Som säkert få har undgått att notera pågår det en konflikt mellan facket och Tesla. Tesla har förklarats i blockad av ett antal fackförbund. En naiv betraktare skulle här kunna tro att Svenskt näringsliv, företagarnas organisation, skulle träda in på Teslas sida. Istället är det märkligt tyst.

Läs även: Facket tar Teslastrejken till Berlin

Denna krönika kommer att göra ett försök att reda ut det hela från grunden. Min krönikörkollega John Gustavsson menade förra veckan att ”Kollektivavtal kom till i en tid då giriga brukspatroner tvingade statare och backstugusittare att jobba för svältlöner. De tjänade sitt syfte,…”.

Detta är dock inte sant och att förklara varför är ett lämpligt avstamp.

Efter reformerna mellan främst 1846 och omkring 1865 tog den svenska ekonomin fart och Sverige fick sin industriella revolution.

Allmänt får vi höra hur hemsk industrialismens barndom var, med barnarbete, svältlöner, oerhört långa arbetstider, giriga brukspatroner och så vidare. Allt detta är förvisso riktigt, men det är inte hela bilden.

Före liksom parallellt med industrialismen, i jordbruket, hade vi mycket tyngre barnarbete, mycket tyngre arbete för vuxna, minst lika långa arbetstider, och såväl giriga som givmilda bönder som arbetsgivare till drängar, pigor, statare och backstugusittare.

Som bland andra Friedrich Hayek har diskuterat så skapade industrialismen proletariatet i dess mest absoluta bemärkelse. En stor del av arbetarna var personer som aldrig skulle ha fötts eller som efter födseln aldrig skulle ha överlevt i jordbrukssamhället.

I och med industrialismens genombrott blev lönerna högre, bostäderna bättre, arbetstiderna kortare, maten rikligare och tryggare. Sverige drabbades av svält 1867–69, men denna svältkatastrof var en droppe i havet jämfört med 1700-talets svält- och pestår. 1700-talets svältkatastrofer var på liknande vis mycket mildare än 1600-talets.

En manlig industriarbetare i slutet av 1930-talet hade 3 ½ gånger så hög reallön som en industriarbetare i början av 1860-talet. Detta trots en betydligt kortare arbetstid.

Varför denna svartmålning av industrialismen? Konservativa har haft en tendens att se jordbruket som en idyll. Andra längre ut till vänster, likt Rousseau, har också sett svärmiskt på det. Skribenter, som Dickens, som aldrig besökte Englands industristäder beskrev dem som en misär. Allt detta borde vara välkänt alltsedan 1954 och publikationen av Hayeks och Ashtons korta skrift Capitalism and the Historians.

En annan anledning kan benämnas Tocquevilles lag. När ingen synbar ekonomisk utveckling sker, när det är nödår vart tredje eller vart femte år, när svälten dödar en tredjedel av Finlands befolkning, när pesten då och då dödar 20 000 stockholmare, en tredjedel av befolkningen, så ”tiger ohälsan still”.

Däremot, när alla snabbt får det mycket bättre, men när vissa får det bättre fortare än andra, bryter missnöje ut. Mekanismen verkar vara en perspektivförskjutning. Istället för att ta det för normalt att barn, gamla och svaga svälter ihjäl i byn eller dör i pesten så jämförs dagens relativt välmående situation med en framtida troligen än mer välmående dito. Det är alltså troligen dels skillnaden mellan här och nu och en bättre framtid, och dels skillnaden mellan här och nu och sådana som redan idag är rikare som ger upphov till ilska, harm och avundsjuka.

Sådant missnöje bröt ut i Frankrike åren innan 1789 års revolution och det var vanligt hos stora grupper i Sverige i slutet av 1800-talet och under första halvan av 1900-talet. Än idag talar Magdalena Andersson och andra socialdemokrater harmset om ”bankirer”.

I och med industrialismen inträde flyttade många som var fattiga på landsbygden, som där endast kunde erhålla låga löner, tunga arbeten och långa arbetstider, till de nya industrierna där de fick en kombination av högre löner, lättare arbeten och kortare arbetstider. De kunde på så sätt få råd att bilda familj, skaffa barn, och så vidare.

Johan Norberg påpekar i en bok att var och en av oss lätt kan hitta arbete åt två personer. Det finns mängder av saker som vi skulle önska få gjorda, från att måla om eller bygga ut huset, till hushållsarbete, barnpassning och mängder av andra sysslor. Tyvärr har vi sällan råd att anställa dessa medhjälpare. På liknande vis skulle de flesta företag gärna anställa fler personer och mer kompetenta personer. Inte heller företagen har ofta råd till sådant.

Via sådana tankeexperiment kan vi med lite ansträngning räkna samman att det finns 50 miljoner, 100 miljoner eller fler potentiella arbetstillfällen i Sverige.

Om lagen om tillgång och efterfrågan får råda, och om ingen som inte arbetar får bidrag, om inga minimilöner existerar, om ingen ”lön enligt kollektivavtal” existerar, om ingen byråkrati kring anställningar som LAS existerar, och så vidare, så kommer Sverige därför i stort sett alltid ha full sysselsättning.

Utav de säg 100 miljoner potentiella arbetstillfällen som existerar så kommer säg 7 miljoner av dem vara besatta. Dessa kommer på ett ungefär att vara de arbetstillfällen som ger löntagarna den bästa kombinationen av lön, andra förmåner, arbetstider, pendlingsavstånd, arbetskamrater, och så vidare. De beror också på hur kompetenta arbetstagarna är och på vilken arbetskraft som arbetsgivare helst anställer.

