Den andra partiledardebatten på två dagar följde ett liknande format som den som hållits dagen innan: Varje partiledare fick välja ett ämne som debatten skulle handla om, och de flesta valde förutsägbara ämnen. Vad som var mindre förutsägbart var att debatten skulle ha fler än åtta deltagare: Utöver de åtta partiledarna så deltog också programledaren Robert Aschberg och kommentatorn Lena Mellin flitigt. Tyvärr gav deras insatser debatten ett löjets skimmer.

Läs även: Kommentar: Ebba Busch vinner över trött Magdalena Andersson

Om vi börjar med den debatt som ägde rum mellan partiledarna, så började Johan Pehrson med att försöka ta tillbaka det område som historiskt varit Liberalernas starkaste, nämligen skolan. Av någon anledning framstod Pehrson som fullkomligt oförberedd på att debatten skulle handla om vinstdrivande företag i skolsektorn.

För 10–15 år sedan då Liberalerna dominerade skoldebatten handlade den om huruvida man skulle få ha keps och mobil i klassrummet. Så är det inte längre. Pehrson hade kunnat påpeka att skattepengar alltid har gått till privata vinster i en eller annan form, något jag själv skrev om häromdagen, men istället lät han sig bli fångad i en diskussion om huruvida sänkta skatter kan leda till högre skatteintäkter. Överlag kändes Pehrson mestadels ofokuserad genom hela debatten.

Statsminister Magdalena Andersson var betydligt piggare den här debatten, men hennes problem med fastighetsskatten är ännu ett symtom på att Socialdemokraterna inte är den koloss i svensk politik man en gång varit. Kristersson påpekade att även om Magdalena Andersson sagt sig inte vilja återinföra fastighetsskatten, så vill både SSU, höga företrädare för Socialdemokraterna samt MP och V göra detta.

På Göran Perssons tid, då Socialdemokraterna samlade nästan 40 procent av väljarna, så hade både MP, SSU och de regionala företrädarna ifråga blivit inkallade till Rosenbad, fått sig en rejäl utskällning, och sedan hade ingen någonsin vågat viska ordet fastighetsskatt igen. Den typen av auktoritet har inte Magdalena Andersson, och därför kan hon inte döda idén om en ny fastighetsskatt. Hennes ord är, till skillnad från så många historiska Socialdemokratiska ledares, faktiskt inte lag. Hon kan tvingas kompromissa, och den resulterande kompromissen kan visa sig bli mycket dyr för svenska husägare.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf vill stå på Jimmie Åkessons axlar

Att Miljöpartiet är pressade märks. En ny opinionsundersökning visar att deras uppåtgående trend har brutits, och Stenevi kände sannolikt av de skiftande vindarna. Att Karlshamnsverket är igång och bränner 70 000 liter råolja i timmen drar ett löjets skimmer över den gröna politik som de senaste åtta åren förts på Miljöpartiets initiativ. Stenevi var betydligt tydligare än under gårdagen, men det förändrar inte att partiets tidigare trumfkort – miljöfrågan – nu har blivit en black om foten.

Stenevi hade god hjälp av att Lena Mellin i studion backade upp hennes påståenden om hur nedstängningen av Ringhals 1 & 2 gick till. Det stämmer att beslutet om nedstängning fattades 2015, men själva nedstängningen skedde inte förrän årsskiftet 2019/2020 (Ringhals 1) och 2020/2021 (Ringhals 2). Det finns alltså en tydlig korrelation mellan nedstängningen och de ökande elpriserna.

Att det sedan skulle ha varit ett ”affärsmässigt beslut” är en sanning med stor modifikation: Det är regeringen som utser Vattenfalls styrelse, den styrelse som tog beslutet om nedstängningen av Ringhals. Innan den rödgröna regeringen tog över 2014 fanns inga indikationer på att Vattenfall ville stänga Ringhals.

När nedstängningsbeslutet så kom så firade Miljöpartiet detta som en politisk seger, och det med all rätt: Att kärnkraften blivit för dyr för att vara lönsam berodde på den av Miljöpartiet införda straffskatten på kärnkraft. Straffskattens syfte var att få Vattenfall att lägga ner kärnkraftverk, och samtidigt ge politisk täckning åt regeringen att säga att det var Vattenfalls beslut, inte deras, och att det fattades på affärsmässiga grunder och inte som ett resultat av ett politiskt beslut. Precis det både Magdalena Andersson och Märta Stenevi hävdade i debatten igår, med andra ord. Detta är ett område där oppositionsledarna måste bli mycket tydligare med att förklara vad som egentligen försiggick bakom kulisserna.

Programledaren Robert Aschbergs insats kommer mest att bli ihågkommen för att han felciterade Jimmie Åkessons debattartikel från 2009 (som kan läsas här; rubrik ej satt av Åkesson), och för att han, mitt i en debatt om mäns våld mot kvinnor, sagt åt en kvinna att sluta ”bjäbba” när hon påpekade att han klantat till det och inte gett en annan kvinna lika talartid som de andra partiledarna. Åkesson gjorde för övrigt ett gediget jobb i debatten, där hans bästa område ej förvånande var invandringens kostnader, det ämne han valt själv.

Läs även: Blågula blocket vann för andra kvällen i rad

För att sammanfatta: Vinnare? Åkesson, Busch och Kristersson. Förlorare? Stenevi, Pehrson, Andersson och Aftonbladets trovärdighet.