Många civilisationer har haft högre utbildning, men universiteten är en medeltida, unikt europeisk uppfinning, något Rashdall Hastings diskuterar i den fortfarande oöverträffade The Universities of Europe in the Middle Ages från 1895, reviderad av Powicke och Emden 1936. En senare, mer sammanfattande berättelse, ges i Universities in the Middle Ages från 1992, den första delen av A History of the University in Europe, under Walter Rüeggs redaktörskap.

Universiteten tog sin början med undervisning i juridik i Bologna i Italien omkring 1090, något som utvecklades till vad som blev det första universitetet mot slutet av 1100-talet (enligt vissa kriterier för exakt vad som är ett universitet, och slog Paris med liten marginal).

Läs även: DEBATT: Universiteten skall syssla med utbildning – inte ideologiskt flum

Studenterna i Bologna var äldre och anställde lärare för att bli undervisade. På grund av detta var universitetet i Bologna från första början helt finansiellt oberoende. En lärare var faktiskt tvungen att deponera pengar för att garantera att han kunde betala de böter som eleverna kunde utkräva av honom ifall han brast i punktlighet eller om hans lärarprestation var otillräcklig.

Det andra universitetet var det i Paris. Omkring 1110–20 började präster undervisa privat i teologi och kanonisk lag. Eftersom studenterna var yngre än de i Bologna var det lärarna som ledde organisationen av vad som blev universitetet. Kring 1150 flockades tusentals studenter från hela Europa i Paris för att betala betydande summor för undervisning.

Universiteten i Bologna, Paris och Oxford växte organiskt fram från sammanslutningar av studenter och mästare. Dessa organiserade sig själva precis som andra yrkeskårer under medeltiden, det vill säga i gillen, i ”universella sällskap”, universitas magistrorum et scolarium (från vilket vårt ord universitet härstammar), för ömsesidigt skydd och bistånd.

På detta vis kunde de bättre försvara sig mot de lokala borgarna, den lokale biskopen, kungen eller påven, ofta genom att spela ut den ene mot den andre. Så småningom, i början av 1200-talet, blev universiteten officiellt erkända men det skedde många decennier efter att de faktiskt skapats.

När väl universiteten grundats och när de gett prov på vad de erbjöd, började statsmakterna i de olika europeiska länderna skapa egna universitet, men i offentlig regi. Under medeltiden grundades på så vis ungefär 80 universitet runt om i Europa, mer eller mindre som kopior av antingen Bolognamönstret (studenterna) eller Parismönstret (mästare och studenter).

Samtidigt som staten tog över vad marknaden skapat ströps också därmed gradvis den kreativa ådran. Den vetenskapliga revolutionen, som allmänt definieras som tiden mellan 1543 (Kopernikus) och 1687 (Newtons Principia), ägde rum på annat håll. Under det sena 1600-talet och under 1700-talet uppstod akademier, och vetenskapen flyttade till dem och till andra platser.

Det bör påpekas att detta gradvisa förfall inte ägde rum på samma sätt eller samtidigt överallt. Under 1700-talet blomstrade till exempel de skotska universiteten och vårt universitet i Uppsala, medan Oxford och Paris stagnerade.

Senare, i ett nytt varv av cykeln, skapades 1810 i Berlin den forskningsbaserade Humboldtmodellen för universitet. Humboldtuniversitetet integrerade och organiserade mycket av den innovation som tidigare skett. Naturvetenskapen återvände till universiteten. Denna forskningsbaserade universitetsmodell spred sig sedan över världen där USA var ett av de första länderna att anamma den. Modellen har till större delen förblivit mycket effektiv ända fram till idag.

Nu har den dock börjat förfalla, och det rejält. Detaljerna skiljer sig åt, men universiteten stagnerar åter på ett vis som inte skiljer sig nämnvärt från hur de degenererade mellan 1300- och 1700-talen. Återigen ser man statlig inblandning som förvränger, påverkar, reglerar och gradvis förstör högre utbildning och forskning.

Läs även: DEBATT: Freda våra barn från rasstereotyper i skolan

Finansieringen av högre utbildning i Sverige är i sammanhanget numera absurd och fullständigt destruktiv ur kvalitets- och betygssynpunkt. Ungefär hälften av de medel som lärosätena får är Ersättning per helårsstudent (hst), alltså betalning per student som fyller en studieplats. Ungefär hälften är Ersättning per helårsprestation (hpr), ersättning per elev som blir godkänd per år.

