Den hastighet med vilken världen tycks svälja ”information” om judarnas kriminella natur är ett bevis på kraften hos de fördomar som överförs via kultur, religion, ideologi, litteratur, familj och vänner.

Den katolska kyrkan ska ha fördömt sin tidigare antisemistim, men påven ger gång på gång röst åt sina fortsatta fördomar och stöder världens eviga hat med sin smorda auktoritet.

Läs även: Gästkrönika: Vidriga vittnesmål från frisläppt Hamas-gisslan

Hans brådska att återigen fördöma Israels obevisade ”brott” efter att det latinska patriarkatet i Jerusalem den 17 december 2023 skickat ett meddelande om att en israelisk krypskytt skulle ha skjutit två kristna kvinnor i kyrkans lokaler, talar för sig själv. Denne helige fader är naturligtvis inte ensam, kristna kyrkor solar sig i antisemitism, som i dag undantagslöst bygger på rapporter från människor som öppet förklarar att deras mål är ännu en förintelse av judarna. Dessa kyrkor åtföljs med glädje i detta arbete med att sprida gammalt hat av en ny prästerlig kast, vanligtvis ateistiska journalister, flertalet av dem vänsterorienterade.

Är detta fall på något sätt speciellt, mer karakteristiskt, än till exempel den iver med vilken många medier tidigare, utan ett ögonblicks tvekan, accepterades falska anklagelser mot Israel om att ha bombat av Ahli al-Arabi-sjukhuset i Gaza? När det visade sig att det var ett medvetet bedrägeri avsett att dölja ytterligare ett fall där den egna befolkningen skadats raketer avsedda för israelisk konsumtion, böjde sig västerländska media baklänges för att inte behöva anklaga ”palestinierna” för något, och för att erkännandet av det egna journalistiska ”misstaget” skulle framföras så försiktigt och tyst som möjligt.

Gång på gång ser vi samma mönster: från områden som kontrolleras av ”palestinierna” (det vill säga antingen Fatah eller Hamas), kommer en högljudd anklagelse om illdåd (av en typ som är typiska för just dessa terroristorganisationer snarare än för den israeliska armén) som omedelbart accepteras som kontrollerat och bevisat faktum utan att ifrågasättas. När det senare visar sig att det inte stämmer sägs inte mycket om saken, ibland försvinner informationen från nätet, ibland nämner någon att det kanske inte riktigt stämde, men effekten är redan uppnådd och de gamla fördomarna får ny kraft än en gång.

När katolska kyrkan fördömde sin egen tidigare folkmordsantisemitism gjordes det i mycket allmänna ordalag och man ansträngde sig för att inte behöva återge detaljerna i månghundraåriga metoderna. Att uppviglade till mord genom anklagelser om kidnappningar av kristna barn i rituella syften, genom anklagelser om att judarna vanärade sitt värdfolk och förtal från predikstolarna om att judarna spred pest.

Lögner om judar har varit en återkommande metod för att att förena de troende och är fortfarande en favoritteknik för att sprida hat mot nästan. De kristna kyrkorna såväl som mainstreammedia och organisationer som kidnappats från människorättsrörelsen, FN och andra, fortsätter att felaktigt anklaga Israel för påstådd brottslighet. Man anklagar landet för apartheid, för påstådda krigsförbrytelser, för kolonialism och för att fördriva ursprungsbefolkningen, för avsiktligt dödande av journalister och civila, särskilt barn. Och dessa berättelser har ett helt klart syfte. Det råder inget tvivel om att den häpnadsväckande villigheten att tro på varje rykte om israeliska brott bottnar i något mycket allvarligare än bara naiv godtrogenhet.

