Hamas representerar inte palestinierna, hävdade USA:s president Joe Biden för en dryg månad sedan. Tydligen ska PA:s president Mahmoud Abbas ha sagt samma sak direkt efter dådet, men detta är mer oklart, eftersom det senare påstods att det skulle ha lagts ut av andra på nätet för hans räkning. Uttalandet försvann hur som helst snabbt och i dess ställe publicerades ett uttalande om att ”Palestinier har rätt att göra motstånd”. President Bidens uttalande hälsades med förlöjliganden från arabiska publicister, eftersom alla undersökningar i åratal har visat att den stora majoriteten palestinier stödjer terrordåd som metod, och denna majoritet stödjer dessutom Hamas.

Läs även: Bengt G Nilsson: Biståndet till Gaza är beroende av Hamas

Det starka palestinska stöder för Hamas är huvudskälet till att val inte hållits (och detta är information som den amerikanska administrationen är mycket väl medveten om). Innan Hamas massaker i Israel den sjunde oktober hade denna organisation visserligen lägre stöd i Gaza än på den PA-kontrollerade Västbanken, men det hade räckt för att säkerställa en absolut säker seger om val hade hållits. Så att säga att Hamas inte representerar palestinierna i det här fallet betyder bara att USA inte vill prata med Hamas-terrorister och sätter alla sina förhoppningar till terroristerna i PLO.

Efter två månaders krig kan mycket ha förändrats. Arabiska observatörer är överens om att Hamas stöd på Västbanken har ökat, men ingen vågar spekulera i hur attityderna hos invånarna i Gaza har förändrats under samma tid. Röster som uttrycker stöd för Hamas och isolerade röster som höjts i vrede mot organisationen ger inte, och kan inte ge, en bild av samhällets eventuellt förändrade attityder. Men rösterna ger utan tvivel ett starkt intryck av förtvivlan.

Ismail, en ung Gazabo, skriver om sin förtvivlan. Han hatar Hamas och uttrycker medkänsla med israeliska civila. Han är medveten om att Hamas startade det krig han genomlider och han känner sig hjälplös, han känner sig rasande. Hans intryck är att han och hans familj inte längre är människor i Israels ögon, han beskriver de israeliska flyganfallen som ”mattbombningar”:

Jag kommer på mig själv med att göra dödsberäkningar: Hur många måste dö för att kyla ner [det israeliska] raseriet? För att väga upp de döda i Israel? Tre gånger så många? Tio gånger? Och hur kan du ens tänka så? Och det finns inget snabbt slut på kriget i sikte. […] . Hela stadsdelar förstördes, som Rimal-distriktet, en plats jag älskade och besökte ofta som barn. Det är lilla Tel Aviv i Gaza, fullt av liberaler. Hundratusentals flyr nu från plats till plats. […] Mamma och pappa skickar ett meddelande till mig: ”Vi mår bra.” Jag försökte övertyga dem att fly sitt hem, men det gick inte. Min bror skrek åt mig att han visste vad som var bäst för dem, det var hopplöst. […] Jag vet att chockerande saker också hände i Israel. Att människor mördades, barn mördades och kidnappades. Jag är emot detta. Jag hatar Hamas. Jag hatar Israel. Jag hatar alla som startar krig och ockupation istället för att leda oss till en politisk lösning.

Denne unge invånare i Gaza tror inte heller på att det går att utplåna Hamas militärt, vilket han anser motsägs också av tidigare erfarenheter, efter varje krig har Hamas blivit starkare. Han skriver att de som förlorar nära och kära drömmer om hämnd. Han skriver att han förkastar Hamas världsbild, men förklarar aldrig vad han menar med det. Den 28 oktober informerar hemsidan om att hela hans familj har omkommit och att han avbryter vidare skrivande.

Läs även: Hjort: Magdalena Andersson, Dr El-Haj och den hemske Mr Hamas

Det låter sig sägas att Hamas inte representerar just denne palestinier. Jag får dock intrycket, även om jag inte kan vara säker, att Ismail hyser ett starkare agg mot Israel än mot Hamas. Han föreställer sig felaktigt att Israels militära angrepp handlar om ilska och hämnd, och inte om nödvändigheten av att bli av med en folkmordsfixerad fiende för att hindra honom från att växa sig ännu starkare efter detta krig. Framför allt är han hjälplös och livrädd i mötet med krigets mardröm. Folket i Gaza, även de som uppriktigt hatar Hamas, kommer inte att ta till vapen mot organisationen. Har de rätt när de tror att Israel inte kan utplåna Hamas? Så tänker många människor i Väst, och det finns sådana åsikter även i Israel, även om den stora majoriteten där anser att kriget mot Hamas är nödvändigt och måste föras till sitt slutgiltiga mål.

