Kriget i Ukraina har pågått i nästan två år och är den blodigaste väpnade konflikten i Europa sedan andra världskriget. Återigen finns det ett hot om att kärnvapen kan komma att användas, liksom att konflikten kan utvecklas till en sammandrabbning mellan stormakter. Det kalla kriget har ett annat ansikte idag än innan Sovjetunionens kollaps, men dess återkomst på den geopolitiska scenen är ett obestridligt faktum, och liksom tidigare är termen oxymoron, eftersom vapnen aldrig tystnar för ett ögonblick, även om kraftmätningens inblandade undviker direkt konfrontation. Ukraina skulle förmodligen inte kunna fortsätta sitt försvarskrig utan stöd från Väst, och särskilt USA, och det slutliga utgången av kriget beror på styrkan i detta stöd.

Läs även: Koraszewski: Hamas och ett nödvändigt krig

Vissa trodde att Sovjetunionens kollaps skulle innebära ”historiens slut”, med en seger för västerländska värderingar och den amerikanska hegemonin. Långt innan denna kollaps uppstod dock krafter som snart skulle utmana hegemonin och den liberala demokratin, krafter som föredrog en erövringsideologi framför en om fredlig samexistens.

Sovjetunionens kollaps är inte utan anledning starkt förknippad med den sovjetiska invasionen av Afghanistan, och med den islamiska arméns första betydande seger över de ”otrogna” på århundraden. Få i Väst lade märke till att det sistnämnda var den islamiska världens tolkning av Sovjetunionens nederlag i Afghanistan och det efterföljande tillbakadragandet från landet. Denna seger möjliggjordes av amerikanska vapen, som så småningom skulle komma att vändas mot givarna.

Etableringen av Islamiska republiken Iran hälsades i västerländska medier som en demokratins seger över enväldet, vilket visade sig vara en fullständig felbedömning av händelserna. Reformerna i Kina betraktades nästan med en viss munterhet, eftersom få kunde tro på möjligheten att bygga en effektiv och konkurrenskraftig ekonomi gentemot västvärlden under kommunismens fana. Det verkade mer troligt att Ryssland skulle gå med i klubben av demokratiska länder av den typ bryr sig om landets utveckling och sina medborgares välmående.

Alla dessa analyser visade sig vara felaktiga, och idag talar Teheran om en allians av axelländer (med en medveten eller halvmedveten historisk analogi) med betydande militär potential. Hur stark är alliansen mellan Teheran, Peking och Moskva? Dessa länder delar en stark fientlighet mot Väst men har också många intressen som ligger i konflikt med varandra. Ryssland och Kina är länder där imperialistiska ambitioner prioriteras framför de egna medborgarnas välbefinnande. Iran är en teokrati som siktar på ett globalt kalifat och införandet av religiös överhöghet. För Kina och Ryssland är Iran en allierad som kommer att behöva hanteras förr eller senare, men den är tillfälligt bekväm eftersom den är engagerat i ett konstant gerillakrig mot Amerika. (Vilket för Ryssland är ett hopp om att försvaga USA:s stöd till Ukraina, och för Kina är det ett hopp om att hitta det lämpligaste ögonblicket för en attack mot Taiwan).

För Islamiska republiken Iran är det prioriterade målet att förstöra Israel. Både Ukraina och Israel är idag den fria världens främsta försvarsfronter mot totalitarismens utmaningar, och deras framgångar eller misslyckanden beror i hög utsträckning på leveranser av (främst amerikanska) vapen och ammunition.

Medan strategin för politiker i totalitära länder bygger på att man tror på försvagad moral i demokratiska samhällen och krympande tekniska fördelar, litar politiker i demokratiska länder på att det finns gränser för deras motståndares irrationalitet – och glömmer att deras egen rationalism stannar vid datum för nästa val. Misstankar om att någon av sidorna någon gång kommer att begå ett kardinalmisstag som får den extremt känsliga balansen bryta ihop, är inte ogrundade, även om många är medvetna om att den fria världens öde idag beror på ukrainarnas förmåga att försvara sitt land mot slaveri, och Israels förmåga att försvara sin existens. Europa verkar dock sakna viljan att kämpa och göra uppoffringar, och återigen hänger vår frihet till stor del på Amerika.

Läs även: Koraszewski: Palestiniernas värsta fiende är deras blodtörstiga supportrar

Jeff Jacoby analyserar i en kolumn i Boston Globe den amerikans administrationens beslutsamhet när det kommer till att ge ett kraftfullt stöd till Ukraina, och börjar med att påminna om att Putins beslut att inleda en invasion av grannlandet, utan tvekan var kopplat till det tragiska och kaotiska tillbakadragandet av de amerikanska styrkorna från Afghanistan.

