Nyckelordet i Kristerssons tal är ”kaos”, där Moderaterna ska stå för återställd ordning. Han låter ibland naivt visionär, men lyckas framställa det borgerliga alternativet som stabilt, skriver Jonathan Kärre från ett duggregnigt Visby.
Ulf Kristersson har det svårt som oppositionsledare. Statsminister Magdalena Andersson är partiledaren med överlägset högst förtroende hos svenskarna. Att kritisera vår första landsmoder i vardande låter sig inte göras så enkelt. Det kräver oblika metoder – om man inte kan kritisera huvudpersonen får man ge sig på hennes vänner.
Läs även: Kommentar: Magdalena Andersson i Almedalen – en svensk Donald Trump?
Just det gjorde Ulf Kristersson när han talade i Almedalen på måndagsförmiddagen. Bland annat måttade han slag mot den ömma punkten, Morgan Johansson. Det kommer att krävas mycket för att läka Sverige, sa Kristersson och fortsatte:
– Och jag kan verkligen inte lova att det blir lätt. Men en sak kan jag lova: en borgerlig regering, som jag leder, kommer inte att ha en justitieminister som Morgan Johansson.
Attacken möttes av friska applåder från publiken som anslutit trots duggregn över Visby. Som svar på applåderna skojade Kristersson:
– Tänk att även Morgan Johansson kan få en applåd!
Moderatledaren kritiserade vidare regeringskaoset som präglat den gångna mandatperioden. Ansvaret lade han hos V, Mp och C, liksom hos statsministern som inte lyckats tämja viljorna i ”vänsterkartellen.”
Överlag är den stora fienden i Ulf Kristerssons värld just kaoset: passkaoset, Arlandakaoset och tågkaoset. För att inte tala om kaoset i skolan och i de utsatta områdena.
Det är ingen slump att Kristersson beskriver socialdemokratins Sverige som ett land i kaos, samtidigt som det egna partiet tagit patent på ordet ordning inför höstens riksdagsval.
Det är en berättelse som många svenskar nog känner igen. Vad hände egentligen med tryggheten i det svenska folkhemmet?
Att vi har turbulenta tider i Sverige – och omvärlden – är emellertid ingenting regeringen förnekar. Tvärtom uttrycker Socialdemokraterna själva saken kärnfullt i sin nya Trump-doftande valslogan: Vårt Sverige kan bättre.
Läs även: Brinkemo: Almedalen som en bild av det svenska kynnet
Både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson är djärva när de målar upp sina målbilder för framtidens Sverige. Statsministern nämnde i sitt tal på söndagskvällen att gängen ska knäckas, att segregationen ska brytas och att Sverige ska vara lika tryggt och älskvärt i varje kvarter. Oppositionsledaren svarade med sin vision om ett Sverige där ordet utanförskapsområde är borta, där varken gängvåld eller klanvälden existerar.
Det är vackra ord. Och naturligtvis är det viktigt med visioner. Men hur trovärdiga är de, givet dagens situation? Risken med vidlyftiga visioner är att de präglas av samma naivitet som skapade våra ghetton från första början.
Istället vore det klädsamt om en svensk etablissemangspolitiker medgav att ett massivt inflöde av människor från krigshärjade och underutvecklade länder sannolikt kommer att vålla långvariga problem. Bara genom att erkänna och definiera samma problem kan vi lösa dem.
Kristersson är bäst när han berömmer sina oppositionskollegor. Kd för sin kamp för vård och äldreomsorg. L för sitt arbete med skolan och hbtq-personers rättigheter. Sverigedemokraterna för sin hållning i invandringsfrågan. Hyllningarna ger intryck av ett stabilt och samarbetsvilligt högeralternativ till konstellationen S, V, MP och C som onekligen vilar på skakig grund.
Undrar om någon i publiken tänder till? Ovanför Visby mullrar JAS-planen och påminner om att större saker är i görningen.