Analytiker som har insikt i situationen uttrycker sig försiktigt och tror att även om Israel krossar Hamas i Gaza så är organisationen redan fast förankrad på Västbanken och kan ta makten i den palestinska myndigheten, och organisationen finns även representerad i Libanon. Ismail skulle förmodligen hålla med president Biden om att Hamas inte representerar palestinierna, även om han med detta förmodligen skulle mena att Hamas inte bryr sig om invånarnas väl och ve, om jobben, skolornas kvalitet, invånarnas säkerhet – att de stjäl hjälp och bara bryr sig om organisationens ”sak” (dessa anklagelser förekommer i opinionsundersökningar.)

Men hur skulle han definiera Hamas världsbild? En plats att leta efter svaret är i organisationen stadgar. Alla invånare i Gaza känner till dem. För även om man inte orkat läsa igenom dem så tillämpas de praktiskt dagligen. De inleds så här:

I den barmhärtiges, Allahs namn

Ni är den bästa nationen som har skapats bland människor. Ni befaller det som är rättvist och förbjuder det som är orättvist, och ni tror på Gud. Och om de som fick ta emot skrifterna hade trott, hade det varit bättre för dem: Somliga av dem är troende, men de flesta av dem är brottslingar.

Sedan följer ett citat från Muslimska brödraskapet grundare, Hassan al-Banna, om att ”Israel finns och kommer att fortsätta existera tills islam förgör det, som det har utplånat andra tidigare.”

I den första artikeln läser vi att ”Rörelsens program är islam. Ur den hämtar den sina idéer, sitt sätt att tänka och förstå världen, livet och människan. Den åberopar islam för att bedöma sitt hela beteende och hämtar inspiration från den för att vägleda sina steg.” I den andra artikeln får vi veta att ”Den islamiska motståndsrörelsen är en av det muslimska brödraskapets vingar i Palestina. Muslimska brödraskapets rörelse är en universell organisation som utgör den största islamiska rörelsen i modern tid.”

Hela stadgan är värd att studeras, och dess ändrade version från 2017 har nyligen analyserats på ett förtjänstfullt sätt av Jeffrey Herf. Det är värt att notera att Hamas presenterar sig som den palestinska grenen av Muslimska brödraskapet, att det är en religiös organisation som kämpar för islams seger i världen, och att den inte erkänner Israels rätt att existera och öppet strävar för att utplåna landet. Det är en världsbild av muslimsk överhöghet, som kräver en kamp där livet och säkerheten för den egna befolkningen saknar betydelse.

Läs även: Hjort: Magdalena Andersson, Dr El-Haj och den hemske Mr Hamas

För att förstå denna världsbild måste vi gå till Hamas huvudbeskyddare, Islamiska republiken Iran. Där presenteras den utan att någon inlindning. Grunden för denna världsbild är definitionen av det religiösa samfundet (snarare än staten) som nationens främsta uttryck. ”Vi dyrkar inte Iran”, sade den nuvarande ledaren för regimen, ayatolla Ali Khamenei, ”vi dyrkar Allah. Patriotism är ett annat namn för hedendom. Jag säger, låt detta land [Iran] brinna. Jag säger låt detta land gå upp i rök så länge islam segrar i resten av världen”.

Om någon är förvånad över att Hamas offrar Gaza och dess invånare på fanatismens altare beror det bara på att man aldrig brytt sig om att sätta sig in i denna världsbild. Den Islamiska Republiken Irans konstitution säger bland annat:

Konstitutionen ger den nödvändiga grunden för att säkerställa revolutionens fortsättning hemma och utomlands. I synnerhet, då det gäller utvecklingen av internationella förbindelser, kommer konstitutionen att sträva efter att tillsammans med andra islamiska och folkliga rörelser bereda vägen för skapandet av en världsgemenskap. Som Ayatollah Ruhollah Khomeini varnade: ”Om de otrogna tillåts fortsätta spela rollen som jordens förstörare, kommer de otrognas moraliska lidande att bli ännu större. Om du dödar en otrogen och detta hindrar honom från att begå onda handlingar, kommer hans död att vara en välsignelse för honom.

Med tillägget: ”Alla som är emot revolutionen måste försvinna och snabbt avrättas”.

