Facebook noscript imageLekander: Identitetspolitik – för bortskämda överklassungdomar
Nina Lekander
Krönikörer
Lekander: Identitetspolitik – för bortskämda överklassungdomar
Sahra Wagenknecht Foto: Marcel Kusch DPA/TT.
Sahra Wagenknecht Foto: Marcel Kusch DPA/TT.

I den tyska vänstern finns ett större motstånd mot de identitetspolitiska idéer som tagit över vänstern i Sverige. Nina Lekander berättar här om vänsterpolitikern Sahra Wagenknecht.

I Tyskland hörs fler kraftigt avvikande röster inom såväl de gröna som vänstern och kvinnorörelsen – än vad som märks i Sverige. Ta Boris Palmer (Die Grünen), borgmästare i Tübingen, som inte bara har kritiserat en enligt honom alltför generös invandringspolitik, utan till och med motsätter sig räddningsinsatser på Medelhavet.

Liksom Tysklands mest kända feminist Alice Schwarzer varnar Palmer för kvinnosynen hos många ensamkommande unga män från Afrika och Mellanöstern. Båda har också efterlyst slöjförbud i skolor och daghem. Och kallas ofta islamofober.

Läs även: Invandrare och deras barn allt mer borgerliga i Tyskland

Schwarzer hade redan före massövergreppen i Köln nyårsnatten 2015 varnat för riskerna med shariapräglade immigranter i Tyskland, och hon har med självaste Judith Butler grälat om islam och islamism.

Så har vi den valårsaktuella Die Linke-politikern och förbundsledamoten Sahra Wagenknecht – född 1969, av iranskt-tyskt ursprung – som bland annat i tidskriften Focus (15/4 -21) intervjuas med anledning av sin nya bok ”De Selbstgerechten”, de självrättfärdiga. Rubriken lyder:

Wagenknecht om akademikerbarn: De predikar avhållsamhet men glömmer riktiga problem.

Hon läser här lusen av en ung, välbärgad och ”bigott” livsstilsvänster från framför allt storstäder. De som aldrig har behövt sakna något och har låtit hudfärg och kön bli viktigare än armod och exploatering.

Focus första fråga lyder: Är en gammal vit man som i en fullsatt buss ber en ung svart man resa sig rasist? Wagenknecht svarar att det borde vilken ungdom som helst göra, oavsett hudfärg.

Hon säger att hon är bestört över hur termen rasism används i dag, och att den som inte behärskar woke-akademikernas språkbruk till slut hamnar på samma nivå som någon i Ku Klux Klan:

Det är att bagatellisera alla de brott som reell rasism har varit skyldig till i mänsklighetens historia.

Wagenknecht kritiserar alltså den vänsterliberala identitetspolitik som hon anser ha importerats från rikemansstudenter på amerikanska elituniversitet. Hon säger att en vit tennisspelare som berömmer sin svarta motspelare för hens backhand riskerar att anklagas för ”mikroaggression” – inte nödvändigtvis av den svarta spelaren, men väl av bortskämda studenter vars föräldrar betalar tiotusentals dollar i terminsavgifter, ungdomar som har få verkliga problem.

Läs även: Susanna Birgersson: Om Miljöpartiet ska lyfta måste de sluta tramsa

Identitetspolitik och krav på mångfald och kvotering berör inte snabbköpskassörskan eller städerskan, menar Wagenknecht. Denna bryr sig knappast om ifall det är en man eller kvinna som ger henne sämre arbetsförhållanden och lägre lön.

Mångfaldskrav kan vara legitima, men ställs av och tycks endast gälla de översta, utbildade samhällslagren. Hon påpekar att i förbundsdagen råder mångfald beträffande ursprung och kön, men alls inte när det kommer till klass och utbildning.

På frågan om vad det egentligen är för fel på att vara vänster och liberal, svarar hon:

– En närmare titt visar att denna vänsterliberalism varken är vänster eller liberal. Den företräds av välbärgade storstadsakademiker, inte av lågavlönade människor. Och liberal? Med tanke på sin utpräglade intolerans borde vänsterliberalismen egentligen kallas vänsterilliberalism. Som när man pratar om immigration som berikande, men samtidigt ordnar så att de egna barnen går i skolor där de bara lär känna andra kulturer genom litteratur och konst.

Wagenknecht hänvisar till Martin Luther King och hans dröm om att hudfärg inte skulle spela någon roll, medan livsstils- och vänsterliberaler uteslutande pratar om hudfärg, kön och sexualitet. Om vem som får tala om vad. Det är ”en attack mot Upplysningen och sunda förnuftet” från personer som sällan bryr sig om låga löner och usla pensioner.

Vidare kritiserar hon Fridays for future. Visst är det bra att unga engagerar sig. Men rörelsen domineras av övre medelklassungdomar och folk från hippa stadsdelar i topprenoverade våningar som tycker att prishöjningar på diesel och eldningsolja är en framgång för klimatet – men inte bryr sig om arbetare och hantverkare på landet som är beroende av sina bilar och måste värma sina oisolerade hus.

Och de som föraktar folk som köper billigt fläsk tillhör sällan dem som sitter med ett tomt bankkonto i slutet av månaden. Ateisten Sahra Wagenknecht har också skarpa åsikter om slöjor, islamism, klankriminalitet, Black Lives Matter och Angela Merkels coronastrategier.

Hon har av partikolleger anklagats för att ha avfyrat en ”krigsförklaring mot hundratusentals unga människor som röstar på oss för klimatpolitiken och antirasismen”. Men trots det har hon nyligen listats på förstaplatsen inför valet i Nordrhein-Westfalen i maj detta år.

Läs även: Jakob Heidbrink: Sverige är inte Weimar

Nina Lekander

Nina Lekander är en sedan decennier verksam journalist, redaktör, författare och översättare. Främst för tidningen Expressen och vid bokförlaget Norstedts. Hon har en examen från Journalisthögskolan i Stockholm och en fil kand vid Stockholms universitet i teoretisk filosofi, litteraturvetenskap, nordiska språk och spanska. Samt en aktivistisk bakgrund i frågor som kärnkraft, sexualpolitik och kvinnokamp. Ibland byter hon åsikt.

Stöd oberoende journalistik och prenumerera på Bulletin.

Sverige förtjänar det bästa!