för en forskare eller författare att tillvitas beteckningen antikommunist. Därmed inrangerades man ofta bland grupperingar som stod den yttersta högern nära.” Affären Gerner handlade om att misstänkliggöra en forskare som hade frilagt enorma missförhållanden i Sovjetsfären och påtalat det ansvar som medlöparna i Väst borde påta sig.

Kapitlet är högaktuellt av det skälet att samma typ av agerande gör sig gällande gång på gång i 2020-talets Europa; strategin går ut på att krossa misshagliga akademiker likt vore de vitlökar i morteln. Nyligen belyste Sveriges Radios dokumentärprogram Konflikt (Kulturkriget på universiteten, 29/5) hur franska forskare som granskat alliansen mellan kulturvänstern och islamistiska krafter blivit brunsmetade.

Jag har liknande erfarenheter personligen. Efter att ha bedrivit kritisk kulturforskning med fokus på socialistiska Bibliotek i Samhälle (BiS), samt av Justitieombudsmannen kritiserade handläggningar vid folkbibliotek, har jag gång på gång framställts som ett redskap för Sverigedemokraterna. Precis som i fallet med de förtalade franska akademikerna har detta, till min stora sorg, pågått under långt tid utan någon offentlig reaktion från min heminstitution: Bibliotekshögskolan i Borås.

En samhällssfär – kultursektorns – vars konformism ofta har påtalats (se till exempel Mattias Svensson, SvD 11/6) borde ha starka skäl att bejaka kritisk forskning, men angreppen som jag och en kollega har utsatts för är bara ett exempel bland många på att så inte alltid är fallet.

Den sympatiska ordföranden i Svensk Biblioteksförening, överbibliotekarie Johanna Hansson, har försäkrat mig att hon är av uppfattningen att yttrandefrihet är en huvuduppgift för bibliotekssektorn. Emellertid sprider flera chefer inom folkbibliotek, universitetsbibliotek och sektorns professionsorganisationer okritiskt, eller med aktivt gillande, artiklar med hot mot fri forskning och autonom högre utbildning. Att en av dessa artiklar är signerad av en aktivist som öppet visat sympatier för aktioner utförda av våldsbejakande Antifascistisk aktion gör inte saken mindre besvärande.

Vad värre är: Ingen – inte en enda – hög företrädare för bibliotekssektorn har till dags dato offentligt stått upp för vår rätt till akademisk frihet.

Läs också: Deplattformering nästa?

Från Gerneraffären, över franska Islamistforskare, till mina egna erfarenheter går en röd linje. Det handlar om trakasserier mot, och försök till deplattformering av, akademiker som är eller anses vara konservativa eller påstås stå till höger politiskt.

Det är ett ofta påtalat faktum att akademiker som inte ser sig själva som vänster utgör en minoritet inom framförallt humaniora och samhällsvetenskap. I Passing on the right: Conservative professors in the progressive university (Oxford University Press, 2016) framhålls hur vänsterns grepp om delar av de amerikanska universiteten går längre tillbaka än till 1968. Författarna tar som ett exempel att hundratals amerikanska professorer 1939 skriftligen uttryckte sig stöd för det stalinistiska Sovjetunionen.

Inom humaniora och delar av samhällsvetenskapen finns inte bara en stark förväntan på att alla forskare ska vara vänster, utan också en monopoliserande tendens. I värsta fall omsätts denna monopolmentalitet i strävan att krossa ”reaktionärer”, att beröva dem deras anställningar och levebröd, och att tillintetgöra dem som människor.

Läs också: Den kristna 68-vänsterns våldsbudskap