Justitieminister Morgan Johanssons twittrande är en källa till ständigt nya glädjeämnen. Som när han angrep flera skribenter som kritiserat honom genom att påstå att kritiken skulle handla om en klassfråga. ”Överklassen har aldrig tålt att bli ifrågasatt, särskilt inte av arbetarrörelsen.” Överklassen skulle här representeras av Svenska Dagbladet, en tidning som förvisso åtminstone förr var husorgan för adeln och den förfinade borgerligheten i Stockholm.

Nu säger inte Morgan Johansson att han själv är arbetarklass, bara att kritik mot honom är att ifrågasätta arbetarrörelsen, men den liberale riksdagsmannen Robert Hannah delade Johanssons tweet med kommentaren ”Höginkomsttagare och elit som lajvar arbetarklass är vad Johansson är”. På det svarade Johansson:

Jag behöver inga lektioner av dig om vad klassamhället är. Min farfar föddes som statare. Min far var plåtslagare. Jag är en av de första i min släkt som fick högre utbildning, tack vare de utbildningsreformer som socialdemokratin drev igenom, under stort borgerligt motstånd.

Det är inte bara Morgan Johansson som använder dessa bistra ord om att man minsann inte skall lära ut vad arbetarklassen handlar om. När Stefan Löfven meddelat att han tänker avgå i höst skrev Tidens chefredaktör Payam Moula en artikel i Arbetaren om att det var viktigt att nästa partiledare för Socialdemokraterna skulle lyssna på arbetarväljarna. Socialdemokraterna borde bry sig om vad de väljargrupper de vill representera anser om de tre stora kärnfrågorna; sjukvård, lag och ordning samt invandring och integration, skriver Moula, men han riktar också viss kritik mot Daniel Suhonen och dennes essä ”Vad hade Erlander gjort?”

Suhonen blev inte svaret skyldig. ”Berätta inte för mig om klassamhället”, lyder rubriken, alltså exakt samma argument som Morgan Johanssons. Suhonen kallar Moulas text ett våldsamt angrepp och jag undrar förvånat om vi verkligen läst samma text, för Moula kör knappast med några rallarsvingar. Han påpekar det som så många andra gjort vid det här laget, att arbetarklassen övergett socialdemokratin därför att socialdemokratin övergett arbetarklassen, att S blivit ett parti för högutbildade höginkomsttagare medan arbetarklassen sökt sig högerut, inte minst till Sverigedemokraterna. Detta är knappast någon sensationell nyhet.

Läs även: Altstadt: Morgan Johansson ljuger om Brå-rapport

Suhonen hävdar att Moula gått högerut, men enbart i en enda fråga, nämligen den om immigration. Om vi vill behålla arbetarna eller få tillbaka dem, måste vi föra en politik som tar hänsyn till deras oro, menar Moula. Och Suhonen svarar:

En strategi för att återknyta en majoritet av väljarna i en progressiv majoritet och inte minst få socialdemokratin att återvinna arbetarklassens förtroende genom exempelvis en expansiv ekonomisk politik, förbättrade trygghetssystem, omfattande omfördelning, klimatomställning.

Men han vill inte ha en ”omänsklig retorik” i frågan om invandring.

Redan innan Suhonen skrev detta formulerades svaret elegant av Eric Kaufmann, kanadensisk professor verksam i London och författare till en mängd böcker, bland andra den uppmärksammade ”Whiteshift” (2018). I en intervju med den svenske, i Storbritannien verksamme, författaren Mark Brolin, publicerad i Brolins nyutkomna bok ”Healing Broken Democracies” (2021) säger Kaufmann:

– De liberala (progressiva) partierna kommer att förbli marginaliserade tills de börjar lyssna på vad väljarna säger i frågan om immigration. Under tiden kommer deras ofta mycket värdefulla tankar och infallsvinklar i andra viktiga frågor – som ojämlikhet och klimatomställning – spela lite praktisk roll.

Invandringen är med andra ord frågan som spelar roll. Så länge den står där som en fråga man helst inte bör röra vid, för att inte anklagas för ”omänsklig retorik”, spelar det ingen roll hur mycket Suhonen och hans partikamrater serverar annan trevlig politik.

