Facebook noscript imageLars Åberg: Ingen vettig människa fostrar sina barn till våldsverkare
Lars Åberg
Krönikörer
Lars Åberg: Ingen vettig människa fostrar sina barn till våldsverkare
Genrebild. Foto: Anders Wiklund/TT
Genrebild. Foto: Anders Wiklund/TT

Vill man göra något åt våldet måste man prata om orsakerna och förövarna. Generaliseringar löser inte problemen, skriver Lars Åberg.

Handböcker i barnuppfostran har det getts ut ganska många eftersom det finns ett mänskligt behov av enkla råd och förutsägbarhet. Väldigt lite talar dock för att jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) har rätt när hon i en intervju i Dagens Samhälle säger att män och pojkar fostras att slå. Våldsanvändning kan vara vanligare i vissa länder och kulturer än i andra, men det är inte den distinktionen Stenevi gör. Hon talar vagt om ”en destruktiv mansnorm” utan att beskriva den eller ange vilka som bär på den.

Hennes budskap blir kollektiviserande och generaliserande.

Glidningen är ungefär densamma som den som fångas i begreppet mäns våld mot kvinnor. Eftersom problembeskrivningen är så svepande riskerar den inte bara att kasta en skugga över oskyldiga utan undviker också möjligheten att ringa in problemet och göra något åt det. Våld är ett allvarligt samhällsproblem som kräver att orsaker och förövare identifieras.

Att fostra barn i våldsam anda hör det till minst acceptabla man kan göra i det svenska samhället. Våld mot barn och kvinnor sanktioneras aldrig, och inte heller våld mot män får någon uppskattning. Fostran till våld framstår som en absurd och motbjudande tanke.

I mitten av 1980-talet fylldes medierna med diskussioner om ungdomsvåld och ”värstingar”. Ingvar Carlssons regering drog i gång antivåldskampanjen ”Tänk ett slag”, som i ett slag förvandlade alla ungdomar i Sverige till potentiella våldsverkare. Våld kunde uppstå var som helst och att motverka det blev allas ansvar. Justitieminister Sten Wickbom (S) sa i en intervju: ”Det är tur att jag har semester. Ungdomsvåldet är ju ett så viktigt problem att jag annars måst lägga allt annat arbete åt sidan.” De som då hade invändningar kunde visa att våld inte var något utbrett ungdomsproblem och att ungdomsvåldet inte alls hade blivit vanligare – men däremot råare. Insatserna borde alltså ha riktats mot den begränsade grupp som var våldsam.

Varför talas det då så ofta i så allmänna termer om sådant som är specifikt? Det enkla svaret är att det kan skapa ett intryck av handlingskraft; det visas engagemang, debattinlägg skrivs, möten bokas in, löften ges, åtgärder utlovas. Samtidigt förflyttas uppmärksamheten från problemets kärna.

I fråga om våld mot kvinnor och när det gäller tryggheten på gator och torg tvekar många beslutsfattare, och flera politiska partier, fortfarande inför uppriktigheten av rädsla för att göda fördomar.

Våld är inte någon konstant, tidlös eller sammanhangslös mänsklig aktivitet; det kan motarbetas och minska eller uppmuntras och bli en del av den normala reaktionen. Det svenska förbudet mot barnaga, först i världen, är ett välkänt exempel på hur moraliska, humanistiska värderingar slår igenom i samhällets normer, i människors beteende. Den som i Sverige lappar till ett barn är i allmänhetens ögon en lika ynklig skurk som den som sticker kniven i ryggen på en medmänniska. Det första riskerar att leda till det andra; även våldet har sin logik.

Läs även: Lars Åberg: Förortsspöket har jagat oss i femtio år

Naturligtvis framstår det som märkligt när kvinnor engagerade mot våld inte vill identifiera patriarkala miljöer som uppenbara hemvister för den brutalitet de oroar sig för. Man kan kanske kalla detta en sorts feministisk paradox: i stället för att ställa de våldsamma männen vid skampålen görs en hyggligt fredlig majoritet av män till busar med normer som behöver omprogrammeras.

Allt smetas ut, allt späs ut tills man inte längre känner verklighetens fräna doft. Om det är sant att det bland vissa föräldrar pågår en fostran av barnen till våldsverkare är det just dem, och inte några andra, man behöver söka upp.

Paraplybegreppet mäns våld mot kvinnor har i ett par decennier använts för att slippa den besvärliga diskussionen om hedersförtryck, som ju fordrar att man berättar vilka som är inblandade och vilka krafter i samhället som bidrar till att producera och fortplanta den här ideologin. Hos myndigheter, universitet, föreningar och församlingar är personer verksamma, som fortfarande anser att det är stigmatiserande att tala om hedersrelaterat våld och förtryck. 2019 avrådde Skolverket i ett förslag till nya läroplaner från att använda just detta begrepp: ”Uttrycket bedöms också vara svårtolkat och kan, enligt flertalet referenspersoner, leda till att olika grupper ställs mot varandra.”

Den senaste större undersökningen av hedersförtryck i Stockholm, Göteborg och Malmö leddes av Rúna í Baianstovu, lektor på Örebro universitet, som i sin bok Heder (Studentlitteratur, 2017) undrade om inte hederskulturen är en ”rasistisk och förtryckande stereotyp mot invandrare”.

Följaktligen finns det ett politiserat motstånd mot att agera mot sådana reaktionära idéer, som inom exempelvis hederskulturen kan leda till att barn fostras till kontroll och i värsta fall våld. Denna ovilja till verklighetsanpassning är tydlig även i upprördheten över de senaste kvinnomorden, som inte alls har det gemensamt att de skulle bero på att svenska barn får en snedvriden uppfostran.

Som så många gånger förr lägger man här ett stickspår rakt ut i terrängen.

Läs även: Lars Åberg: Den som är mest diskriminerad vinner

LARS ÅBERG

Senior reporter i Bulletin

lars@bulletin.nu

Lars Åberg

Lars Åberg är senior reporter på Bulletin. Han har tidigare varit reporter på bl a Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Sveriges Radio och Sveriges Television, och kulturskribent i Göteborgs-Posten och Sydsvenskan. Åberg har också skrivit ett 25-tal böcker, bl a flera reportageböcker från USA och en trilogi om hur migrationen påverkat Sverige.