För mig framstår den ursprungliga marknadsliberalismen som ett ideal. Alltså en politik som styrdes av marknadens behov. Friheten för handlingskraftiga stod i centrum och anpassades efter fungerande produktion, konsumtion och människors välfärd. Detta innebar även att fria val kunde begränsas om starka skäl presenterades. Detta var majoritetssamhällets nyttiga politik, som inte fjäskade för olika minoriteter eller långtgående krav på individuella ytterligheter.

Läs även: Skyttedals Swexithot: Vi måste vara beredda att lämna EU

Minoriteter skulle förstås respekteras, men inte normalt tillåtas styra samhällets sätt att fungera. Respekten för åsikter och tro var viktiga, men mest central var det öppna samtalet. Alla som respekterade demokratin skulle få komma till tals. Även åsikter som var nonkonforma skulle tillåtas och artigt refereras eller kritiseras.

Jag menar att denna marknadsliberalism inte längre existerar på den politiska skalan i vårt land. Den är åtminstone hårt trängd här liksom på annat håll i Europa. Jag menar att man i den nuvarande liberala huvudfåran påverkats av vänsterns megafonpolitik och extrema individualism. De nationella marknaderna och samhällsekonomins intressen har alltmer underordnats politiken (och inte som förr tvärtom). På så vis har nationens politiska frihet drastiskt underordnats globala ambitioner.

Förvisso innebär internationella marknader i sig ett markant inslag av ”globalisering”. Men nutidens vänsterliberaler har stegvis och medvetet nedprioriterat det nationella och folkliga beslutsfattandet och det frisinne som tidigare dominerat. Politiken har anpassat sig till vänstern retorik där formandet av samhället baseras på politisk planering.

Detta har skett via betoning av politikens roll för nationen i en utsträckning som alltmer förpassat marknadernas intressen till periferin. Inslaget av planekonomi syns allt tydligare i och med att politikernas samhällsmakt ökar år efter år. Idén om att marknaderna ska försörja nationen håller på att ersättas av att folket ska försörjas genom politikerna.

Bara en hastig blick på den politiska samverkan inom dagens Europa bekräftar att marknaderna hotas av politisering.

Redan efter napoleonkrigen växte under 1800-talet frihandel fram genom att gränserna öppnades mellan enskilda tyska stater. Även i efterkrigets Europa framstod gränslös fri handel som en språngbräda för ekonomisk och kulturell utveckling. Samverkan inom EEC (1959) raserade nationella tullmurar och införde fria strömmar för kapital, varor, arbete och transporter mellan de medlemsländer som tidigare varit fiender i Europas mitt.

Även Sverige drogs 1960 som bekant in i ett av Storbritannien dominerat frihandelsområde, EFTA. Båda EEC och EFTA var i grunden ett utslag av gammalt marknadstänkande. Varje nation behöll sin maktstruktur och det politiska beslutsfattandet inskränktes till snäva gemensamma intressefrågor. Marknaderna och ekonomin blomstrade. En kulturell integration mellan Europas mogna stater växte på så sätt fram i lugn takt.

Men Europas politiska eliter nöjde sig inte med fri handel. EEC utvidgades till en europeisk gemenskap (EG) och i sin tur till en union mellan staterna (EU). Innebörden är att inslaget av politik ökat dramatisk från Bryssel, med verkan på en nationell nivå inom medlemsländerna. Den centrala motorn i Bryssel har därmed skapat mängder av politiska ringar i periferins vatten. För medlemmarna har ledordet blivit anpassning. Och anpassningen har medfört en kraftig tillväxt av rättsliga regler, som begränsat företagens och människornas nationella frihet inom hela EU.

I nutid ser vi hur politikerna på det centrala planet sätter sina kollegor på den nationella i hårt arbete. Vi ser även en ökad grad av folkliga protester.

Läs även: Sjunnesson: EU-valet och Europas märkliga självmord

Jag hade inte skrivit detta om EU:s expansion som federation varit framgångsrik. Men centraliseringen har tvärtom varit i hög grad problematisk. Unionen har ökat sitt medlemstal genom anslutning av en rad stater som knappast kan anses som fullvärdiga demokratier. De interna politiska stridigheterna inom EU har därför ökat kraftigt. En kamp mellan betalande välsituerade nationer och fattigare gratisåkare har inletts. En storskalig upplåning har nyligen genomförts genom skuldsättning av EU och därmed på sikt de rikare medlemmarna.

Vidare har laviner av rättsliga regler sköljt över medlemsstaterna. Från Bryssel utgår idag mängder av rättsliga påbud som rör ett brett spektrum av samhällsfrågor som nationerna tidigare själva skött. Tydligast är detta avseende klimat- och miljöpolitiken. EU vill numera reglera svensk vattenkraft och svenska skogar. Om denna politiska centralisering visat sig ekonomiskt lönsam vore den kanske uthärdlig. Men EU-staternas ekonomiska tillväxt hänger numera inte alls med i konkurrensen med USA och Kina. På så vis håller unionen stegvis på att bli en jättelik återvändsgränd.

För EU:s del tillkommer ett eventuellt nytt medlemskap för en rad icke-demokratier med korrupta inslag samt även ett krig i Ukraina. Jag menar därför att EU:s utveckling är ett stort misslyckande. I mina ögon är det Europas vänsterliberala eliter som bär ansvaret för krisen. Det har rört sig om ett politiskt högmod – eller naivitet – i stor skala.

De nationella marknaderna har satts under förmyndare från Bryssel. Då teknikföretagen i USA genererar gigantiska innovationer och överskott i dollar slår sig europeiska politiker för bröstet då man visar fram hundratals med oläsbara paragrafer rörande GDPR och AI. På så vis framstår EU som marknadens fiende och politikernas bästa vän. Jag vet inte om man ska skratta eller gråta?

Som en ytterligare sorg ställs vi nu inför ett val inom EU. Alltså av ledamöter till EU:s parlament för politisk drömmande. På ena sidan en rad kandidater från den vänsterliberala kår av politiker som skapat den hydra jag menar att EU är. På den andra sidan en mängd politiker från den yttersta högern, med Le Pens parti, Orbans vänner, AfD, med flera, i spetsen.

Enligt min mening är det ett val mellan pest och kolera. Inget talar för att vänsterliberalerna kommer att reformera EU. Snarast är mer av överstatlighet att vänta från dem. Alltså mer av det elände vi sett sedan unionen bildades. Å andra sidan kandidater som är kritiska till EU men riskerar att spela Putins Ryssland i händerna. Om de får hållas är risken stor att även nyttigt ekonomiskt samarbete kommer att försvåras.

I båda fallen rör det sig med andra ord om ett val av politiker som är rena rama riskprojekten. Till den dystra bilden hör att Europas politiker ser EU-parlamentet som en plattform för planering av Europas framtid. Alltså i en politisk rörelse från centrum och inte från periferin, det vill säga nationerna.

Enligt min åsikt ska en framtida ekonomi och kultur byggas av friast möjliga marknader och politiskt engagemang på nationell nivå. Alltså genom mer handel, öppen debatt och samarbete regionalt.

Med andra ord en mindre mängd av den stora mängd politik som sedan skapandet av EU visat sig misslyckad. Men som ECC och tidigare organisationer för handel åstadkommit.

Läs även: Gustavsson: Jag granskade Skyttedals röstande – häpnadsväckande resultat