Man måste skilja på person och verk. Så brukar det låta i kulturdebatten. Argumentet nådde sin peak när Sveriges Radio försvarade sitt val av vinnare till årets P3-guld: gangsterrapparen Yasin Byn, som kort efteråt dömdes till fängelse för sin delaktighet i kidnappningen av Einár.

Det märkliga i diskussionen är att ingen förklarar varför. Det vill säga: varför måste man skilja mellan person och verk?

Argumentet behandlas likt ett oantastligt axiom som alla förväntas godta utan analys.

Nåväl. Om det handlade om en artist där det saknades kopplingar mellan det konstnärliga verket och upphovspersonens korrupta leverne, vore det kanske begripligt. I de fallen finns det ju en naturlig distinktion mellan verk och person. Det blir som två skilda världar.

I fråga om gangsterrappen är det dock omöjligt att göra den distinktionen; verklighet och konst samverkar i en ond spiral. Rapparnas musikvideor är späckade av vapen, droger, gängtecken och ständiga referenser till våld – samtidigt som de själva i regel är kriminella.

Ändå har landets kulturjournalister köat för att försvara gangsterrappen med orden: Man måste komma ihåg att skilja på person och verk.

De har kommit undan med det, gång på gång, utan att förklara varför det är rimligt. Närmast kom väl Nicholas Ringskog Ferrada-Noli (DN, 26/10) som kort och gott konstaterade att ett samhälle behöver fri konst. Och det är ju riktigt, men han missar poängen något. Det är ju ingen som vill förbjuda gangsterrappen fullständigt, bara att den ska sluta hyllas, och eventuellt också sluta spelas i skattefinansierad media.

Läs även: Lindén: Det handlar inte om gangsterromantik utan om bristen på integration

Argumentet har varit så framgångsrikt att till och med rapparnas advokater nu börjat ta efter kulturjournalisterna.

När rapparen Dree Low nyligen skulle upp i rätten misstänkt för kioskrån skrev hans advokat, Alain Soussi, till SVT (1/11): ”Det är min uppfattning att man inte kunnat skilja på (artistens) person och hans konst – något han nu på ett mycket obehagligt sätt fått konsekvenser av.”

Advokaten måste ha blivit gruvligt besviken dagen efter, när domstolen dömde hans klient till ett års fängelse för att ha rånat butiken. Tänk att inte ens svensk domstol har urskillningsförmåga nog att skilja mellan person och verk!

Rätten fastslog också att den hyllade rapparen har koppling till ett kriminellt nätverk med våldskapital, vilket fick betydelse för domen.

För ett par veckor sedan (12/11) gick branschorganisationen Musikförläggarna ut med sina priser till årets och förra årets bästa insatser bland upphovsmän i musikbranschen. Vinnaren? Tam-ta-da-dam: butiksrånaren Dree Low!

Timingen är så bedrövlig att jag nästan tycker synd om alla som deltagit i hyllningarna av gangsterrappen. Musikförläggarna själva förklarar sig med att vinnaren bestämdes redan förra året, men att pandemin hindrat dem från att dela ut priset. De ser också den senaste tidens debatt om gangsterrappen som ett ”uppvaknande” och ska i fortsättningen ta hjälp av externa konsulter för att hantera frågan.

En person med insikt är författaren och SVT-journalisten Diamant Salihu, som har skrivit boken Tills alla dör om gängkonflikten i Järvaområdet. I en intervju med SVT kommenterar han kopplingen mellan kriminella gäng och gangsterrap:

– Polisen menar att det är ett sätt att visa vilken styrka man har. Att göra marknadsföring för den egna grupperingen. Man har med sig personer som är kopplade till de olika sidorna av gängkonflikterna i sina musikvideor. Det är ett sätt att bygga sitt varumärke, enligt poliser som jag har pratat med.

Gangsterrappen är en del av det kriminella ekosystemet; konsten stärker gängens våldskapital. Skiljelinjen mellan person och verk suddades ut rejält när polisen, tack vare en musikvideo, kunde identifiera den AK-47:a som användes vid dödsskjutningen av 12-åriga Adriana i Botkyrka. Tre personer som hanterade skarpladdade vapen i videon, däribland rapartisten, dömdes för grovt vapenbrott till fängelse.

Historien påminner om hiphop-legenden MF DOOM:s refräng i låten Rap snitch knishes från 2004:

Rap snitches, telling all their business
Sit in the court and be their own star witness

Symbiosen mellan gangsterrap och gangsterliv bör göra det svårt för public service att fortsätta spela genren. Åtminstone okritiskt. Ännu svårare blir det att hylla musikens upphovsmän med guldskimrande priser på glammiga galor. Det är faktiskt ett hån mot skattebetalarna som finansierar public service; varje gång en låt spelas i radio eller på tv utgår ju ersättning till artisten.

Läs även: Dree Low prisas av branschen efter att ha dömts för butiksrån

Det största hånet – och vad som är helt oförlåtligt – är ändå det mot brottsoffren, som får sina liv förstörda av de kriminella gängen. Till exempel de hårt arbetande butiksägarna i Husby som snällt får gilla läget när gangsterrapparna och hans kumpaner kommer in och länsar deras kiosk.

Eller ännu värre: den 19-åriga flickan som för några år sedan blev grovt våldtagen av ett gäng killar och sedan lämnades kraftigt blödande på ett källargolv. Dådet har beskrivits som en av Sveriges mest brutala våldtäkter; killarna förstörde bland annat hennes slidvägg med en pistol.

Aftonbladet (14/11) berättar att tjejen inte blev särskilt road när Expressen (29/10) gjorde ett personporträtt på en av hennes våldtäktsmän, som också är medlem i ett av landets värsta kriminella gäng. Extra besviken måste hon ha blivit över att reportern inte ens nämnde gruppvåldtäkten, som han dömdes för i tingsrätten och hovrätten.

Vad Expressen däremot visade, klart och tydligt i sitt tv-reportage, var våldtäktsrapparens konto på musiktjänsten Spotify. Han fick dessutom ägna en väsentlig del av intervjun åt att berätta varför folk borde lyssna på hans gangsterskildringar framför andras. Argumentet? Att han lever gangsterlivet på riktigt. Sedan reportaget har hans strömningar ökat med flera hundra procent.

Läs även: Gangsterrappen är en produkt av medelklassens våta drömmar

Det är nästan så att man vill gråta. Men ändå inte. Vi talar trots allt om Expressen, vars hela grundidé tycks vara att vädja till det lägsta i människan.

Förlåt mig, nu går jag kanske på för hårt, tänk om felet i själva verket ligger hos mig? Jag behöver kanske bara höra mantrat ett par gånger till?

Man måste skilja mellan person och verk. Man måste skilja mellan person och verk. Man måste skilja mellan person och verk.

Jonathan Kärre
Fristående skribent