Den mordiska glöden hos Al-Qaida, ISIS, Hamas, Boko Haram och andra liknande grupper är en produkt av denna världsbild, och målet är aldrig att etablera ytterligare en muslimsk nationalstat. En sådan kan endast vara ett medel för att uppnå huvudmålet, som är ”att utvidga Guds lags suveränitet till hela världen.” Den iranskfödde amerikanske statsvetaren Majid Rafizadeh påminde förra året om att Ayatollah Khomeini vid flera tillfällen inskärpte detta viktiga islamiska uppdrag. Detta uttalande från ayatollan har blivit vida berömt: ”Vi kommer att exportera vår revolution runt om i världen. Så länge det finns ingen Gud förutom Allah, inte kommer inte att ge eko över hela världen, kommer vår kamp att fortsätta.”

Masih Alinejad, som numer bor i USA och förmodligen är den mest kända iranska dissidenten idag, skrev nyligen att: ”...för den islamiska republiken är målet att eliminera Israel en humanitär sak.” Det kan låta absurt, men i de djupt troendes fantasi är mord på judar i Israel och överallt annars en förutsättning för fred och seger för det goda i världen. Först då kan omvändelsen eller dödandet av de sista otrogna bli verklighet.

Ismail från Gaza skrev alltså att han inte delade Hamas världsbild och att han ofta besökte Rimal-distriktet (tills nyligen Gazas rikaste distrikt), med sina vänner. Vi får anta att han inte red dit på en åsna och att han inte heller betalade för kaffet med UNRWA-bidrag. Som han skriver är han ännu inte trettio år fyllda, vilket innebär att han växte upp i ett Gaza styrt av Hamas och (med stor sannolikhet) i en familj kopplad till regeringen på ett eller annat sätt. Låt vara att detta är spekulationer baserade på det relativt bekväma tidigare liv han beskriver.

I vår del av världen är spänningarna lägre, men här i Polen hade också vi politiker en gång i tiden som liksom advokaten och politikern Henryk Goryszewski meddelade att det spelade någon roll om det blev kapitalism, yttrandefrihet eller välstånd i Polen. Det viktigaste var att Polen är katolskt.

Det var 1993 och andra politiker erbjöd våra kristna värderingar till Europeiska unionen, med en förhoppning och att få behålla dem och dessutom få ekonomisk kompensation för detta.

Tidigare var många av de människor som ville bli av med kommunismen själva barn till kommunister. De var människor som helt eller delvis förkastade sina föräldrars världsbild och deras övertygelse om att kommunismen måste erövra världen. Den kommunistiska världen kollapsade dock inte som ett resultat av vår kaféopposition, på grund av arbetarstrejker eller påvliga böner, utan på grund av Sovjetunionens kollaps efter kriget i Afghanistan.

Det dramatiska genombrottet inträffade i Polen med ett minimalt antal dödsfall och var en relativt smidig övergång till en ny verklighet. Denna mildhet var relativ, fängelser och interneringar var inga sinekurer, men de kan inte jämföras med de fängelser som den palestinska oppositionen skickas till, vare sig i Gaza eller på den PA-kontrollerade Västbanken, eller med fängelserna i Iran. PiS partiledare och Polens tidigare premiärminister Jarosław Kaczyński hyser fortfarande agg mot de kommunistiska myndigheterna eftersom de aldrig internerade honom. Våra kommunister var inte fanatiker som Hamas eller ISIS, den kommunistiska ideologin var redan fadd kommer aldrig att helt genomsyra hela samhället.

I Gaza försöker Israel eliminera Hamas, dess militära och politiska infrastruktur och dess folkliga stöd. En arabisk journalist skriver att Israel idag kämpar både på uppdrag av arabiska regeringar (som betraktar Hamas och andra grenar av Muslimska brödraskapet som dödsfiender) och på uppdrag av palestinierna, som på egen hand inte har någon chans att bli av med denna islamistiska diktatur.

”Befria Gaza från Hamas” är en slogan som inte bara är populär i Israel, den kan också hittas på arabiska dissidenters webbplatser. I Gaza kämpar Israel ensamt mot en världsbild enligt vilken islam måste erövra världen, ett islam som dessutom måste se ut som Ayatollah Khomeini föreställde sig det. Ett islam som det Hamas-terroristerna visade det den 7 oktober.

Och ja, jag stöder kriget mot denna världsbild. Jag ser inget annat alternativ.

Läs även: DEBATT: Fem moraliska felslut om Israels krig mot Hamas