Kan man kalla den som uppträder svinaktigt för ett svin? Det borde man få. Kan man kalla den som agerar som en apa för en apa? Det borde man ju också få. Kan man kalla den som uppträder som ett odjur för ett odjur. Ja, varför inte?

Dessa till synes enkla sanningar har på sistone blivit ifrågasatta. Men de har inte ifrågasatts i största allmänhet, utan det handlar om att vissa inte ska få bli kallade epitet som passar deras uppträdande.

På DN Kultur skriver Johannes Klenell att ”moderaternas nya signalord”, vilket är ”dominansbeteende” fram till nyligen bara användes om ”aggressiva hundar och stenkastande chimpanser”. I samma tidning skriver Lisa Magnusson på ledarsidan att dominansbeteende anspelar ”på en diffus rädsla med rasistisk klangbotten”.

Dominansbeteendet var det som Carl-Oskar Bohlin beskrev när han förföljdes av en skränande hop demonstranter på väg hem från Riksdagen. Och nog var beteendet, så som det så ofta kallades när sådant ännu var exotiskt och spännande, ”osvenskt”.

Men det som Klenell och Magnusson undviker är ju frågan om detta är rätt och riktigt. Ska man få förfölja riksdagsmän i Gamla Stans gränder? Det är väl ändå frågan, inte om sådant handlade kan kallas för dominansbeteende eller något annat.

Johan Hakelius skrev i Fokus en lysande krönika med rubriken ”Hur slippa liknas vid en apa? Bete dig inte som en”. Han gör också den träffande analysen att oviljan mot att man använder ordet dominansbeteende beror på att det faktiskt beskriver något på ett väldigt tydligt sätt.

Gruppen ”Judisk antisionistisk allians”, vars medlemmar hävdar att de är judar, men ganska uppenbarligen i första hand är vänsterextremister med judisk bakgrund, demonstrerade framför det judiska centret Bajit i Stockholm därför att en förening samma kväll hade ordnat en föreläsning om kriget i Gaza av en israelisk militär. Men demonstrationen började flera timmar innan, så att de barn som går i den judiska skolan måste möta demonstranterna på väg hem.

Att det var själva syftet är uppenbart. På direkt fråga varför de stod utanför en skola, svarade en av demonstranterna ”därför att barnen går i skolan här”. Sedan hävdade hon mot bättre vetande att barnen redan gått hem.

I efterhand förnekar givetvis gruppen, förlåt ”alliansen”, detta, men håller man plakat i handen där det står ”Alla barn är lika värda” är det inte enbart ett exempel på dålig svenska, utan också på att man var väl medveten om att möta de judiska skolbarnen.

I sociala medier har gruppen sedan lagt ut foton på människor som gick in och ut ur byggnaden. Att samma lokaler innehåller en butik för kosher mat, en restaurang och ett bibliotek spelade alltså ingen roll för demonstranterna. Människor som inte alls skulle på någon föreläsning offentliggjordes för sina besök i lokalen. Syftet var helt uppenbart terror mot svenska judar, med föreläsningen som en bra ursäkt.

Givetvis har demonstranterna förnekat att de skulle ha sådana uppenbara antisemitiska uppsåt. Framför allt framhåller de och flera som gett sig in i diskussionen att de är ju judar, alltså kan de inte vara antisemiter! De använder sin judiska bakgrund som en sköld mot kritik. För övrigt verkar de inte använda den till mycket.

– Jag är jude och jag hatar inte mig själv, så du kan hålla tyst, säger en av demonstranterna till en äldre man som därefter förskräckt undrar varför han inte får säga något.

Men att ha judiskt påbrå innebär ingen garanti för att man inte är antisemit. Framför allt innebär det inte att man inte kan kallas för odjur om man beter sig som ett. Det vi talar om här är handlingar, inte etnicitet. Det är den uppenbara skillnaden mellan att säga ”judar är odjur” och att säga ”dessa judar beter sig som odjur”.

Och som odjur beter de sig. X-kontot ”Judiskantisionism” delade nyligen en bild där pogromen den 7 oktober 2023, då 1200 israeler kallblodigt mördades för ”oktoberupproret”. Det är inte antisionism. Det är antisemitism.

Det var den moderate riksdagsmannen Mattias Karlsson som i en tweet kallade demonstranterna odjur. Och en viss förvirring uppstod då många trodde att det var den sverigedemokratiske riksdagsmannen Mattias Karlsson som skrivit det. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard retweetade och på direkt fråga har hon senare vägrat att ta avstånd från det, utan i stället sagt:

– Det är ett starkt uttryck men det speglar den starka frustration som många känner över att judar inte är trygga i Sverige i dag.

Magdalena Andersson grep chansen och hävdade att nu måste Ulf Kristersson svara på hur han ser på att ”ledande moderater kallar svenska judar för odjur”. Som om Mattias Karlsson sagt att svenska judar är odjur. Vad han sagt var ju att en grupp vänsterxtremister som åberopar judisk bakgrund beter sig som odjur. Det är allt en väldig skillnad.

Magdalena Andersson upprepade detta i en debatt mot Kristersson. I stället för att läsa lusen av henne för hennes skamlösa retorik gav Kristersson ett menlöst och svävande svar, delvis beroende på att han var dåligt insatt i sakfrågan. Med tanke på att Andersson redan varit ute och vevat om att ”moderater kallar svenska judar för odjur” borde han ha varit bättre påläst och framför allt tagit tillfället i akt att påvisa Anderssons hänsynslösa retorik.

Det sägs att vi har sådana politiker som vi förtjänar, men förtjänar verkligen inte svenska folket bättre än så?