De svenska universiteten har alltså ett enormt finansiellt incitament att för det första ta in i princip vem som helst för att fylla alla tilldelade studieplatser. För det andra har de ett ungefär lika stort finansiellt incitament att, oavsett prestation, ge dessa studenter godkända betyg och till sist en slutexamen.

Detta utan knappt någon kvalitetssäkring. Verklig kvalitetssäkring skulle innebära att någon extern organisation, oberoende av universiteten, och oberoende av politiska påtryckningar, genomförde och rättade examineringen, precis som den studentexamen som 1864 infördes i Sverige och som hölls till och med 1968. De skriftliga proven i studentexamen rättades centralt, oberoende av läroverken, och de muntliga proven genomfördes under ledning av externa censorer och under närvaro av betrodda representanter för allmänheten.

Något som samtidigt är fascinerande är hur lite högre utbildning faktiskt kostar i Sverige. Humanistiska, teologiska, juridiska och samhällsvetenskapliga studier kostar enligt regleringsbrevet till Lunds universitet omkring 55 000 kronor per år. Naturvetenskapliga, tekniska (civilingenjör till exempel) och farmaceutiska studier kostar omkring 105 000 kronor per år. Inte ens att studera till läkare är särskilt dyrt, omkring 150 000 kronor per läsår.

Till detta bör vi lägga Friedmans första lag: När staten tillhandahåller någonting är det ungefär dubbelt så dyrt som när det tillhandahålls av konkurrerande, privata producenter.

En starkt bidragande orsak till dagens kostnader är att universiteten betungas av ett ständigt växande antal administratörer, administratörer som knappt existerade i Sverige för 50 år sedan, och som inte skulle existera i ett privat system.

En femårig civilingenjörsutbildning, som idag kostar 525 000 kronor, skulle enligt Friedmans första lag troligen privat kosta omkring 260 000 kronor. En fyraårig juristutbildning torde privat kosta omkring 100 000 kronor i terminsavgifter. Mat och uppehälle tillkommer givetvis.

Dessa summor vore helt överkomliga för studenter att betala själva via en kombination av besparingar, banklån och arbete, och detta även för dem som kommer från de allra fattigaste av hemförhållandena.

De statliga studielånen är dessutom, som de flesta som haft att betala tillbaka dem vet, närmast ett offentligt bedrägeri och borde avskaffas. Kunde min mor, och med henne andra från lika fattiga förhållanden, finansiera fyra års studier, bland annat via banklån på 1950-talet, så kan vem som helst göra det även idag.

Ett sätt att reformera universitetet vore att skapa extern kvalitetssäkring och att skära bort 9 av 10 eller 19 av 20 administratörer. Sådana reformer är troligen helt omöjliga. Vem skulle utföra dem? Hur? Administratörerna själva? Enligt vems kriterier?

Att staten därigenom skulle fortsätta att som idag styra över forskningens innehåll och inriktning är dessutom ett svårt demokratiskt problem, bland annat eftersom det inkräktar på den fria åsiktsbildningen.

Ett mycket enklare, och mycket bättre, sätt att rädda Sveriges högre utbildning och forskning vore att privatisera våra universitet. Detta skulle kunna genomföras på ett liknande sätt (och av liknande skäl) som när industrier privatiserades i Östeuropa efter Berlinmurens fall:

Omvandla vart och ett av universiteten till en korporation och dela ut en andel per termin som en person har studerat, undervisat och/eller forskat där. Men ingenting för administration eftersom administration strider mot ett universitets själ. Universitetet kommer då att nära följa parismodellen och åter blir ett universellt sällskap för mästare och studenter.

Staten skulle fortfarande ha en viktig roll att spela. För det första en negativ sådan. Staten ska inte på något vis dela ut examinationsrättigheter till utbildningar eller sanktionera vissa examina. I deras ställe skulle mängder av branschspecifika, frivilliga och konkurrerande examina skapas, för civilingenjörer, jurister, läkare, språkvetare, sociologer och så vidare.

Staten bör också tillämpa konkurrenslagstiftningen så att högskolor och universitet inte samarbetar, utan att de istället konkurrerar med varandra. Samma måste gälla för olika examina. Dessa får inte vidmakthållas via monopol eller oligopol.

Läs även: Lidström: Varför går svenska barn i skolan?

Tusen blommor skulle då blomma inom både den högre utbildningen och inom forskningen. Våra universitet skulle åter både bli centra för kreativitet, skaparglädje, god undervisning och avancerad forskning. Notera att, trots att de numera tyngs ner av oerhörda mängder statliga regleringar, det fortfarande är de privata universiteten som är världsledande.