Läs även: Sandström: Att strejka mot Elon Musk för partiets skull

Arbetsgivare och arbetstagare samarbetar och konkurrerar med varandra. Perfekt kommer inte den ömsesidiga anpassningen vara, för det finns ingen perfektion i mänskliga ting. Vi kompromissar i våra privatliv och i våra arbetsliv. Vi missar tillfällen, vi glömmer saker. Företag bildas, många frodas, en hel del försvinner i en ständig dans av kreativ förstörelse som Joseph Schumpeter kallade det.

Det allmänna löneläget kommer här att bestämmas av industrins produktivitet. Detta var något som Ludwig von Mises skrev om 1956 i boken The Anticapitalist Mentality. Lönen för den brittiske premiärministerns butler, eller säg en frisör, vars respektive produktiviteter inte har förändrats på hundratals år, för yrkena är vad de är, bestäms av den alternativa lönsom butlern eller frisören kan få som säg industriarbetare eller programmerare.

Därför, ju högre produktiviteten är inom industrin och därmed ju högre lönerna blir inom industrin, desto högre blir lönen också för en frisör.

Detta gäller för frisörer idag och det gällde på samma vis för 160 år sedan för backstugusittare, pigor och drängar som lämnade landsbygden för den begynnande svenska industrin.

Inom parentes benämns vad som borde vara känt som von Mises’ butler allmänt Baumol-effekten. Detta efter William Baumol som skrev om den i en uppsats 1967. Gissningsvis läser inte dagens neoklassiska ekonomer i någon högre grad så kallad österrikisk ekonomi av författare som von Mises.

Vad har ovanstående att göra med fackföreningar, arbetsgivare och konflikten hos Tesla? Det är en nödvändig bakgrund för att förstå vad en fackförening är för något och vilka effekter den har, för sina medlemmar och för samhället i stort. Något liknande gäller för Svenskt näringsliv.

Från ovanstående diskussion följer att ingen fackföreningsrörelse, oavsett hur stark, oavsett hur den organiseras, kan höja det allmänna löneläget. En fackförening är en intresseförening för dem som redan har en viss typ av arbeten.

Genom att strejka och genom andra konfliktåtgärder, har facket i Sverige, inklusive via sitt parti, Socialdemokraterna, lyckats driva igenom ”lön enligt kollektivavtal”, LAS, regleringar av arbetstiden och regleringar av andra aspekter av arbetslivet, inklusive att ge sig själva rätten att ställa till blockad för företag som facket finner misshagliga.

Vad är effekterna av sådant? Att lönerna för dem som är med i intresseföreningen som regel höjs och förmånerna förbättras. På så sätt förvrängs lagen om tillgång och efterfråga för arbetstillfällen. En hel del personer som de fackanslutnas företag annars skulle leja får ingen anställning. Mängder av personer med lägre produktivitet, som unga, som invandrare, som gamla, som mycket väl skulle kunna arbeta till en lägre lön, stängs ute från arbetsmarknaden.

Det förefaller troligt att mellan en och två miljoner personer ytterligare skulle arbeta i Sverige om inte arbetsmarknaden vore förvriden av fack, lagar, förordningar och bidrag. Att de inte gör det gör Sverige här och nu mycket mindre välmående. De som inte arbetar lärs inte heller upp via arbete; den långsiktiga negativa effekten är därför än större.

Beträffande både facket och arbetsgivarna skrev Adam Smith 1776 att

Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna.

De anställda på Tesla skulle idag förlora, tydligen stort, om de tvingades gå med i facket och anställas enligt kollektivavtal. Trycket på deras kollegor på andra verkstäder, för konkurrerande bilmärken, skulle dock samtidigt lätta något.

De fackliga ombuden och än mer facken centralt har ett egenintresse, helt oavsett medlemmarnas väl och ve, av att så många som möjligt är med i facket och betalar deras löner. Socialdemokraterna beror stort av facket och har därför ett intresse av kollektivavtal hos Tesla.

Företagen som är medlemmar i Svenskt näringsliv tjänar också på att Tesla pådyvlas kollektivavtal. Det är inte enbart Teslas konkurrent Volvo som är intresserat av detta, men det är troligen en starkt bidragande orsak. Tesla är långt mer effektiv och vinstgivande än någon annan tillverkare av elbilar.

Rent allmänt är lön enligt kollektivavtal, LAS, lagar om arbetstid, och så vidare, kvarnstenar runt halsen på företagen. Men de existerande, i synnerhet större företagen, har inarbetade rutiner för att hantera sådant.

Små företag har det mycket värre eftersom byråkratins andel för dem blir relativt mycket mer kostsam. Personer som vill starta nya företag har det än svårare. För Svenskt näringsliv skyddar ”den svenska modellen” deras större, existerande medlemmar mot konkurrens från småföretag och från potentiellt nyföretagande.

För att travestera Blå Tåget och Ebba Grön:

Facket och kapitalet, dom sitter i samma båt.

Vad som borde göras är närmast självklart både för en borgerlig regering och för varje annan regering som önskar se ett blomstrande Sverige istället för endast blomstrande fack och några existerande storföretag.

Återinför den fria avtalsrätten, inklusive rätten att stå utanför ett fack och rätten för var och en att stå utanför kollektivavtal. Förbjud blockad och andra hinder som utomstående kan lägga i vägen för företag. Följ Thatchers exempel och se till att miljonböter döms ut för fack och individer som lägger sig i en arbetskonflikt i vilken de inte är direkt inblandade.

Jag förstår och stödjer fack som frivilliga sammanslutningar av individer på ett företag. En kamratförening kan mycket väl vara av nytta vid diskussioner med arbetsgivaren. Men en sådan förening ska inte som idag direkt eller indirekt kunna stödja sig på det statliga våldsmonopolet.

Läs även: Gustavsson: Teslastrejken är vår tids löntagarfondsstrid