Politikerna vill införa nya skatter för att öka jämlikheten. Men är jämlikhet verkligen något bra? Denna för oss jämlikhetsmarinerade svenskar provocerande fråga ställer den prisbelönade brittiske Oxfordfilosofen Derek Parfit (1942-2017) i boken Jämlikhet eller prioritet? som nyligen kommit ut på svenska.

Parfit illustrerar sina resonemang med ett tänkt fördelningsexempel som han kallar ”den delade världen”. Den innehåller två grupper. Båda grupperna människor är ovetande om den andras existens. Kanske har Atlanten ännu inte korsats. Fördelningen av välstånd kan tänkas ha två varianter:

1) Den ena innebär att hälften av befolkningen i världen ligger på nivån 100 och den andra på 200.

2) I den andra varianten ligger hälften på 140 och den andra hälften också på 140.

Läs även: Nordling: Vad är poängen med jämlikhet?

Vi ser att att i viss mening är 1) bättre än 2) eftersom det genomsnittliga välståndet är högre i 1) – alltså 150 mot 140. Men fundamentalistiska jämlikhetsanhängare (”teliska egalitarister” med Parfits ordbruk) skulle inte hålla med. De skulle säga att även om välståndet visserligen är högre i 1) så är det ändå dåligt att vissa har det sämre än andra med fördelningen i 1). Dåligheten i denna ojämlikhet väger med detta synsätt moraliskt tyngre än de extra fördelarna.

När fundamentalisterna gör detta moraliska påstående kan de inte hänvisa till ojämlikhetens effekter, påpekar Parfit. De som har det sämre i variant 1) känner ju inte till den andra hälften som har det bättre. Likaså kan det inte uppstå några välgörande effekter mellan de två isolerade grupperna om fördelningen skulle bli globalt jämlik som i variant 2). Om fundamentalisterna ska kunna påstå att 1) är sämre än 2) på grund av ojämlikheten i 1) måste de hävda att denna ojämlikhet är dålig i sig.

Läs även: Nordling: Socialdemokratisk syn på jämlikhet bygger på orättvisa

Av detta följer att ojämlikhet är dåligt oavsett om det är dåligt eller inte för människor, skriver Parfit. Och om vi har det sämre än andra människor, är det i sig dåligt för oss? frågar han sig. För att renodla resonemanget antar han att vi inte känner till dem som har det bättre än vi har. Det är klart att det är dåligt för oss att vi inte har det lika bra som andra. Men är det dåligt för oss att de andra har det bra? ”Skulle det vara bättre för mig om det inte fanns några sådana människor?” Eller skulle det vara bättre om de hade det lika dåligt som jag?

På dessa frågor svarar Parfit ”Nej” och fortsätter: ”Det faktum att det råder ojämlikhet är inte i sig dåligt för för de människor som har det sämre.” Han anför vidare ett fasligt exempel där det är ojämlikt om några är blinda medan andra är seende. Fundamentalisterna borde då hävda att man ska transplantera ögon från de seende till de blinda. Om detta är ogörligt återstår att göra de seende blinda för att få alla att vara jämlika. Det verkar vara uppenbart att fundamentalistisk jämlikhet inte är något bra.

Läs även: Nordling: Medfödd begåvning spelar roll för studieresultaten

Parfit vill för egen del förorda att man istället för att sträva efter jämlikhet ska prioritera de sämst ställda. Denna reglering framstår dock som en stipulering gripen ur luften utan närmare filosofisk motivering – knappast bättre än utilitaristernas dekretering att moralen fordrar att alla ska försöka maximera lyckosumman i samhället. Någon hänvisning till att John Rawls kommit fram till en liknande prioritering genom ett delvis introspektivt resonemang om hur människorna i en ursprungsposition skulle bestämma bakom ”okunnighetens slöja” presenteras inte av Parfit.

Rawls teori har dessutom testats empiriskt med resultatet att de sämst ställda nog inte skulle prioriteras utan istället enbart garanteras ett ”trygghetsgolv”.

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör