Einár valde det kriminella gänglivet själv. Det är vanlig replik i diskussionerna efter mordet på den unge rapparen. Det må vara sant, men vad får en ung talangfull kille att göra det valet? Varför är det möjligt, ja, till och med åtråvärt?

Det är en viktig fråga att reda ut, för Einár är långt ifrån ensam, tusentals ungdomar väljer den brottsliga banan.

Låt oss måla tillvaron av i dag med bred pensel. Skjutningar hör till vardagen. Gängkriminaliteten är så utbredd att svenska myndigheter har tappat kontrollen. Polisen klarar inte av att lösa morden. Vittnen vågar inte delta i rättegångar av rädsla för att själva bli måltavlor. Tilliten till rättsväsendet är på väg bort.

Värst av allt: det behövs inga källor för dessa penseldrag, alla vet hur det ligger till.

Sannolikt lär det bli värre, mycket värre, innan det bli bättre. Om det någonsin kommer att bli bättre. Går det att vända utvecklingen i de utsatta områdena, där gängkriminaliteten har sina rötter? Se på USA och Frankrike, där mångkulturen (läs: segregationen) dragits ännu längre.

Hur hamnade vi här?

Toppmoderaten Elisabeth Svantesson gav kanske ett ofrivilligt svar på den frågan i SVT:s ”30 minuter” förra veckan. Hon sade till programledaren Anders Holmberg att hon ångrar att hon tidigare kallat delar av SD:s politik för rasistisk. Att hon egentligen inte tyckte så.

– Varför sa du så? frågar Anders Holmberg.
– Ja, det var ju för att jag också, man var ju en del av hela det här liksom, alla gick åt samma håll, istället för stanna upp och tänka: ”hallå vad håller vi på med nu?”

Ett ovanligt ärligt svar från en toppolitiker.

Sverigedemokraterna har länge varnat för konsekvenserna av vår rekordhöga invandring. Det har de varit ensamma om. Och konsekvent har de avfärdats som rasister.

En som inte delade denna uppfattning var alltså Elisabeth Svantesson. Men hon kallade dem rasister ändå, eftersom alla andra gjorde det, på bekostnad av sin egen moraliska kompass, på bekostnad av tryggheten i landet.

Frågan är hur vi vill ha det nu: Ska Svantesson och andra kappvändare få fortsätta styra vårt land?

Nej. Det här beteendet, som alla rumsrena partier ägnat sig åt i något slags outtalad maskopi med massmedia, bör bestraffas – bör röstas bort. Det räcker inte att pudla, som Elisabeth Svantesson. Eller att skylla på Reinfeldts öppna hjärta. I stort sett hela etablissemanget har varit en del av den mångkulturella lögnen. Och den har pågått för länge för att glömmas nu när diskursen tar ny riktning.

Läs även: Altstadt: Finmedelklassen bidrog till mordet på Einár

Politiker och medier har medvetet blundat för problemen som invandringen medför. Medvetet förnekat integrationens haveri och framväxandet av utanförskapsområden. Medvetet ljugit för det svenska folket.

Ja, de har gjort det med berått mod, för att låna några ord av Ebba Busch.

Allt går lysande, vi har inga problem med invandring, tvärtom ger det positiva effekter på hela samhället, särskilt ekonomiska. Ungefär så har ramsan gått i vår sköna nya värld.

Jerzy Sarnecki, professorn i kriminologi, har varit tongivande i debatten. Gång på gång har han hävdat att det saknas koppling mellan ökad invandring och ökad brottslighet. Han har gjort det från den trygga tillvaron i 29-miljonersvillan på Lidingö. Långt ifrån våldet.

Resultatet av politiken är ett stadigt växande utanförskap och en skenande brottslighet som snärjer unga människor i utsatta områden, med löften om snabba pengar, respekt och uppmärksamhet.

Om våra politiker i ett tidigare skede hade tagit integrationsproblemen på allvar, då hade vi förmodligen aldrig haft den situation vi har idag.

Den ”nya svenska modellen” är en förklaring till Einárs tragiska öde; ett öde han delar med så många andra ungdomar.

