Flera gånger när jag rynkat pannan åt påståenden från personer som jag känt mer eller mindre väl, har jag fått samma fråga: Tror du att jag är antisemit? I denna fråga doldes ironi, ilska och motstånd. Låt mig besvara frågan, ett svar riktat till en fiktiv karaktär, ett konglomerat av många olika människor, samtidigt som det i den konkreta verkligen inte är någon enda av dem.

Läs även: Hjort: Media tiger om antisemitismen vid demonstrationerna

Är du antisemit? Nej, en sådan misstanke skulle aldrig falla mig in. Om vi definierar antisemitism som fördomar mot människor av judiskt ursprung, så skulle jag rent av säga att du är motsatsen till en antisemit.

Din inställning utgör en del av upproret mot de vidriga aspekterna av den kultur som vi föddes i, som vi växte upp i och som vi lever med idag. Du förkastade det antisemitiska arvet från vår nationella kultur, det som har sipprat in i den under århundraden, från väst och öst och via olika kanaler, med hjälp av religion, litteratur, media, skola, gata, vänner och familj.

Hur kommer det sig? Kan vi bli helt immuna mot ett virus som ständigt muterar i vår miljö? Låt oss fundera på denna fråga med hjälp av ett annat exempel.

Vi är båda ateister, ganska lika därför att vi båda slutade tro i samband de tidiga tonårens mognadsprocess. Vi kan sluta tro, men vi kan inte eliminera religionens inflytande på våra liv. För många år sedan pratade vi om utvecklingen i Ukraina. Du var full av optimism. Jag hävdade att Ukraina på samma sätt som Ryssland är en oligarki. Medan våra egna polska skurkar cyniskt säger att den första miljonen måste stjälas, så stjäls i Ukraina istället den första miljarden.

Du blev arg över min skepsis och skrek till slut: ”Åh, gud, sluta!” Denna åkallan av gud var rolig, men markerade också behovet av att byta ämnet för att inte äventyra vår vänskap. Religion är ständigt närvarande i våra liv och ateism ändrar inte på det: Den är en del av språket, ett system av associationer och mentala genvägar.

På samma sätt förhåller det sig med antisemitismen, den sitter fast i kulturen som en spik i tvärslån på ett kors. Vi kör den på porten och den kommer smygande tillbaka och klättrar in genom fönstret. Precis som med religion så reagerar var och en av oss lite olika på detta virus. Vi reagerar bägge med avsky vid åsynen av nynazister, när vi ser hakkorset utsmetat på en vägg, ser en vandaliserad judisk gravsten eller hör dumma antisemitiska skämt.

Du sa en gång att jag var besatt av Israel, att jag alltid försvarade Israel. Jag svarade med irritation att Israel försvaras av soldater i den Israeliska försvarsmakten och att jag bara försvarade mig själv. Att lögner om Israel inte var oskyldiga, att de har potentialen att skada min mänsklighet och förstöra min moraliska kompass. Det är världen som är besatt av Israel, den vill inte och kan inte behandla landet på samma sätt som den behandlar Danmark eller Belgien. Det finns en otäck underton i denna besatthet. Lögnerna är som ett hakkors på en vägg, fast ditmålat av ideologiskt anständiga människor.

Har du någonsin funderat över vad som egentligen pågår i huvudet på de som målar hakkors? Jag ser sällan några försök att besvara denna fråga. Oftast hör jag att de gör det av trots, därför att de vet att det provocerar oss, men vi är säkra på att det hänger ihop med antisemitism. Jag läste också en antropologs betraktelser, som frågade sig i vilken utsträckning denna symbol är ett uttryck för ett behov av att göra dig till herre över liv och död, eller en längtan till sadism och grymhet.

För några år sedan publicerade Polens största dagstidning Wyborcza en intervju med en före detta fotbollshuligan. Många år hade passerat sedan han för sista gången knivhögg en människa. Idag pratar han med barnklasser och försöker varna att inte gå hans fotspår. På frågan från journalist om varför han blev fotbollshuligan svarade han att det inte det inte handlade om kärleken till fotboll, hade det gjort det hade han istället gått till klubben och bett om en plats i laget. Det handlade om att han ville slåss, slå fienden så hårt han bara kunde. Han var dock noga med att inte döda någon eftersom priset skulle bli för högt.

När jag minns den här intervjun frågar jag mig hur många av våra huliganer som glatt hade deltagit i Hamas mordorgie den 7 oktober. Vi känner ju väl till de tusentals västerländska frivilliga som reste för att slåss för ISIS, och du vet att det fanns svenska, holländska, belgiska och andra frivilliga i SS. Nazismen vädjade till just en känsla av överlägsenhet, erbjöd möjligheten att göra sig till herre över liv och död, och öppnade en möjlig väg för att leva ut sadism och grymhet.

