Facebook noscript imageLidström: Sossarna har modet och fräckheten – dags för högern att ta efter
Erik Lidström
Krönikörer
Lidström: Sossarna har modet och fräckheten – dags för högern att ta efter
Kiruna, en gång i tiden världens till ytan största stad, lider märkligt nog av svår bostadsbrist. Foto: Karin Wesslén / TT
Kiruna, en gång i tiden världens till ytan största stad, lider märkligt nog av svår bostadsbrist. Foto: Karin Wesslén / TT
Sveriges grundlag är en socialdemokratisk konstruktion som ska lägga så få hinder som möjligt i vägen för den politiska makten. Det borde inte vara så, men så är det, och det är hög tid för högerpolitiker att även de dra full nytta av den gällande ordningen, skriver Erik Lidström.

Ett som det verkar osvenskt, eller som jag ska hävda lite socialdemokratiskt drag hos mig, är att jag gör stor skillnad på orden ”får” och ”kan”. En isländsk vän till mig körde i början av 1990-talet bil från vad som då var kvarteret Kemikum i Uppsala och tyckte att det snabbaste sättet att ta sig dit de skulle vore att ta en genväg genom Engelska parken.

Läs även: Sandström: Socialdemokraterna har blivit partiet utan egenskaper

”Man kan inte köra bil på cykelbanan!”, utropade en svensk passagerare. ”Titta, det går ju?” svarade islänningen, medan han körde på just denna cykelbana.

Jag önskar innerligt att Sverige hade haft grundlagar värda namnet, så innerligt att jag skrivit en bok om det. Om Sverige hade haft en verklig författning skulle det bland annat innebära att vår Högsta domstol, oberoende både av riksdagen och av vårt lands styre, skulle se till att statsmakten inte ostraffat gör vad den inte heller får.

Riktigt så fräcka att de öppet bryter mot lagen är nu Socialdemokraterna inte. Men i praktiken ändrar de helt sonika lagen, eller åtminstone åsikt. En ändrad åsikt som de ofta försvarar med något i stil med att ”i den svåra situation Sverige nu befinner sig, tar vi, som vi alltid gjort, ansvar för landet”.

Svensken i gemen, och i stort sett alla andra politiker än Socialdemokraterna, beter sig som om Sverige hade grundlagar, som om Sverige hade stabila lagar, som om Sverige hade fasta regleringar. ”Det finns regler!” är ett vanligt förekommande, och mycket upprört utbrott när någon bryter mot någon liten detalj. Svensken i gemen är svältfödd på fasta regler, något jag skrivit om tidigare.

Socialdemokraterna skrev en hel ”grundlag”, 1974 års Regeringsform, just i syfte att Sverige inte ska ha några fasta regler som kan lägga hinder i vägen för makten, underförstått, för Socialdemokraterna. För när grundlagen skrevs var i stort sett alla övertygade om att Socialdemokraterna skulle styra Sverige under evig tid.

Tyvärr är Socialdemokraterna det enda partiet i Sverige med självförtroende, det enda partiet som visar prov på mod och, på gott och ont, fräckhet. Övriga partier, från Miljöpartiet till Moderaterna, KD och SD, sneglar ängsligt på Socialdemokraterna, eller undrar oroligt vad de ska tycka och tänka. De politiska förslagen blir därefter. Den politiska skalan går i Sverige, på ett ungefär, från 97 procent socialdemokratisk världsbild (Moderaterna och KD) till 110 procent socialdemokratisk världsbild (V och MP).

Överdrivet? Kanske, men bara om den existerande svenska partipolitiken används som måttstock. Ta familjepolitiken som exempel. Både för konservativa och för klassiska liberaler är familjen samhällets minsta byggsten. Bortsett från sådant som vanvård av barn och hustrumisshandel så ska staten inte lägga sig i familjen; familjen tillhör den privata sfären, skyddad från politiken.

Skillnaden mellan konservativa och klassiska liberaler är kanske den att konservativa önskar att samhället sanktionerar familjen mer, medan klassiska liberaler önskar att den lämnas nästan helt i fred.