I fallet med de två kristna kvinnorna som skulle ha blivit är det svårt att tro att påven Franciskus är helt övertygad om att hans underordnade alltid säger sanningen och bara sanningen. När det kommer till Jerusalems patriarkat så vet han förmodligen att de kristna kyrkorna i Palestina från tidernas begynnelse har varit rabiat antisemitiska, och att de dessutom är och har varit helt beroende av de muslimska härskarna, eliter som varken sympatiserar med dessa kyrkor eller är kända för sin religiösa tolerans.

Och att kriget med Hamas är både ett fysiskt och kognitivt krig, där följaktligen inte bara Hamas, utan även den palestinska myndigheten, är redo att med vilka lögner om helst söka fördjupa den kristna världens fördomar mot judar. Det här fallet borde med andra ord ha framstått som ytterst tveksamt för påven från första stund. Påven Franciskus ställde dock inga frågor och ifrågasatte inte heller för en sekund den ”information” som Jerusalems patriarkat tillhandahållit.

Samarbetet mellan kristna kyrkor och mainstreammedia i akt och mening att demonisera Israel är förbryllande. Åtskilliga västerländska journalister måste idag beskrivas som passionerade hatmissionärer. Bland de dussintals kommentarerna om fallet med de två dödade kvinnorna kan det vara värt att ägna några minuter åt att begrunda den intervju som den brittiske journalisten Piers Morgan gjorde med den israeliske diplomaten Mark Regev. Detta samtal ägde rum i Sky-News australiensiska studio två dagar efter uttalandet från det latinska patriarkatet i Jerusalem.

Den aggressive och arrogante Morgan frågar israelen om dessa två kvinnors död och får svaret att fallet utreds och att det inte går att utesluta att det skett ett misstag. Morgan är upprörd över att Israel tidigare omedelbart kunnat fastställa skulden i ett fall då israeliska soldater av misstag sköt israelisk gisslan. Mark Regev förklarar att det fanns kroppar i det fallet och att man hade tillgång till de inblandade soldaterna och deras befälhavare. I det aktuella fallet med de två kvinnorna har den israeliska sidan inte tillgång till kropparna eller kulorna, vilket innebär och att han i detta skede bara kan utesluta avsiktligt dödande av dessa kvinnor.

Denne journalistiske inkvisitor kan inte acceptera att Israel inte kan ta på sig ansvaret för ett skeende som de inte vet något om. Han höjer rösten och uttrycker sin förvåning över att hans samtalspartner erkänner att ett tragiskt misstag begicks i fallet med de tre i den israeliska gisslan och frågar: ”Hur kan du inte veta huruvida Israel dödade dessa två kvinnor?” och tillägger, ”Jag är ledsen, men jag har mycket svårt att tro på dig när du försöker inbilla mig att du efter den långa tid gått inte skulle ha svaret, med tanke på hur tydlig du har varit om gisslanhändelsen.”

Den som har läst på om hur förhören av judar under medeltiden gick till kan få mindre trevliga associationer. Piers Morgan må vara lite mer frispråkig än många andra journalistister, men hans ton och sätt att tänka är rätt typisk.

Läs även: Norell: Israels krig är en kamp mot klockan

Så här skriver den brittiske journalisten Jake Wallis Simons, författare till den uppmärksammade boen Israelophobia: The Newest Version of the Oldest Hatred and What To Do About It), i nättidskriften Spiked:

När året går mot sitt slut står det klart att det äldsta hatet är tillbaka med mångdubblad kraft.

Efter Hamas-pogromen i Israel den 7 oktober och Israels svar i form av kriget mot Hamas, ser vi varje dag nya exempel på israelofobi. En av de händelser jag minns särskilt väl var påståendet från en katolsk ärkebiskop av Westminster, kardinal Vincent Nichols. Han påstod att den judiska staten skjutit två kvinnor i en kyrka i Gaza ”i ett kallblodigt mord”. Men hur visste prästen, som satt i sitt hem i London och inte hade gjort någon utredning, med sådan säkerhet att det rörde sig om ett ”kallblodigt mord”?

