Inom klankultur såväl som kriminella gäng är föreställningar om heder, status och blodshämnd centrala. Gangsterrappen bidrar till att reproducera dessa, och skänker status till dess utövare. Det är en subkultur som måste motarbetas.
Det eskalerande gängvåldet i Sverige har krävt ännu ett ungt liv, den här gången den 19-årige gangsterrapparen Einár. Detta inträffade ganska kort efter att han själv hade utsatts för våld och levde under hot efter en tidigare kidnappning och ett försök att spränga hans lägenhet. Han hade även kallats att vittna i en kommande rättegång mot Vårbynätverket, något som lett till spekulationer om att mordet kan vara kopplat till hans vittnesmål.
Detta fall är dock ovanligt av flera skäl. Mordet inträffade i Hammarby Sjöstad, långt borta från orten där den här typen av mord brukar äga rum. Detta visar att gängens händer kan sträcka sig långt utanför orten, och att de inte tvekar att göra det.
Och till skillnad från de allra flesta i ortens gangstersubkultur var Einár etnisk svensk, hans riktiga namn var det närmast ursvenska Nils Grönberg. Namnet Einár lade han till för att bättre passa in i subkulturen. Och även om han hade kopplingar och relationer till några gäng och gängmedlemmar verkar det som att han aldrig riktigt ansågs vara en av dem, och saknade därför verklig uppbackning och verkligt våldskapital.
Läs även: Brinkemo: Klanjustis gör sig bäst på film
Även om det finns många skillnader mellan gangstersubkulturen och klankulturen som bygger på släktskap och blodsband, verkar det också finnas vissa likheter. Einár framstår lite som någon som gav sig in i ett klansamhälle utan att tillhöra en klan. Detta kan vara mycket, mycket farligt.
I Aktuellt beskriver journalisten Diamant Salihu gängvåldet och konflikterna mellan gängen som något som inte längre bara handlar om droger, utan mer om heder, status och hämnd. Dessa är alltså karaktärsdrag som gangsterkulturen delar med klankulturen.
Einár verkade också ovillig att ta hjälp av polisen eller samarbeta med rättsväsendet, med andra ord vägrade han staten men hade samtidigt ingen klan som kunde skydda honom.
Läs även: Brinkemo: Vad hederskultur är – och inte är
Lägg till detta att endast 1 av 17 gängrelaterade mord i Järvaområdet klarats upp sedan 2018. Det betyder att risken att hämna i fängelse för dessa mord är nästan obefintlig och att polis och stat och deras arbete knappast har någon avskräckande effekt. Den avskräckande effekten står i stället rädslan för hämndaktioner från rivaliserande gäng för. Detta är också ett annat typiskt inslag i klansamhällen – tillhör man inte en klan så har man inget skydd mot sina fiender.
När jag tänker på rapmusikens funktion och relevans inom denna subkultur så verkar den ha likheter med poesin i det gamla arabiska klansamhället. Där handlade poesin ofta om konflikterna mellan stammar och klaner, där poeter som även var krigare skröt om sin skicklighet i strid, hur dödliga de var med svärd och spjut. Och om att dissa andra stammar och sina fiender.
Status för stammens krigare mättes ofta av hur många män de hade dödat och hur bra deras poesi var. Poesi i det gamla Arabien bidrog ofta till konflikter mellan stammarna och förevigade krigskulturen. Det ledde även till att många poeter dödades, då somliga uppfattade att deras heder hade kränkts av deras poesi.
Läs även: Brinkemo: Våra barn rånas och vi är tysta
Det är möjligt att Einar kränkte andra gängs heder i sina låtar, och därtill utan att ha en egen klan som backade honom, och detta kan vara farligt.
Gangsterrapp är problematisk eftersom den tillhör en subkultur som finns i orten. Att ge fina priser till kriminella gangsterrappare, som med miljontals lyssningar bidrar till att upprätthålla och reproducera subkulturen och dess normer, skapar problem. Det ger status till kriminella i deras egna kretsar och förhärligar kriminalitet och lockar unga människor till ett kriminellt liv.
Gangsterrapp i Sverige verkar också innehålla budskap och signaler riktade mot kriminella i gangstermiljön som ibland leder till nya brott. Det tycks således som om den här typen av rapmusik inte bara utgör en del av en subkultur, utan även en del av själva brottet – åtminstone på ett moraliskt och pragmatiskt plan om än inte ett juridiskt.
Problemet med kriminaliteten i förorterna är naturligtvis mångfacetterat och kan inte hänföras främst till gangsterrap, det som främst krävs är förebyggande och repressiva åtgärder. Men det tycks ändå uppenbart att den subkultur som gangsterrap är ett uttryck och ett medium för, är en del av problemet.
Och att denna subkultur bör fördömas av samhället snarare än hyllas.