Läs även: Makram: Einár – en klankrigare utan klan

Den svenska flumskolan är en annan struktur som sätter ljus på Einárs livsval. Han säger det själv i podcasten ”Helt ärligt med Sebastian Stakset” från oktober förra året. Tjugosex minuter in i samtalet beskriver Einár hur hans liv spårade ur ordentligt när han i årskurs sex bytte från Skarpnäcksskolan till Eriksdalsskolan där det var ”kaos” och eleverna ”meckade zutt och becknade i cafeterian”:

Einár: ”Jag skötte mig i Skarpnäcksskolan för att det var lite obehagligt annars. Det kändes som att man skulle få en piska om man inte satt med rak rygg. Det var en hård skola. Det var den upplevelsen jag fick.”

Sebastian Stakset: ”Där ser du ju nånting. Den där disciplinen de hade i gamla Skarpnäcksskolan, den var bra för dig.”

Einár: ”Den var bra för mig.”

Stakset: ”Om du tittar på hur skolan såg ut. På den tiden då lärarna hade auktoritet över barnen. Barn från den generation beter sig. De sitter inte på tunnelbanan med fötterna på sätet. De gör rätt för sig. De är inte som den generationen som spottas ut nu. Den här generationen är helt respektlös. För din skull hade det varit bättre om du fortsatte sitta rak i ryggen i Skarpnäcksskolan.”

Einár: ”Ja.”

Utbildningsminister Anna Ekström och andra politiker – snälla ta anteckningar.

Sorgebarnet Public Service är slutligen en annan pusselbit. Jag vill verkligen ge ett hedersomnämnande åt vår degenererade och statsfinansierade kultur. Den som höjer den brottsliga banan till skyarna. Sveriges Radio som hyllar de gängkriminella rapparna och ger dem priser för musik som är solklara skyltfönster till våldet.

I debatten om rapparen och P3-guldvinnaren, Yasin Byn, försvarade sig SR med det gamla vanliga: Man måste skilja på verk och person. Av någon anledning väljer de att inte motivera saken utförligare än så. Det räcker visst att häva ur sig floskler. Vad är det för nivå?

SR:s pristagare Yasin Byn dömdes senare till tio månaders fängelse för förberedelse till människorov för sin delaktighet i kidnappningen av artistkollegan Einár.

Läs även: Åberg: Barn behöver inte lära sig om världens ondska

Är det rimligt att skilja på person och verk i fråga om de kriminella gangsterrapparna? Nej, det torde vara uppenbart för alla att rapparna med sina musikvideor demonstrerar det egna våldskapitalet – och därmed ökar det.

Kolla vilka vapen vi har, vårt knark, våra bilar, pengar, klockor, guldkedjor, kläder, brudar.

Det ökar artistens och gängets varumärke, deras street cred. Det skrämmer och hånar motståndarna. Och värst av allt: Det hjälper till att rekrytera soldater till de egna leden – ungdomar som tidigt skolas in i den kriminella livsstilen.

Detta sätter public service, SVT och SR, på piedestal. Detta ger de priser till. En plattform. Uppmärksamhet.

Givetvis bidrar det till att ungdomar dras till den kriminella livsstilen. Alla vill vi bli sedda. Även om det sker av fel orsaker.

En 19-åring är ihjälskjuten. Men han är långt ifrån ensam. Bara i augusti i år dödades tio personer till följd av en skjutning. Skillnaden nu är att offret var kändis. Därtill var han vit och mördades i Hammary Sjöstad, ett övre medelklassområde. Det gör det lättare för det svenska majoritetssamhället att sympatisera.

Valde Einár själv sitt öde? Det är svårt att argumentera för motsatsen när man hör hans musik. Samtidigt gör vi inte våra livssval i ett vakuum; Einár hamnade förresten snett redan som litet barn. Därför, menar jag, att hela samhället bär skuld i hans öde.

Liksom vi bär en del av skulden för alla de ungdomar som mördas i gängkriminalitetens namn.

Jonathan Kärre
Fristående skribent