På liknande sätt twittrar Alex Crawford, Sky News mest framstående utrikeskorrespondent, i början av december att Israel förbjudit journalister att komma in i Gaza för att dölja sina ”krigsförbrytelser”.

Jake Wallis Simons uppmärksammar faktumet att ledare för folkmordsideologiska organisationer inte är idioter och vet exakt vad som berör och triggar igång oss. Han skriver att sedan myten om judiska ritualmord uppfanns i England på 1100-talet har det kristna medvetandet med tiden kommit att förknippa juden med mord på barn. Han åberopar också forskning av två tyska sociologer, Nico Voigtländer och Hans-Joachim Voth, om varaktigheten i hatet mot offren för eget våld. I sammandraget till forskningsrapporten skriver dessa forskare:

Hur permanenta är kulturella föreställningar? I den här artikeln använder vi data om antisemitism i Tyskland och finner på lokal nivå en kontinuitet som varat längre än ett halvt millennium. När digerdöden drabbade Europa mellan 1348 - 1350 och mellan en tredjedel och hälften av befolkningen dog var orsaken okänd. Många samtida skyllde på judarna. Städer över hela Tyskland bevittnade massmord på den judiska befolkningen. Samtidigt besparades många judiska samhällen. Vi använder pesttidens pogromer som en indikator på medeltida nivåer av antisemitism. Pogromerna under digerdöden är en stark och solid indikator för antijudiskt våld på 1920-talet och på antalet röster på nazistpartiet. I städer med medeltida antisemitiskt våld var deportationen av judar efter 1933 dessutom mer omfattande, och man var mer benägna i dessa städer att skada eller förstöra synagogor under Kristallnatten 1938. Invånare i dessa städer skrev också fler antijudiska brev till redaktören för nazistiska tidningen ”Der Stürmer”.

Detta ihängande hat mot judar, särskilt på platser där de ofta mördades även förr i tiden, har också sin historia i Jerusalem. Det gäller både muslimskt och kristet hat. En intressant figur i detta sammanhang är den latinske patriarken av Jerusalem, kardinal Pierbattista Pizzaballi. Många hörde talas om honom när han erbjöd sig att överlämna sig själv till Hamas i utbyte mot frigivningen av den israeliska gisslan. Piotr Dziubaks intervju med honom ”Folk mot varandra - det är tyvärr regeln som gäller i det heliga landet” säger oss mer om detta.

Patriarken rättfärdigar inte Hamas, men han använder inte heller orden ”terrorism” eller ”brott” om deras hantering, går inte in på detaljer, presenterar inte Hamas ideologi, försäkrar att Hamas inte representerar palestinierna, flyttar elegant över skulden från mördarna till offren, och anklagar Israel för ”ockupation” och för att ”undergräva president Mahmoud Abbas legitimitet.”

Är det möjligt att denne kardinal blev vilseledd eller att han beordrades att vilseleda påven?

Den israeliska sidan reagerade inte med ett omedelbart förnekande. Det förekom faktiskt den dagen strider nära en av de kristna kyrkorna i Gaza, så saken behövde kontrolleras.

Måndagen den 18 december uttalade premiärminister Netanyahus kontor kategoriskt: ”Det förekom inga strider på lördagen i Rimal-distriktet, där denna katolska kyrka ligger.”

Eftersom man inte har tillgång till de dödade kvinnornas kroppar eller kulorna kan den israeliska sidan inte säga något mer. Den västerländska mottagaren av nyheter om de fruktansvärda judarna ställs inför valet att förbli skeptisk och lämna saken som osäker eller till och med mer än osäker, eller tro på hatmissionärernas ord.

Vi kan vara säkra bara på en sak – kristen etik och journalistisk etik avviker mer än ofta från kravet på tillförlitlighet och stödjer villigt gamla rasbaserade, religiösa och ideologiska fördomar.

Läs även: Koraszewski: Krig i Ukraina och Mellanöstern och den fria världens öde