Det var en märkbart lägre energi i Almedalen när Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar intog scenen på måndagskvällen. Inte så konstigt med tanke på att de två tidigare talarna varit statsministern och oppositionsledaren, med betydligt större publik.

För att Dadgostar – och publiken – skulle tända till krävdes det att vänsterledaren repeterade sina höjdpunkter från den gångna mandatperioden.

Läs även: Kommentar: Magdalena Andersson i Almedalen – en svensk Donald Trump?

Politiker brukar vilja tala om framtiden när de besöker Almedalen. Därför var det något egendomligt när Dadgostar rekapitulerade fjolårets batalj om marknadshyror som kulminerade i att Vänsterpartiet fällde regeringen Löfven och satte stopp för Centerpartiets krav på fri hyressättning.

Samtidigt är det svårt att klandra henne. Dadgostar gick som bekant segrande ur striden och förvandlade på kort tid Vänsterpartiet från dörrmatta till en kraft att räkna med. Borta var Jonas Sjöstedts mesiga vilja att vara alla till lags; in tågade ett tuffare vänsterparti, nu med principer.

Händelsen gav Vänsterpartiet en rejäl skjuts i opinionen. Från att ha legat omkring 9,5 procent av väljarstödet lyfte partiet till 13,3 procent i juli förra året. Sedan dess har Vänsterpartiet dock backat rejält, troligen till följd av Nato-motståndet, och ligger enligt SVT/Novus nu på 8,8 procent.

Självklart är Dadgostar angelägen om att fräscha upp väljarnas minne inför valet genom att spela upp sina greatest hits.

Sämst är Nooshi Dadgostar när hon träder in i rollen som ideolog.

– Insikten om att idag är jag den som är stark, imorgon kan det vara jag som behöver hjälp och stöd. Det är den insikten som skapar sammanhållningen, sa hon utan någon särskild kraft i rösten.

Omfördelningspolitik brukar annars motiveras genom att vädja till det högsta hos människan: medkänslan, omtanken, moralen och solidariteten. Olof Palme, som lade grunden för Almedalsveckan, utövade den konsten med bravur. När Nooshi Dadgostar ideologiserar framstår socialismen snarast som en politisk motsvarighet till olycksfallsförsäkringen.

Nooshi Dadgostar hittar ny energi när hon hävdar sig på bekostnad av Centerpartiet. (Sverigedemokraterna, som brukar vara Vänsterpartiets ärkerival, nämns överhuvudtaget inte. Troligen är det en medveten strategi i striden om arbetarväljare.) Det är förståeligt. Annie Lööf buntar som bekant samman Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna i kategorin ytterkantspartier som ej går att förhandla med. Samtidigt verkar Lööf angelägen om att bli stödparti åt Socialdemokraterna – som i sin tur är beroende av Vänsterpartiet. En ekvation som bara går ihop i Annie Lööfs mittenrike.

Läs även: Kommentar: Ulf Kristersson i Almedalen – ett motgift mot kaos