– Are you stupid? Är du dum i huvet, eller?

Dessa var de första ord den sjuttonårige amerikanske sydstadspojken Richard Nisbett hörde när han 1958 hade klivit av tåget i Boston för att börja sina collegestudier. De var därför de första orden han hörde i nordstaterna. Han hade helt vänligt frågat en resväskbärare, som man ser på alla amerikanska järnvägsstationer och flygplatser, hur han skulle ta sig till tunnelbanan. Vad bäraren menade var att Nisbett omöjligt skulle kunna ta tunnelbanan bärande på tre tunga resväskor. Bäraren hjälpte honom att i stället ta en taxi.

Orden var alltså inte ovänligt menade. Bäraren var tvärt om en hjälpsam man, som ville väl. Men för Nisbett var detta en grov förolämpning. Han märkte snart att människorna i nordstaterna var oförskämda – rude – på ett sätt som var honom främmande. Så talade man inte i sydstaterna. Där var man vänlig och artig mot varandra.

Först många år senare insåg Nisbett, som under tiden blivit en framstående professor i socialpsykologi, att skillnaden mellan nordstaterna och sydstaterna handlade om mer än att människorna i norr var oförskämda. De var oförskämda därför att de kunde vara det. Om man i sydstaterna förolämpade en vilt främmande människa riskerade man att åka på stryk.

Läs även: Korn: Nej vi har inte gjort det förr

Välutbildade människor ur medelklassen mördade inte varandra i nordstaterna. Självklart fanns det undantag och självklart var inte heller detta särskilt vanligt i sydstaterna, men det förekom tillräckligt ofta för att Nisbett skulle fundera över skillnaderna. Nisbett är uppvuxen i El Paso, Texas, där det, när han gick på högstadiet, flera gånger hände att han på måndagsmorgonen i skolan fick veta att Jones son under helgen skjutit ihjäl Smiths pojke. Och studierektorn på skolan sköt skolans styrelseordförande. En släkting till Nisbett, som var redaktör på The El Paso Herald Post, sköt ihjäl sin make då hon kom på honom med att vara otrogen.

Nisbett berättar om detta i sina memoarer, som nyligen utkommit med anledning av hans åttioårsdag. Det var en ren slump att jag fick tag på den boken, för den verkar inte ha uppmärksammats någonstans. Nisbett själv har inte uppdaterat sin hemsida på flera år (men det har å andra sidan inte heller jag gjort!) och andra nätkällor, som Wikipedia, nämner inte boken. Den är intressant därför att den berättar bakgrunden till Nisbetts uppmärksammade studie tillsammans med Dov Cohen från 1996, Culture of Honor, The Psychology of Violence in the South.

Förhållandena i de amerikanska sydstaterna påminde om kulturen i medelhavsländerna, exempelvis på Korsika eller den italienska maffian. När han och Cohen studerade skillnaderna mellan nordstater och sydstater bodde Nisbett i Frankrike och han sökte upp en fransk expert på medelhavskultur. När Nisbett beskrev kulturen i sydstaderna för denne expert sade han:

– Evidemment, le Sud des Etats-Uni est ce qu’on apelle une culture de l’honneur.

Sydstatskulturen är alltså, enligt denne franske expert, en hederskultur. Där föddes titeln på Nisbetts och Cohens bok. Och det är givetvis ingen tillfällighet att om man söker på ordet hederskultur i Kungliga Bibliotekets databas för svenska tidningar är det äldsta belägget för ordet en artikel i Aftonbladet just 1996, samma år som Culture of Honor utkom. Svenska Akademiens ordbok har inte med detta ord, för de klarade av bokstaven H för längesedan, men i Akademiens ordlista finns ordet med sedan 2015.

Läs även: Dan Korn: Sverige möts, men borde mötas mer

Honneur eller honor är nu inte samma sak som heder, utan det betyder snarare ära. Att 25 år efter att begreppet infördes i Sverige försöka ändra på det är givetvis omöjligt, men skillnaden är inte oviktig. Det är inte människans heder, utan hennes inbillade ära som hotas, vilket gör människor i hederskulturer våldsamma. Å andra sidan är denna sammanblandning gammal. Redan Gunnar Olof Hyltén-Cavallius talar 1868 i andra delen av sin klassiker Wärend och Wirdarne om att ”gästabuds-strider” ofta uppstod av ”något oförsigtigt ord, som sårat den så ytterst ömtåliga heders-känslan hos dessa stolta skogsboar”.

När vi i Sverige i dag talar om hederskultur är det dock knappast de amerikanska sydstaterna vi tänker på, utan invandrare med rötterna i Mellanöstern. Det finns betydande skillnader mellan hederskulturerna i Mellanöstern och sydstaterna och den hederskultur vi också kan spåra i Norden under äldre tider. Men det finns också stora likheter. Vi löper alltid en risk när vi jämför gammal svensk kultur med invandrad, att någon använder det som argument för att kunna säga att ”det har alltid varit såhär”. Det har det inte, men när jag i en kommande text kommer att visa på uppenbara hederskulturer i Norges fjälldalar och i Småland är inte syftet att relativisera och förminska problem i dagens Sverige, utan att försöka förstå varför dessa hederskulturer försvann. Den kunskapen kan nämligen hjälpa oss att förstå om dagens invandrade hederskultur med tiden kommer att försvinna och i så fall hur.

Eller om det i värsta fall i stället är så att svenskar kommer att börja med hederskultur. Det finns faktiskt tecken på att det också kan hända. Det beror på vad vi – eller hellre våra styrande – gör eller inte gör. Det är en fråga som angår oss alla.

Under tiden kan vi glädja oss åt en insikt, som de flesta av oss nog inte tänkt på. Det klagas ofta på att den politiska debatten i Sverige och samtalstonen på sociala medier förråats och blivit allt aggressivare. Nisbett visar att det beror på att vi inte riskerar att åka på stryk eller bli mördade för att vi sagt fel saker. Han citerar science fiction-författaren Robert Heinlein som sagt:

Ett beväpnat samhälle är ett artigt samhälle.

När människor är oförskämda mot varandra på twitter och facebook är det alltså därför att de kan vara det. Den friheten, även om den används oetiskt, har i sig ett värde.

Dan Korn är Bulletins opinionschef. Han har skrivit tjugo böcker om olika kulturhistoriska, historiska och politiska ämnen och verkat som skribent och föreläsare under fem årtionden.