Vi läser nu i dagarna att ”Regeringen föreslår sex miljarder kronor i stöd för att kompensera de 1,8 miljoner hushåll som drabbats hårdast av höga elpriser”. Detta enligt finansminister Mikael Damberg.

Somliga tycker kanske detta låter fint och omtänksamt. För andra, mer informerade medborgare, är det ren cynism. Det är våra politiker som lagt ner sex väl fungerande kärnkraftverk och som dessutom uppmuntrat till utbyggnad av vindkraft. Lagen om tillgång och efterfrågan är entydig: elpriserna rusar om tillgången sjunker. Som jag visat i en tidigare krönika hade vindkraften därtill aldrig en chans att bli lönsam, något som ytterligare belastar våra elräkningar. Våra politiker har dessutom lagt punktskatter på energi och har sedan haft mage att lägga moms ovanpå hela härligheten.

Läs även: Lidström: Vindkraft kunde aldrig fungera

Men hur hamnade vi här? Hur kan en regering utlova skattepengar som kompensation till en del medborgare och uppenbarligen därigenom vinna, eller åtminstone tro sig vinna, viss popularitet? Bakgrunden står att finna i vår bristfälliga representativa demokrati.

Tar man bort den aura av mystik som omgärdar begreppet demokrati så får man kvar ett antal konkreta villkor för att en representativ demokrati ska kunna fungera väl. Rent idealiskt borde det se ut sålunda:

Vi väljare väljer representanter i form av riksdagsmän. Om vi ska kunna göra informerade val så krävs det sedan att vi vet vad dessa gör. Vem av politikerna beslutade vad? Vad kostade det? Vad betalade jag själv i skatt för detta? Vad betalade andra i skatt? Vad blev resultatet av vad politikerna beslutade, liksom av vad just den politiker jag röstade på beslutade?

Låter inte detta ganska rimligt? Rentav som ett grundläggande krav på en representativ demokrati? Alltså att vi medborgare, utifrån vilka hela den offentliga makten ska utgå, faktiskt har en chans att veta vad vi gör när vi lägger en valsedel i ett kuvert i september?

Tyvärr är det istället som ekonomen med mera Friedrich Hayek påpekade:

De offentliga finansernas teori och praktik har nästan helt formats av strävan att dölja så långt som möjligt den påtvingade bördan, och av att göra dem som i slutändan har att bära den så lite medvetna om den som möjligt.

Men detta, invänder kanske någon, gällde väl bara när kungarna och de rika styrde, innan Sverige blev en demokrati? Faktum är att det snarare är tvärtom: när kungarna styrde gällde det i mycket lägre grad än i dag. Skatter betalades då ofta in natura: ett visst antal tunnor sill eller fläsk, kalvar, säd och så vidare. Ibland betalades de i silvermynt, också något synnerligen konkret. Såväl utgifterna som deras syften var påtagliga. Rent parentetiskt var nästan allt arbete på den tiden, som det i dag ofta sägs om kvinnoarbete, oavlönat. Bönderna var egna företagare.

När Älvsborgs lösen på en miljon riksdaler, en enorm summa, skulle betalas till Danmark efter freden i Knäred 1613, lades en extra skatt ut – med ständernas sena men dock godkännande. Under fyra år skulle kungen (Gustav II Adolf, född den 9 december 1594 för den partiledare som undrar) och arvfurstarna betala 32 procent av sina inkomster. En biskop skulle betala 40 riksdaler, en bonde två och en dräng en eller en piga en halv. Alla visste vad det gällde och vad man betalade för – att återfå Sveriges enda hamn mot väster.

I dag betalar vi oerhört mycket högre skatter. Vi har ett skattetryck på omkring 43 procent, att jämföra med 5–7 procent av BNP fram till slutet av 1800-talet. Vi betalar dock numera skatten med pengar, och därtill pengar vi till största delen inte ens får i vår hand. De flesta av oss är inte heller längre egna företagare utan löntagare.

En väl fungerande representativ demokrati kräver ett hederligt ekonomiskt system: hederliga skatter, hederliga bidrag och hederligt redovisade tjänster.

Vi har i dag källskatt på löner till anställda, sociala avgifter som helt och fullt betalas av löntagaren (varje kompetent fackekonom vet att ”arbetsgivaravgifterna” tas ur det så kallade löneutrymmet) samt moms och punktskatter. Alla dessa skatter är konstruerade så att vi helst inte ska märka av att vi betalar dem.

