Igår hölls den första partiledardebatten under valrörelsen, arrangerad av Expressen. I denna debatt fick alla partiledare på förhand välja ett ämne som de ville debattera. Ett mycket intressant format, klart bättre än när SVT väljer de ämnen de tycker att tittarna ska få höra om. Hur gick det då? För oss som vill se ett regeringsskifte så gick det riktigt bra. Två saker blev tydliga igår: Kampanjen har redan tärt på Magdalena Andersson, medan Ebba Busch bara verkar varva upp.
Läs även: Storslam för blågula blocket i första partiledardebatten
Om vi börjar med Magdalena Andersson, så var hennes problem inte så mycket att hon sa något utomordentligt korkat, utan mest att hon framstod som oerhört trött. Snarare än att svara på vad hennes motståndare sa, så höll sig Andersson nästan uteslutande till sitt förskrivna manus. Ingenstans blev detta tydligare än i ett replikskifte med Ebba Busch, då Busch först påpekade att både el- och bränslepriserna varit höga redan före invasionen av Ukraina, varpå Andersson upprepade att världsläget nu såg annorlunda ut, och Busch omedelbart stack in med att problemet som sagt funnits innan världsläget förändrades.
Det går inte att skylla allting på Putin, något Ulf Kristersson också var tydlig med i vad som kanske var hans bästa moment under debatten, då han räknade upp alla de felsteg Socialdemokraterna begått på energiområdet som inte hade något med Putin att göra, där de två största var att man lagt ner fullt fungerande kärnkraftverk och gett Miljöpartiet plats i regeringen.
Alla vi som minns valrörelsen 2006 fick tydliga Göran Persson-vibbar av Magdalena Andersson. Persson hade vid det laget egentligen velat avgå i flera år, men gång på gång övertalats att stanna kvar då Socialdemokraterna saknade en lämplig efterträdare. Under hela valrörelsen 2006 så framstod Persson mest av allt som fullkomligt utmattad och utbränd. Kontrasten mot den betydligt piggare oppositionen var tydlig.
Persson hade när valet 2006 ägde rum suttit som statsminister i tio år. Magdalena Andersson ger nuförtiden samma trötta intryck, trots att hennes partiledarskap inte ens nått sitt ettårsjubileum. Möjligen kan det handla om att Andersson, snarare än att vara trött, bara är väldigt nervös. Det vore i sådant fall fullt förståeligt. Den uppgift Andersson anförtrotts av partiet är att ge Socialdemokraterna ett kraftigt förbättrat valresultat och bryta en 20-årig nedåtgående trend.
Detta framstod som en enkel uppgift för bara några månader sedan, men årets valrörelse har inte gått bra för Socialdemokraterna. I takt med att fokus flyttats från pandemin och Ukraina till inrikespolitiken, så har Socialdemokraternas siffror dalat, en trend som lär fortsätta. Jag tror fortfarande att Socialdemokraterna har goda chanser att slå sitt valresultat från 2018, men för de socialdemokratiska väljare som under det senaste året vågat drömma sig tillbaka till fornstora dagar så lär en mycket mer blygsam ökning ändå uppfattas som en besvikelse.
Läs även: DEBATT: Vindkraften är en miljöbov och en katastrof för djur och natur
Tillbaka till debatten. Diskussionen om vård och skola hade som gemensamt tema att en eller flera partiledare förespråkade förstatligande. Kristdemokraternas förslag om att lägga ner regionerna och överföra makten över sjukvården till staten var en stor anledning till att partiet klarade sig kvar 2018, så det bör inte förvåna någon att man lyfter förslaget i år igen. Jag är egentligen inget fan av regionerna, men samtidigt ställer jag mig tveksam till argumentet att en förstatligad vård skulle skapa jämlikhet inom vården över hela landet.
Givetvis kan det bli så, men jag drar mig till minnes att Polisen redan är statlig, och polistäckningen är definitivt inte lika bra i hela landet. Att staten, om man ensamt styrde vården, skulle kunna se till att alla svenskar fick nära till sjukhus oavsett var de bor i landet, är inte samma sak som att man faktiskt skulle göra det. Människor ute på landsbygden och i små orter har ju överlag ännu mindre inflytande i riksdagen än de har i sina respektive regioner. Detsamma gäller såklart skolan.
Det bör inte förvåna någon att Jimmie Åkessons starkaste ämne var integrationen. Åkesson hade flera bra poänger, men hans problem – både i detta ämne och i debatten i stort – var att han framstod som överdrivet negativ, med ett större fokus på vad som var fel än på positiva visioner för hur problemen kan lösas.
Hans förståeliga frustration över de andra partiledarna sken ofta igenom. Med det sagt, så lyckades Åkesson ändå stå ut från mängden och visade med all önskvärd tydlighet att SD, trots de andra partiernas närmanden, fortfarande är ett unikt parti i svensk politik.
Läs även: Karlshamnsverket igång igen – Stenevi: ”Skandal att det får fortgå”
Sammanfattningsvis så blev Ebba Busch debattens stora vinnare. Förlorarna blev Magdalena Andersson av tidigare nämnda skäl liksom Märtha Stenevi som överhuvudtaget inte lyckades komma fram i debatten (minns någon något hon sa?), och som hade svårt att parera alla de smällar hon fick ta emot inte minst på energiområdet.