Invandringen de senaste trettio åren har förändrat Sverige i grunden. I en podd nyligen uttryckte min poddarkollega Arvid Hallén att det är den största förändringen av Sverige sedan industrialiseringen av Sverige på 1800-talet, eller kanske rent av kristnandet av Sverige på 1000-talet. Folk tillfrågades aldrig om sin åsikt i frågan. Enda sättet de hade att säga ifrån var genom att rösta. Och de som inte gillade förändringen blev tillsagda att de inte skulle vara rasister, främlingsfientliga eller rent av nazister.

Men en annan stor förändring av Sverige under efterkrigstiden är faktiskt att rasismen minskat kraftigt. De allra flesta människor tycker genuint illa om rasister. Den gamla svenska rasismen i form av rasbiologi och socialdarwinism var dessutom ett njutningsmedel för överklassen, eller i varje fall huvudsakligen förekommande bland akademiker. Exempel på grov rasism bland vanligt folk i det gamla Sverige är faktiskt ganska sällsynta.

Men förändringen av Sverige är påtaglig. Många vill väl säga att förändringar alltid sker och 1950-talets idylliska Folkhemssverige hade förändrats i alla fall. Det är sant, men nu skedde förändringen tillsammans med en mycket omfattande invandring och det ena går därför inte att skilja från det andra. Den känsla människor känner över detta, skulle jag vilja påstå, är en helt annan känsla än främlingsfientlighet. Det handlar nämligen inte om fientlighet, utan om vemod; kanske nostalgi, kanske sorg över det vi förlorat. Det är en känsla som inte hör hemma bland hatiska känslor, utan som snarare hör ihop med kärlek.

Läs även: Lindberg: Morgan Johanssons farfar var inte gängkriminell

Att lägga locket på och undvika att ens tala om denna förändring är dock ett mycket välfungerande recept på hur man kan framkalla hatiska känslor. Slå ett litermått mångkulturalism i soppan och brygden blir en häxbrygd. Och mångkulturalism beskrivs för övrigt av Eric Kaufmann mycket träffande i Brolins intervju som ”idén om känslighet för vad vita liberaler föreställer sig att de flesta minoriteter kan tycka, under årtionden ett lyckat verktyg att slå motståndare med”.

Daniel Suhonen deklarerar i sin text:

Jag är en arbetarunge som begravt bägge mina föräldrar. Berätta inte för mig om klassamhället. Jag vet hur det känns.

Jag är inte lika kritisk till denna sorts koketterande med en proletär bakgrund som Robert Hannah är. En människa som kommer från enkla förhållanden och som kommer upp sig i samhället kan fortfarande känna samhörighet och solidaritet med sin bakgrund. Problemet med Morgan Johanssons och Daniel Suhonens resonemang är inte att båda numera väl får räknas till höginkomsttagare, utan att de inte tycks förstå hur folk tänker. Trots att Brexit, valet av Donald Trump till USA:s president och populistiska partiers frammarsch över hela Västvärlden tydligt visar att det inte är ekonomiska frågor som i första hand berör stora väljargrupper, fortsätter de envist med att vägra att se detta.

Morgan Johanssons far föddes 1944, tre dagar innan Svenska lantarbetarförbundet och Skogs- och Lantarbetsgivarförbundet gemensamt kom överens om att avskaffa statsystemet. Farfadern var lantbruksarbetare, en titel han fick i folkbokföringen redan 1930, när han som artonåring flyttade hemifrån. Han fick alltså sin lön i kontanter och inte i form av mat och bostad, som statarna. Men hans pappa kallas i kyrkböckerna statdräng, så Morgan Johanssons farfar föddes i en statarfamilj.

Morgan Johanssons farfars far och farfars farfar kallas båda i kyrkböckerna för drängar, trots att de var gifta. Ibland förekommer benämningen ”giftdräng”. Farfars farfar föddes för övrigt i fattighuset i Våxtorp i Halland, där giftdrängen Carl Persson och hans hustru Gunilla Magnidsdotter bodde. Carl var dock bondson, men vi måste alltså gå många generationer och tillbaka till början på 1800-talet för att finna annat än statare och drängar bland Morgan Johanssons förfäder på manssidan.

Morgan Johanssons proletära ursprung är det alltså inget fel på. Ändå förstår han inte hur människor känner.