I nuläget, skriver Jacoby, hänger Ukrainas öde på en skör tråd och Kiev behöver desperat nya leveranser av vapen och ammunition. Ukrainare ber ingen att offra sitt liv för deras land, men de måste ha något att försvara sig med. Under tiden, i kongressen, vägrade republikanerna att stödja en budget för bistånd till Ukraina, och villkorade ett godkännande med invandringsrestriktioner. Och vad värre är kräver de mest hårdföra republikanska senatorerna ett fullständigt stopp för biståndet till Ukraina.

President Biden har sagt att han är villig att kompromissa för att få republikanskt stöd för ett biståndspaket på 50 miljarder dollar i federalt stöd till Ukraina. Enligt Jacoby är det absurt att kombinera frågorna om Ukraina och amerikansk invandring, men det är så här politik fungerar. Gång på gång visar undersökningar att immigrationspolitiken är en prioritet för de amerikanska väljarna, men väldigt mycket mer står på spel i detta krig än bara Ukrainas frihet eller västvärldens prestige.

Ryssland utgör idag ett hot mot säkerheten och stabiliteten i Europa. Stödet till Ukraina är en investering i försvaret av den fria världen, en investering som redan har gett resultat. Inte nog med att Putin inte lyckades erövra Ukraina, det är även som Jacoby skriver, att tack vare Ukrainas beslutsamhet och västerländska vapen är Natoländerna, och framför allt Polen och Litauen, säkrare i dag än för två år sedan. Ja, det är sant att den förväntade motoffensiven inte levde upp till förväntningarna och att Putin nu räknar med att Washington överger Ukraina precis som det övergav Afghanistan.

Men de 46 miljarder dollar som USA hittills har spenderat för att hjälpa Ukraina har lönat sig i form av en allvarlig försvagning av den ryska armén, ett försvagat stöd för detta krig i det ryska samhället, i form av Natoexpansion och ökat engagemang från Europeiska unionen, och förmodligen också en försvagning av Kinas villighet att attackera Taiwan.

Mätningar visar att en majoritet av de amerikanska väljarna inte bara anser att det är viktigt för USA att låta Ukraina vinna detta krig, utan 67 procent av de tillfrågade uttryckte sig positivt för ekonomiskt stöd till Ukraina.

Det är fortfarande osäkert vilket resultat kriget kommer att få och när det kommer att ta slut, men det råder ingen tvekan om att den ukrainska arméns framgångar i hög grad beror på amerikanskt stöd.

Situationen är inte annorlunda på den andra fronten av det kalla kriget, där Israel kämpar inte så mycket mot Hamas folkmordsangrepp, som mot den islamiska republiken Irans aggression. Denna aggresion har landet spridit i decennier, där Israel bara är en bricka i spelet och ett bete för att bekämpa ”rötan från den otrogna västern.” Iran har aldrig dolt att Amerika är den store Satan och att kriget med Israel bara är en introduktion till kampen för resten av världen.

Idag i detta krig är Hamas beväpnade av Iran och verkställer bara Irans långsiktiga planer, samtidigt som de ska framstå som en svag och försvarslös motståndare till det mäktiga Israel. Faktum är att det lilla landet Israel är omgivet av fiender från alla håll, och att en seger över landet skulle tolkas som islams seger över västvärlden. Tack vare amerikansk hjälp vågar Iran ännu inte i större skala dra in libanesiska Hizbollah med sina 150 000 precisionsmissiler vid Israels norra gräns. Men de höjer insatserna och får fotfäste i västerländska samhällen genom att utnyttja den antisemitism som är inbäddad i dem.

Det är svårt att idag säga vilket av dessa två krig som är den viktigaste fronten. Den fria världens öde ligger i vågskålarna i bägge, och båda dessa krig beror så mycket på västerländsk och framför allt amerikansk hjälp.

Denna hjälp beror inte bara på politikernas interna maktbalans och åsikter, utan också på väljarnas attityder.

Precis som med Ukraina stöder de flesta amerikaner Israel, men här ser vi hur islamistisk propaganda bli alltmer framgångsrik, särskilt när det gäller att påverka den yngre generationen.

Enligt en undersökning som gjordes i december i år anser 51 procent av amerikanerna i åldern 18–24 att Israel borde utplånas och överlämnas till Hamas. 60 procent av de tillfrågade i denna grupp anser att Hamas attack den 7 oktober var berättigad, samtidigt som de medger att Hamas vill begå folkmord mot Israels judar.

Med andra ord, en betydande del av amerikanerna i denna åldersgrupp har inget emot en upprepning av Förintelsen.

Och i detta läge förklarar alltså den amerikanska administrationen sitt fulla stöd för Israel i kriget mot Hamas – förutsatt att Israel inte gör vad som krävs för att vinna det.

Vilket helt förväntat orsakat en ohälsosam glädje inte bara i Teheran, utan även i Moskva och Peking.

Läs även: Gästkrönika: Vidriga vittnesmål från frisläppt Hamas-gisslan