Annat var det med kommunismen, den frestade med broderskap, rättvisa och kamp mot ondskan. Det visade sig dock att dess vackra mål var som ett löfte om ett liv först efter döden. Först måste det föras en skoningslös kamp med alla medel. Nazismen och kommunismen hade samma mål – att erövra världen, eliminera sina fiender, och först därefter upprätta fredsriket när man när man väl eliminerat alla som försökte tänka själva.

I amerikanska tidningen Tablet läste jag nyligen en artikel med rubriken ”Hakkorsets återkomst”. Författaren beskrev händelser som utspelades 1959 i den tyska staden Köln. Fjorton år efter krigsslutet, första gången på juldagen, smetades några hakkors på stadens synagoga. Det blev startskottet på en landsomfattande epidemi och hakkorsen dök upp på väggar i 20 tyska städer, och judiska begravningsplatser, butiker och synagogor vandaliserades.

Författaren berättar vidare att denna hakkorsepidemi sedan snabbt spred sig över hela världen, efter tre månader hade pesten spridit sig till 34 länder och den kombinerades med öppna manifestationer av hat mot judar:

Enbart i USA rapporterades 637 sådana incidenter i 236 större och mindre städer, några följdes av dödshot och attacker mot judar och judiska institutioner.

Efter en tid avtog den antisemitiska vågen, men bara några år senare avslöjades det sig att det var en aktion organiserad av KGB-agenter och deras medhjälpare från DDR, som använde sig av nynazistiska grupper för att framställa Västtyskland som nazismens arvtagare. Operationen visade sig vara oväntat effektiv.

De senaste månaderna har vi sett en ny hakkorsepidemi. Den här gången antyder hakkorsaffischer och inskriptioner på väggarna att Israel är nazister. Vid anti-israeliska demonstrationer har vi hört Palesinademonstranter skandera ”gasa judarna” och sett affischer med grafik som kombinerar Davidsstjärnan med ett hakkors, eller israeliska soldater med hakkors, och liknande motiv. Detta tillsammans med den allestädes närvarande sloganen ”från floden till havet”, vilket är en tydlig uppmaning att utrota Israels folk.

Läs även: Hjort: Persson, Löfven och Andersson – tre olika syner på antisemitism

Vi borde kanske ställa oss frågan: Vem är det som rör i grytan den här gången och hur går det till? Jag undrar varför mainstreammedia undviker foton av dessa anti-israeliska massdemonstrationer som tydligt visar vilket det egentliga budskapet är. Varför hittar jag analyser av denna nya hakkorsepidemi nästan uteslutande på judiska webbplatser?

Har du någonsin sett bilder i din tidning på medlemmar av en islamisk milis organiserad av islamiska republiken Iran som gör nazisthälsning? På denna bild ser handlar det om soldater i Huthi-milisen vid en ceremoni i Jemens huvudstad Sana’a, men jag kan visa dig bilder av heilande medlemmar i Hizbollah, Hamas, Fatah och Islamiska Revolutionsgardet.

Eftersom vi i de pågående massdemonstrationerna mot Israel främst ser uppmaningar till solidaritet med palestinierna, kombinerat med ett mer eller mindre uttryckligt stöd för Hamas, kan vi därför misstänka att arrangörerna, och medlen, har kopplingar till Qatar eller Iran. Skulle även Ryssland också kunna var inblandat?

Jag har ingen aning. Ryssland har säkert välkomnat det inträffade eftersom det leder bort uppmärksamheten från deras anfallskrig mot Ukraina. Men även om instruktionerna och medlen kommer från Mellanöstern, så är mönstret sovjetiskt. Ryssarna hade bättre propaganda än teknik redan på tsartiden, och brydde sig alltid mer om att påverka andra än om deras medborgares välbefinnande.

Jag översatte nyligen en uppsats av historikern Izabella Tabarovsky. Hon emigrerade från Sovjetunionen till USA för många år sedan och hennes ämnesområde är just Sovjetunionen, ett land som inte längre existerar. Tabarovsky skriver att påståendet att Israel begår folkmord mot palestinierna är en av de mest upprepade lögnerna om Israel, och hänvisar bland annat till en sovjetisk propagandabroschyr från 1984. Hon skriver:

Dagens yttersta vänster drivs av en blandideologi som består av en korsbefruktning mellan marxism, intersektionalitet, postkolonialism och kritisk teori, och som bygger på en välbeprövad uppsättning retoriska verktyg byggda och finslipade av sovjetiska mästare i ideologisk subversion, under de sista 25 åren av det kalla kriget.

I denna Sovjetpropaganda var antisionismen ett verktyg för att ena vänstern. Israel är förstås varken rasistiskt eller fascistiskt, och än mindre är det en imperialistisk stat. Men du vet hur det är; Kombinera dessa förolämpningar med judar och i sinnena blommar genast bilden av en allsmäktig imperialist som inte bara skadar stackars palestinier, utan även styr och kontrollerar USA:s och Västeuropas politiker, medier och finansiella marknader.

