I juletid ska vi visa medkänsla med våra svagare medmänniskor. Det anser nog många och ett utflöde av denna uppmaning till altruism är tv-programmet Karl-Bertil Jonssons julafton som brukar sändas på julafton klockan 19.00. Men det är inte något uppbyggelseprogram för det traditionella gåvobudskapet som anses kunna härledas från de ”heliga tre konungarna” och deras gåvor i form av guld, rökelse och myrra till Jesusbarnet. Dessa ”tre vise män” som senare har namngetts som Kaspar, Melchior och Balthazar ville hylla den nye konungen med gåvor. Det var naturligtvis en förtänksamhet att visa sin vördnad inför den mäktige – inte en gärd av medkänsla för det fattiga barnet – som drev de tre uppvaktarna.

Läs även: Lista: 5 saker du INTE bör göra i jul

Däremot bygger traditionen från den kristne greken Sankt Nikolaus från Myra på genuin altruism. Han var ärkebiskop av Myra och född cirka 270 i grekiska Patara som i dag ligger i Turkiet. Härav den svenska skrönan att julen är en turkisk tradition. Nikolaus sägs ha skänkt bort sitt arv till de fattiga, bland annat genom att anonymt kasta in väskor med guld i dessas hus. Vi kan jämföra med den svenska traditionen att anonymt kasta in julgåvorna i mottagarnas hus åtföljt av klappar på porten.

Den allmänt hyllade julsagan av Tage Danielsson har däremot en annan tendens som inte alla verkar lägga märke till. I TV har vi sedan 1975 fått se vi se hur den unge gossen Karl-Bertil, som fått juljobb på posten, passar på att omdestinera ett antal julpaket till socialt utsatta personer. För att något lindra tittarnas invändningar mot denna tvångsaltruism demonstreras hur illa valda julklapparna ursprungligen varit och att de avsedda mottagarna därför inte gjort någon egentlig förlust.

Läs även: Nordling: Är ojämlikhet dåligt?

Sensmoralen i den lilla propagandafilmen från 1975, året när Socialdemokraterna umgicks med tanken på löntagarfonder, är att ”ändamålet helgar medlen”. Att åsidosätta äganderätten och avsändarnas rätt att skicka sina presenter till avsedda mottagare ursäktas med att julklapparna istället gör så mycket mera gott hos de stackars utsatta personerna i filmen. Vi ser ett prov på hur en utilitaristisk moral kan användas för ett socialistiskt angrepp på det som kallas rättigheter. Det skall gå för sig att ”ta från de rika för att ge till de fattiga”, helt enkelt. Propaganda för omfördelande skatter verkar ha varit Danielssons motiv. I dag deklarerar finansminister Mikael Damberg att han ska höja skatten för ”de rika”.

Vi kan leka med tanken att Tage Danielsson istället hade skrivit en saga om hur den unge välgöraren Karl-Bertil hade gripits av en genuin medkänsla med de fattiga och därför sparat hela årets veckopengar samt även lönen från extrajobbet på posten för att kunna bekosta julklappar till de fattiga och utsatta. Hade Danielsson kunnat utforma en julsaga om en sådan verklig oegennytta på ett lika anslående sätt? Eller är det udden mot de bättre situerade, som tvingas till altruism, som gör att Karl-Bertils julafton blivit så populär?

Läs även: Nordling: Socialdemokratisk syn på jämlikhet bygger på orättvisa

Karl-Bertil Jonsson gör ingen uppoffring, han har föga likhet med mytens Sankt Nikolaus och borde passa dåligt för juletidens anda av verklig givmildhet. Men tidsandan är att om vi anonymt ska göra gott, går det enbart för sig om bara någon annan betalar.

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör