I juni är det val till EU-parlamentet, något som inte direkt entusiasmerar väljarkåren. Trots att EU är viktigt och påverkar oss alla så är ointresset kompakt. Sverige är samtidigt en representativ demokrati där vi i den offentliga debatten tar demokratin på stort allvar. EU ska också vara demokratiskt sägs det, därav bland annat just detta EU-val.

Läs även: Experten om Folklistan: ”Ikväll skålar Magdalena Andersson i champagne”

Är ointresset välgrundat? Hur pass demokratiskt är EU? Hur ska en demokratiskt sinnad medborgare förhålla sig till detta EU-val?

Jag kommer här hävda att vårt EU-medlemskap ger upphov till eller visar på fem demokratiska problem som jag kommer att beskriva i denna och ytterligare en krönika.

Det första problemet gäller den representativa demokratin som sådan.

Demokrati betyder folkstyre. Som till exempel Giovanni Sartori 1962 påpekade i boken Democratic Theory, och senare Bernard Manin på 1990-talet skrev om i The Principles of Representative Government, betyder representativ demokratiabsolut inte folkstyre. I stort sett det enda representativ demokrati har gemensamt med demokrati är brett folkligt deltagande.

Den allmänna uppfattningen om vad representativ demokrati innebär förefaller tyvärr vara att när alla vuxna får lägga en valsedel i ett kuvert och därefter kuvertet i en valurna, så har vi valt våra representanter och vi därmed har en väl fungerande representativ demokrati.

I en verklig demokrati styr alltså folket i en enstegsprocess, direkt, medan i en representativ demokrati har vi en tvåstegsprocess: Först väljer vi representanter och sedan kommer folkviljan, i steg två, till uttryck via dessa representanter. I själva verket kan vi dock aldrig styra våra representanter. Än mindre kan vi styra våra offentliga organ via val av representanter.

En representativ demokrati är för det första inte en sådan tvåstegsprocess (vårt val ger våra representanter och så händer det väljarna vill). Istället är det ett virrvarr av sju- eller åttastegsprocesser där varje process, från allmänna val tills något händer, kan ta ett år, fem år, tio år, tjugo år.

Efter steg två så röstar Riksdagen i Sverige fram en regering. Därefter kommer statsråd, som mer eller mindre bestämmer över myndigheter, myndigheter som mer eller mindre gör vad dess generaldirektör vill, och så vidare, hela vägen ner till hundratusentals poliser, lärare, socialsekreterare, hälsoinspektörer och mängder av andra tjänstemän.

Vi medborgare styr aldrig över våra representanter; väl valda gör de vad de vill. Det bästa vi kan åstadkomma i en representativ demokrati är retrospektiv röstning. Alltså att i efterhand bedöma vad våra valda representanter faktiskt gjorde så att vi kan återvälja dem eller välja några andra.

För att retrospektiv röstning ska fungera måste vi väljare för det första veta vad de olika representanterna lovade göra vid föregående val. För det andra, vad representanterna faktiskt gjorde. För det tredje, vad resultatet blev.

I en väl fungerande representativ demokrati måste det också råda fri åsiktsbildning. Detta så att alla människor kan komma till tals och så att våra idéer, som ofta från början kan förefalla dåliga, kan stötas och blötas i det offentliga samtalet och på så sätt antingen förfinas eller förkastas.

Om vi applicerar ovanstående på Europaparlamentet ser vi att det demokratiska inslaget är närmast obefintligt. Av 705 ledamöter har Sverige idag 21 mandat uppdelade på åtta partier plus två avhoppade så kallade politiska vildar. Dessa är medlemmar i sex olika partigrupper i parlamentet.

Vet du som läser vad dessa ledamöter lovade göra vid EU-valet 2019? Kanske. Vet du vad de faktiskt gjorde? Troligen inte. Vet du vad resultatet blev av vad dessa 21 ledamöter gjorde? Om du ens har en aning tillhör du en mycket liten och mycket välinformerad minoritet.

Eftersom knappt någon i Sverige förstår hur EU-parlamentet översätter den svenska ”folkviljan” till konkreta resultat, eller ens vet vad den svenska folkviljan är i relation till ett EU som knappt någon begriper, är EU-parlamentet i sig inte en demokratisk institution. Helt oavsett hur det tillsätts.