Izabella Tabarovsky skriver att vissa människor verkar fråga sig om inte likheten mellan sovjetisk propaganda och dagens presentationer av Israel kanske är naturliga, om det kanske helt enkelt var så att Sovjetunionens propagandister bara beskrev verkligheten. Författaren svarar kort på detta:

...den anti-israeliska retorik som propageras av progressiva idag är en fiktion uppfunnen i propaganda- och desinformationssyfte. Kunde de själva återuppfinna denna fiktion – med liknande berättelser, metaforer och fraser? Ditt svar på den här frågan beror på om du tror att en författare kan slå sig ner för att skriva en ny bok och av misstag återskapa Anna Karenina utan att konsultera originalet eller ChatGPT.

Men vad har då detta att göra med oss och din fråga om en anklagelse som jag alltså inte riktar mot dig? Helt nyligen bråkade vi om en israelisk rättsreform. Jag sa då till dig att jag som journalist kan skriva att ett och annat är ”orimligt”, men av en domare kräver jag en ordentlig rättslig grund att stå på. I samma ögonblick som en domstol kan göra bedömningar baserade på uppfattningen att något är ”orimligt”, börjar den förvandlas till en stalinistisk folktribunal, eller om du så föredrar, en katolsk inkvisitionsdomstol.

Rättsväsendet måste vara oberoende av den verkställande makten, det får inte tillskansa sig den verkställande maktens befogenheter. Du avbröt då diskussionen. Tidigare, för tre år sedan, uttryckte du en stark åsikt om premiärminister Netanyahus kriminella överträdelser. När jag påpekade att du förlitade dig på pressens domar, den press som också skrev om hans viner stup i kvarten, så höll du med om att du kanske hade för bråttom med att applådera de mediala domstolarnas arbete.

Frågan om högsta domstolens befogenheter är en inre angelägenhet för Israel. Sådana dispyter i andra länder än Israel blir ingen upprörd över om de alls rapporteras. Varför upprörs någon alls utanför landet? Jag skickade en gång en bok till Israel och flickan på postkontoret var osäker på om Israel låg i Europa eller i Afrika. Jag svarade henne att det låg i Asien och hon nickade och sa att den där Netanyahu-typen borde sitta i fängelse. Tror du att jag skulle kalla henne antisemit?

Du skrev nyligen att Netanyahu tycker att kriget i Gaza är bekvämt för honom. Ett meningslöst och osant påstående som försiktigt flyttar skulden från bödlarna till offret. Antisemitism? Nej, bara mottaglighet för viruset, vägran att bära mask, ovilja att ta vaccinet.

Det är få frågor relaterade till Israel som inte väcker en bred diskussion, vi har åsikter, mycket bestämda åsikter, ofta baserade på rapporter som har den sovjetiska traditionen som modell.

Läs även: Lidström: Att bemöta antisemitism

Vi är tillhör båda den generation av människor vars föräldrar deltog i kriget. Vi betraktade denna föräldrageneration om ställdes på riktiga prov då och undrade hur vi skulle reagera i deras situation. Vi kunde inte veta svaret, det var naiva reflektioner av unga människor, osäkra på vilka de egentligen var.

Mitt liv går mot sitt slut och jag vet fortfarande inte vem jag egentligen är. Jag tänker dock inte acceptera pressens domar eller svälja en kost lagad enligt recept ur den sovjetiska propagandakokboken. 1981 gav jag ut en liten bok som vid namn Riddare av den förmodade självklarheten. Det är konstigt att läsa den efter alla dessa år, för den visar hur ofta vi blev lurade.

Judehatet har alltid använts i politiska spel. Det sätter lätt hjärtan och sinnen i brand, ibland kommer det bara smygande, mottagaren lägger inte märke till det. Vi vet fortfarande inte svaret på frågan om hur vi skulle ha betett oss om vi hade levt i den tid då våra föräldrar sattes på prov. Vi försöker se till att ställa oss på rätt sida genom att ofta upprepa ”Aldrig mer” för oss själva.

Men jag är rädd att jag kommer att hinna uppleva en tid då denna slogan förlorat all sin betydelse. Det har den egentligen faktiskt redan gjort, men omgivet av nazistiska fiender fortsätter det lilla landet att försvara sig. Samtidigt som vi läser i våra tidningar om Israels förmenta militära övermakt, där det berättas för oss att om bara dessa judar slutar försvara sina liv så kommer freden att komma.

Naturligtvis är du inte antisemit, en sådan idé har aldrig fallit mig in. Vi ser helt enkelt på världen lite annorlunda, vi läser tidningar på olika sätt, vi lyssnar på trumljuden på olika sätt. Ibland läser jag också gamla tidningar och undrar hur de lästes av folk från vår föräldrars generation.

Läs även: DEBATT: Den importerade antisemitismen måste bekämpas