Kanske någon vill inskjuta att de rika åtminstone betalar mer i skatt. Men icke. I Sverige betalar de högavlönade och de lågavlönade nästan lika stor andel i skatt. År 2006 betalade de tio procenten med de lägsta lönerna i genomsnitt 62 procent i skatt. De tio procenten med de högsta lönerna 66 procent. Andelarna som sådana har sjunkit något, men graden av progressivitet har inte ökat. Det sker alltså knappt någon omfördelning i Sverige. Omfördelningen låg på 2–3 procent av BNP på 1980- och 1990-talen, siffror som inte bör ha ändrats nämnvärt fram till i dag. Med andra ord kunde skattetrycket i Sverige tas ner till Per Albin Hanssons nivå på 1930-talet, om 12–13 procent av BNP, eller än lägre, utan att det behöver få fördelningspolitiska effekter.

Läs även: Altstadt: Blåsta politiker är ett demokratiproblem

Ur pedagogisk synpunkt vore det således idealiskt om vi först fick pengarna i handen, för att sedan en gång i kvartalet betala in skatten. Den som i dag ”tjänar” 25 000 kronor i månaden tjänar i själva verket 32 855 kronor med arbetsgivaravgifter. Med ett demokratiskt skattesystem får han eller hon alla dessa pengar i handen. Beräknat på 2012 års siffror skulle han eller hon var tredje månad sedan betala in bland annat 18 300 kronor till kommunen, 12 900 kronor till pensionssystemet, 10 140 kronor till landstinget, 10 080 kronor till staten och 180 kronor till begravningsavgiften. Totalt 51 600 kronor för en lågavlönad att betala in fyra gånger per år.

När man sedan handlade i ett demokratiskt skattesystem skulle alla priser anges exklusive moms och andra punktskatter. Man betalar först säg 5 000 kronor för sin TV. Sedan går man till den separata skattekassan och betalar in ytterligare 1 250 kronor i moms. Samma för bensin och diesel.

Logiskt skulle inget ha ändrats jämfört med i dag. Samma skatter till samma stat, kommun och landsting. Psykologiskt skulle det däremot vara som natt och dag. Väljarna skulle faktiskt veta vad de betalade i skatt. När de stod i valbåset skulle de sedan bestämma om summan var rimlig. Men ett demokratiskt Sverige skulle inte nöja sig med det. Medborgarna skulle också veta vad de offentliga tjänsterna kostade. Vid skolans ingång skulle det finnas en skylt som sade: ”Du som skattebetalare bidrog till en skolplats som kostar 123 846 kronor per år och barn. Kommunen tackar dig!” På daghemmet samma sak men istället, säg, summan 156 230 kronor.

Våra politiker tycker inte om idén. Varför inte? Därför att de anser oss vara okunniga och oförmögna att bestämma över våra egna liv. Vi skulle nog inte vilja betala lika mycket i skatt och ha lika lätt för att göra som våra politiker vill, ifall vi visste vad vi betalade och vad det vi fick för pengarna faktiskt kostade.

I Sverige existerar till exempel begreppet ”kvinnofälla”. Svenska politiker anser att det är en ”fälla” för kvinnor att inte tvingas betala i genomsnitt omkring 780 000 kronor i skatt så att ett av deras barn under fem år kan få barnbidrag och en subventionerad daghemsplats. En familj betalar därtill i genomsnitt omkring 1,5 miljoner kronor i skatt per barn för ”gratis” grundskola och gymnasium.

Läs även: Lidström: Regeringskris och krisande demokrati

Tar vi sedan en titt på dagsläget: I dag skulle väljarna i ett hederligt, demokratiskt Sverige först betala för sin el. Några månader senare skulle de betala in skatten för sin el. Ytterligare någon månad senare momsen på sin el och momsen på sin skatt på sin el.

Därefter skulle de höra att Magdalena Andersson tänker kräva att alla löntagare betalar in ytterligare 1 000 kronor i skatt för att få ihop sex miljarder kronor som hon sedan tänker betala ut till ungefär samma skattebetalare i återbäring, som vindsnurrekompensation.

Jag har en känsla av att detta då inte skulle köpa fullt lika många röster.

Erik Lidström
Tekn. dr. och författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.