Det folkvalda Europaparlamentet bidrar däremot till illusionen om ett demokratiskt EU. Det slår ”demokratiska dunster” i ögonen på EU-medborgarna. Men hur kan det slå sådana dunster i miljoner ögon?

Det kan göra det främst för att röstningsförfarandet, att under högtidliga former stoppa en valsedel i ett kuvert och kuvertet i en valurna, har blivit en nutida stamritual, en ”demokratisk” kulthandling, vilken, som filosofen Gordon Graham påpekar, har ”välsignat”, närmast helgonförklarat statsskicket.

Läs även: Sandström: Ett EU-val mellan pest och kolera

Det andra demokratiska problemet med EU är mycket svenskt. Hur kan vi tala om demokrati beträffande ett EU-medlemskap när knappt någon fri åsiktsbildning existerar?

För den som kommer ihåg eller har läst historia så behandlades sedan åtminstone början av 1970-talet den som önskade att Sverige gick med i dåtidens EG mycket illa i debatten.

EG var ett katolskt projekt, aborträtten skulle avskaffas, den svenska modellen skulle avskaffas, vårt jordbruk skulle förödas, vår självförsörjning skulle hotas, krigshotet skulle öka, och så vidare.

Detta ensidiga politiska tryck lättade något i början av 1990-talet. Bland annat publicerade Carl Bildt 1991 en bok, Hallänning, svensk, europé, om det positiva med Europa. Trots det var vändningen i EU-frågan plötslig och närmast brutal.

Sverige drabbades av en ekonomisk kris med 500 procent ränta hösten 1992. Carl Bildt och Ingvar Carlsson höll en presskonferens med anledning av den ekonomiska krisen och informerade folket om att Sverige måste gå med i EU.

Folkomröstningen var jämn, 52,3 procent röstade för medlemskap, 46,8 procent mot.

Poängen här är att i stort sett alla svenska politiker och i stort sett samtliga svenska media vände på en femöring.

Sedan strax efter Carl Bildts och Ingvar Carlssons presskonferens behandlas den som önskar att Sverige inte ska vara medlem i EU som en lika stor galning som den som mellan 1970 och 1991 önskade att Sverige skulle gå med i EU.

En stor del av argumenten mot att lämna EU är desamma, eller liknar argumenten som tidigare anfördes mot att gå med i EU. Idag finns det dessutom inte ens ett riksdagsparti som driver att Sverige ska lämna EU.

Liknande är situationen inom media. Fri åsiktsbildning i Sverige? Inte i någon högre grad.

Samma sak såg vi beträffande Nato. Den som önskade att Sverige skulle gå med i Nato behandlades under ungefär 70 år, fram till och med den 24 februari 2022, som en krigshetsare, som någon som äventyrade Sveriges säkerhet, som någon som stödde USA-imperialismen.

Några veckor senare blev Nato-medlemskap ett måste. Detta medlemskap försvaras nu med i stort sett samma argument som tidigare användes för att hålla Sverige utanför. Socialdemokratiska NSD underströk i en ledare den 13 april 2022 att Sossar grundade Nato. Förlåt?

Exemplen EU och Nato, plus mängder av andra frågor, visar att Sverige inte är kapabelt att hantera fri åsiktsbildning. Vi är yttrandefrihetsmässigt ett svagt land med ängsliga medborgare och en fårflocksaktigt följsam offentlighet.

Jag är medveten om att politiker i alla länder ofta vägrar erkänna att de har haft fel, och att när de ändrar sig så påstår de sig alltid ha haft denna nya åsikt. Men i andra västländer finns det ofta mängder av andra ledande politiker som inte ändrar åsikt. Så ej i Sverige.

Kan något göras beträffande den svenska åsiktskorridoren och det svenska, synkroniserade kappvändandet? Kanske, men i så fall kommer det att ta lång tid. Problemet är kulturellt och sitter djupt. Att vi alla vinnlägger oss om att systematiskt rättframt och tydligt föra fram avvikande åsikter i vilken fråga det vara månde är tyvärr det bästa jag kan komma på.

Läs även: Gustavsson: Jag granskade Skyttedals röstande – häpnadsväckande resultat