Utan överdrift kan man säga att existensen av barnbidrag, flerbarnstillägg och subventionerad, av det offentliga reglerad barnomsorg, som kommunala daghem, är oförenligt med både klassisk liberal och konservativ politik. Konservativa kanske skulle önska se skatteavdrag för barnomsorg, men det vore ungefär allt. I denna anda var Högern/Moderaterna till för omkring 50 år sedan motståndare till familjepolitiken. Nu har de dock på detta område anammat den socialdemokratiska världsbilden.

Just de kommunala daghemmen är centrala för Socialdemokraternas övergripande ideologi, men de var kapabla att efter 50 år av ettrigt motstånd, efter 50 år av motstånd mot ”USA-imperialismen” vända på en femöring och ta in Sverige i Nato.

Socialdemokraterna skulle utan att tveka kunna lägga ner Sida, Public Service eller Brottsförebyggande rådet om de uppfattade att det skulle gynna dem politiskt. Partierna på den så kallade högerkanten kommer knappt på tanken, trots att Sida, Public Service och Brottsförebyggande rådet ägnar större delen av sina gärningar åt att motarbeta dem.

Läs även: Sandström: Dela åklagarens uppdrag på två ämbeten

I synnerhet två aktuella problem gav mig inspiration till denna krönika: kärnkraften och bostadsproblemen i Kiruna. Kiruna kommun har en area om 20 553 kvadratkilometer och är mer än tre gånger större än Stockholms län med dess 6 514 kvadratkilometer. Invånarantalet är 22 621 personer, mindre än en hundradel av de 2 428 987 invånarna i Stockholms län.

Det bor alltså ungefär 340 gånger så många personer per kvadratkilometer i Stockholms län som i Kiruna kommun. Ändå har Kiruna kommun en våldsam bostadsbrist, en bostadsbrist som håller på att strypa kommunen.

En liten del av marken är reserverad för gruvnäringen, men det mesta klassificeras av staten som ”riksintressen” för naturvård och för rennäring. Detta är vad lagar och regler föreskriver, säger många lite andäktigt. Knappt någonstans i kommunen får någon uppföra bostäder eller andra byggnader.

Kärnkraften har också problem med tillståndsgivning och bygglov; det skulle ta säkert ett decennium att få spaden i marken, om ens klartecken gavs för att få bygga ny kärnkraft.

Jämför detta med vad som gäller för vindkraften. Boverket skriver:

Bygglov krävs inte om kommunen i detaljplan eller områdesbestämmelser har beslutat om undantag från krav på bygglov för att anordna, flytta eller väsentligt ändra ett vindkraftverk.

Jag anser inte att följande är som det borde vara. Sverige borde istället ha en fungerande grundlag, lagar som värnar privat egendom och oerhört få regleringar. Vad en ny riksdagsmajoritet kan göra är dock att beträffande bygglov skriva om lagen till att säga:

Varken hänsyn till riksintressen eller bygglov krävs för bostadsbyggande, uppförande av fabrikslokaler och liknande, om kommunen i detaljplan eller områdesbestämmelser har beslutat om undantag från dessa krav, och om annan näring som rennäringen kompenseras.

På liknande vis kan riksdagen ändra lagen till att säga:

Bygglov och annan tillståndsgivning krävs inte om kommunen i detaljplan eller områdesbestämmelser har beslutat om undantag från sådana krav för att anordna eller väsentligt ändra ett kärnkraftverk.

Så kan man väl inte göra? Jo, det kan man visst det, om man har mod och är beslutsam. Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor, ej heller får fega politiker mycket gjort.

Återigen, i ett sunt Sverige borde inte våra problem lösas på sådana vis; vi borde ha både en väl fungerande grundlag och goda lagar och förordningar. Men de kan lösas så här, och det mycket snabbt. Givet att en väl fungerande grundlag torde ligga många decennier bort, om Sverige ens någonsin återfår en sådan (för vi har haft sådana tidigare), så är i dagsläget det enda som återstår att lappa och laga där vi står.

Läs även: Lidström: Att vända det svenska förfallet

Erik Lidström

Teknologie doktor och författare till böckerna "Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras" och "Befriad utbildning – Vad som krävs för att återfå goda skolor, lärdom och yrkeskunnande".