I Sverige och i resten av Europa pågår just nu en intensiv försvarsdebatt på grund av situationen i Ukraina, och de hot som Ryssland i praktisk handling visat prov på eller yttrat. Sverige kan i förlängningen komma att gå med i Nato. Varför då? kan man undra. Är inte det självklart? På sätt och vis, men samtidigt inte alls.

Det svenska utrikespolitiska läget må ha konkretiserats av Rysslands angrepp på Ukraina, men har något avgörande förändrats? Knappt alls. Sverige ligger där det ligger, våra potentiella fiender, dagens och möjligen morgondagens, ligger där de ligger. Sveriges strategiska läge har ändrats mycket lite på ett årtusende eller mer. Det som däremot just ändrats är den dagspolitiska attityden till detta läge.

Läs även: Gudmundson: Nej till folkomröstning om Nato

Ett sådant här yrvaket uppvaknande med åtföljande omvärderingar är tyvärr inte något nytt. Sverige har dessvärre en tradition av att tas på sängen av händelser i vår omvärld, en tradition som tyvärr verkar fördjupats.

Efter det dansk-tyska kriget 1864, det preussisk-österrikiska kriget 1866 och det fransk-tyska kriget 1870–71 stod det klart att det svenska försvaret inte höll måttet. Efter decennier av debatt så infördes värnplikten mellan 1892 och 1901. Anslagen till försvaret var dock fortfarande mycket låga. Regeringen Lindman önskade se en ökning men Karl Staaff satte 1911 till stor del stopp för det. Försvarsnihilister som Per Albin Hansson ville helt avskaffa försvaret. Och så kom första världskriget. Sverige upprustade på ett vis som för alla, inklusive Högern, hade varit otänkbart fram till och med augusti 1914.

Vid tiden för första världskriget var Sverige redan ett av världens rikaste länder. Även om vår befolkning var liten så skulle därför samtidigt försvarsförmågan hos ett väl rustat Sverige ha varit god. Det var därför varken då, eller idag, meningslöst för Sverige att satsa på försvaret.

Så kom fredsslutet 1918, Nationernas Förbund bildades och det skulle aldrig mera bli krig, och 1925 lades i denna anda omkring halva försvaret ner. Torgny Segerstedt diktade:

Bort rida Smålands ryttare.
Det förflutnas skuggor jaga förbi.
Kvar står ministären Sandler och myser i solskenet.

Men hade något fundamentalt ändrats? Inte på minsta vis. Ryssland låg där det låg. Likaså Tyskland. Norge och Danmark är numera våra broderfolk och det är svårt att se att ett hot någonsin skulle kunna komma från deras sida. Samtidigt inträffar ibland även det mest osannolika.

Efter att bolsjevikerna vunnit makten i det nya Sovjetunionen hade de, ända fram till och med murens fall, världsrevolution och därmed världsherravälde som uttalat mål. 1933 kom Hitler till makten i Tyskland med storkrig i Europa som uttalad politik. Sverige exporterade maskiner, maskindelar, malm och metaller till den tyska upprustningen vilket gjorde att arbetslösheten försvann. Åt försvaret gjordes dock knappt någonting. 1936 återmilitariserade Tyskland Ruhr, den centrala förutsättningen för att kunna starta krig.

Sverige reagerade något lite. Vi ökade försvarsuppgifterna till 1,5 procent av BNP 1936. Därefter, efter att Tyskland hade ockuperat Danmark och Norge, blev det istället över 20 procent. Omkring 1950 var Sverige redo för Andra världskriget, ungefär 11 år för sent.

Efter kriget lade Sverige över 5 procent av BNP på försvaret under 1950-talet och över 4 procent under 1960-talet. Vi hade världens fjärde starkaste flygvapen och kunde mobilisera omkring 800 000 man.

Sedan gick de som blivit tagna på sängen i pension och Olof Palme började nedrusta. Endast omkring 3 procent av BNP gick till försvaret mellan ungefär 1970 och 1990. Dessa 3 procent räckte hjälpligt till att hålla igång värnpliktsförsvaret, men materielanskaffningen blev det sämre med. Därefter fortsatte regeringarna Carlsson, Bildt, Persson och Reinfeldt att nedrusta. Hotet från Warszawapakten hade ju försvunnit. Och så hoppsan, med Rysslands angrepp på Ukraina, så står vi här igen. Nakna.

