Natofrågan är här och med den rapporter om hur olika partier och deras underorganisationer resonerar. Så borde det inte vara, diskussionen borde föras mellan väljare och deras representanter. Erik Lidström skissar på hur beslutet skulle tagits i ett annat Sverige med en bättre fungerande demokrati.
Sverige ska nu gå med i Nato förefaller det. Låt oss lämna därhän att vårt lands strategiska läge faktiskt inte har förändrats i väsentlig grad sedan århundraden, närmare ett årtusende. Att gå med eller inte gå med i en militärallians är oavsett detta en stor fråga, en fråga där riksdagen, och i den mån det går, folket, borde få säga sitt.
Läs även: Altstadt: Borde vi folkomrösta om Nato?
Vi läser i tidningarna och hör i media att SSU har vissa åsikter, att det Socialdemokratiska kvinnoförbundet har sina, att till exempel Socialdemokraterna i Norrbotten debatterar frågan, att de olika distriktsordförandena för Socialdemokraterna diskuterar ämnet, och så vidare. Debatten pågår också inom andra partier, men eftersom dessa inte har mycket till självförtroende, utan istället ängsligt tittar på vad Socialdemokraterna gör, så sitter vi medborgare mest och väntar, eller snarare låtsas vänta, på vad SAP ska komma fram till. Beslutet om att gå med i Nato förefaller nämligen Magdalena Andersson redan ha tagit för någon månad sedan. Hela spektaklet är därför troligen ett spel för galleriet.
Makten i Sverige ska utgå ifrån folket sägs det och den ska göra det via riksdagen. Vad till exempel det Socialdemokratiska kvinnoförbundet har för åsikter i en fråga borde då vara ointressant. Så fungerar det dock inte i det svenska politiska systemet.
Om Sverige istället för att ta hänsyn till interna partidiskussioner, hade haft en väl fungerande representativ demokrati, hur skulle ett beslut om att gå med i Nato tas? Till att börja med strävar inte Sverige i dag efter demokrati i bemärkelsen folkstyre utan efter något helt annat, representativ demokrati. Folket styr inte Sverige, och det kan aldrig styra, det gör istället våra representanter. Dessutom, för att det politiska systemet skulle kunna vara både stabilt och garantera våra medborgerliga fri- och rättigheter, skulle det krävas maktdelning och maktuppdelning i åtminstone en styrande, en dömande och en lagstiftande makt.
Utifrån vad jag föreslår i min bok Representativ demokrati skulle Natobeslutet troligen tas enligt följande: Riksdagen skulle bestå av en andra kammare med 150 eller 200 ledamöter. Dessa väljs vart tredje år i enmansvalkretsar, utan några inslag av proportionalitet, i val med enkel majoritet, ”first past the post” (som en kongressledamot i USA eller en parlamentsledamot i Storbritannien).
Läs även: Cyberattacker mot Finland kan vänta efter Nato-besked
Riksdagen sitter sedan normalt samlad i 3–4 månader, löser de uppgifter den har att lösa, och bryter sedan upp, som den gamla riksdagen gjorde under århundraden. Den samlas sedan normalt inte förrän efter nästföljande val. På detta vis är den representativa demokratin inte en ”process” utan ett väl definierat sätt att ta beslut i frågor som angår oss alla. Politikerna tvingas inte som i dag ”arbeta” i riksdagen och se upptagna ut. Istället sköter de större delen av tiden ett arbete hemmavid.
Det finns också en första kammare med 50 ledamöter, valda på nio år, förnyade med en tredjedel vart tredje år. Denna första kammare granskar bland annat den styrande makten under de perioder då den andra kammaren inte sitter samlad.
Den styrande makten, en kung eller en president, kallar till urtima riksdag i en fråga som är så pass betydelsefull som ett medlemskap i Nato. Detta är också en fråga som inte låg på bordet vid föregående val och för vilken det därför saknas folkligt mandat i endera riktningen.
Istället för att som i dag tvingas läsa och höra om de interna debatterna inom något partis kvinnoförbund skulle i ett sådant system många medborgare skriva brev till sina första- och andrakammarledamöter. Riksdagsledamoten i till exempel Malmfälten, troligen ungefär Kiruna och Gällivare kommuner, skulle hålla öppet hus i Kiruna, i Gällivare och i byarna, där hundratals medborgare skulle närvara vid varje möte. Han eller hon skulle utfrågas. Vi medborgare skulle försöka övertyga honom eller henne om att Sverige bör gå med i Nato eller stå utanför. Vår riksdagsledamot skulle i sin tur lyssna på oss och troligen försöka övertyga oss i ena eller andra riktningen.
Om motståndet mot riksdagsledamotens personliga åsikt (inte partiåsikt) är för stort, och frågan riskerar leda till att han eller hon inte väljs om vid nästa val, kommer ledamoten ofta att böja sig för sina väljares åsikt. Eventuellt, och det är ledamotens rätt, går ledamoten emot väljarnas åsikt, men riskerar då sin politiska framtid.
6–8 veckor efter att den urtima riksdagen utlysts samlas den i Stockholm. Där debatteras frågan i ett par veckor, eller längre om så krävs. Här kan det mycket väl hända att ledamöter byter åsikter, för de är inte, som Edmund Burke påpekade i sitt berömda tal till väljarna i Bristol, ambassadörer från främmande länder, de är svenska riksdagsledamöter och det är i en representativ demokrati ledamöternas gemensamma uppgift att efter bästa förmåga debattera och besluta i frågor.
Varje väljare i Sverige skulle kunna följa denna riksdagsdebatt, i just denna fråga, och förhoppningsvis bilda sig en bättre uppfattning i frågan. Därefter skulle beslutet gå till votering, i vardera kammaren var för sig. Alltså, för att Sverige ska ha en fungerande maktdelning och en stabil konstitution, måste beslut godkännas av båda kamrarna, utan de gemensamma voteringar vi i Sverige förr hade, och som till exempel Frankrike har i dag.
Säger en kammare nej så blir det nej, utan att något kan göras åt detta förrän möjligen efter nästa val. Risken för politiska dödlägen är en medveten konstitutionell försäkran mot förhastade beslut i stridens hetta. Den styrande makten måste vidare också godkänna beslutet, utan att lägga in sitt veto. När sedan ett beslut väl har fattats så upplöses den urtima riksdagen.
Ingenstans i allt detta skulle vi väljare höra ett ord om några partiers ungdomsförbund, kvinnoförbund eller distriktsordföranden. Vi väljare har våra representanter. Dessa samlas i riksdagen och uppträder där inför oss.
Att införa maktdelning och personval i Sverige är förstås politiskt omöjligt, precis som mycket annat i Sverige som är politiskt önskvärt. Inga bland oss väljare, bland oss möss, kan sätta en bjällra på katten, på våra riksdagsledamöter. Knappt några av dem skulle nämligen överleva i personval i enmansvalkretsar. Också en så liten förändring som att göra det nödvändigt att kryssa för en kandidat på en valsedel, som det är i Finland, istället för som i dag endast möjligt att kryssa, är politiskt omöjligt.
Läs även: Skogkär: En svensk Natoansökan är snart i hamn
Också med det lilla finska inslaget av personval så skulle säkert tre fjärdedelar av de nuvarande ledamöterna få avsked inom ett par mandatperioder. De skulle inte heller ersättas av personer som gjort karriär inom CUF, MUF eller SSU, utan av personer som åstadkommit något i livet, i väljarnas ögon, inte internt inom de olika partierna.