Problemet är att det å ena sidan tar omkring tio år för ett land att rusta sig till tänderna så att det, likt Tyskland 1939, har en realistisk chans att vinna ett krig som det startar. Å andra sidan krävs det ett faktiskt krigsutbrott, plus att Sverige drabbas av avspärrningar (första världskriget) eller att först Estland, Lettland och Litauen annekteras, Finland anfalls och Danmark och Norge ockuperas, innan Sverige bygger ut sitt försvar, så att vi efter omkring tio år av enorma ansträngningar är redo att möta hotet från det krig som utbröt tio år tidigare.

Detta är inte en hållbar strategi och det var bara oerhörd och oförtjänt tur som gjorde att det första som hände under andra världskriget inte var att vi runt 1939–40 i norr anfölls av de allierade, i syfte att förstöra gruvan i Kiruna, och att vi sedan undgick tysk ockupation.

Läs även: Natomedlemskap är M:s första vallöfte

Vad gör man då åt detta? I mina ögon borde Sverige göra något som idag anses vara politiskt omöjligt. För det första, bygga upp försvaret, något som säkert tar 10 eller 20 år. Här uttalar jag mig givetvis som amatör, men målet torde vara många gånger fler stridsflygplan, rikligt med drönare och annan existerande och kommande materiel, många gånger fler ubåtar, ett överflöd av välutrustade ytfartyg, mängder av stridsvagnar, mängder av haubitsar, missiler, robotar, luftvärn i flera lager, sjukhus i bergrum, matreserver, oljereserver, gasmasker till alla.

Dessutom ett värnpliktsförsvar så att vi idag kan mobilisera säg en miljon man. Omkring 4 procent av BNP torde detta kosta långsiktigt, och initialt, ifall vi vill vara ansvarsfulla, långt mer än så för att så snabbt det går bygga upp det militära och civila försvar vi i stort sett avskaffat. Dessutom givetvis gärna gå med i Nato, men inte som ett land som försöker snylta på andra.

Exemplet Ukraina visar på hur viktig folkbeväpning och ett vapenövat folk är. Moderna yrkesarméer är effektiva på slagfältet, men de är små, faktiskt löjligt små ur ett historiskt perspektiv. Sega gubbar är faktiskt mycket sega och dessutom oerhört motiverade soldater.

Jamen, detta är ju helt orealistiskt invänder säkert många. Ja, idag är det det. Precis som det 1939 var orealistiskt att satsa över 20 procent av BNP på försvaret. 1940, utan att något i Sveriges strategiska situation sedan 1000 år hade ändrats, blev över 20 procent plötsligt politiskt möjligt.

Idag förefaller de flesta politiker anse att en homeopatisk ökning av försvarsanslagen, plus att gå med i Nato, räcker. Inte sex procent av BNP till försvaret fram till ungefär 2030 eller 2035 (så fort försvaret kan absorbera sådana medel) och sedan fyra procent därefter, utan säg 1,5 procent, som Sverige ökade till 1936, eller kanske, möjligen de två procent som ett Natomedlemskap kräver.

Vad skulle krävas för att vad som ovan föreslås helt plötsligt skulle bli ”politiskt möjligt”? Till exempel att Stockholm, Malmö och Uppsala bombas, att 100 000 personer mister livet, två miljoner mister sina bostäder och att den svenska elförsörjningen slås ut under 6 månader. Är det troligt att det händer? Ingen aning. Det kan ingen veta. Men det är samtidigt en realistisk möjlighet. Och då skulle plötsligt omkring 50 procent av BNP till försvaret, som de allierade lade ner under andra världskriget, bli en självklarhet.

Läs även: Altstadt: Putins vapendragare bland foliehattar och akademiker

Men räcker det inte med att Sverige går med i Nato? Återigen, låt oss tänka långsiktigt. Vad skulle hända om USA och Storbritannien lämnar Nato? Troligt att de gör det? Antagligen inte, men ingen kan veta. Själv är bäste dräng, man bör i försvarsfrågan ha hängslen och livrem, och som det står i Havamal, vers 38:

Från sina vapen
ej vike en man
på fältet ett enda fjät,
ty ovisst är att veta,
när ute på vägen
spjutets spets kan tarvas.