Ekonomprofessionen drabbades tyvärr under 1930-talet av något som bäst kan beskrivas som fysikavund. Fysiker kan ju räkna exakt resonerade ekonomerna, de använder sig av avancerad matematik, de förutspår saker. Varför skulle inte ekonomer kunna göra samma sak? Vi är ju bland de intelligentaste människorna på planeten, eller åtminstone bland dem vi träffat? Resultatet blev, som Pete Boettke skriver, en flykt från studiet av verkligheten, eller vad som sedan 1900-talet inledning kallats den neoklassiska skolan.

Läs även: Lidström: Statistik som informationsförstörare

För ekonomi har vi således begreppet bruttonationalprodukt, BNP. I BNP ingår byggandet av hus, försäljningen av gym-kort, stålproduktionen, produktionen hos verkstadsindustrin och mängder av andra varor och tjänster.

Något som uppfinningen av ett nytt läkemedel, som knappt kostar någonting alls men som förlänger medellivslängden med flera år, syns dock inte i en BNP-siffra. Idag har vi smartphones. Dessa har till stor del ersatt kameror, bandspelare, videobandspelare, fotoalbum, böcker, kalendrar, GPS-mottagare, kompasser och så vidare. Har BNP därmed gått upp eller ner? Vem vet. Vad BNP betyder, och vad ekonomiskt tillväxt innebär, är alltså synnerligen oklart.

Men detta är bara början på problemen. BNP-siffror tas alltid fram med lång eftersläpning. Vad som faktiskt orsakade en ökning eller en minskning av BNP, som ett antal uppfinningar och sociala fenomen, kan ligga flera år längre tillbaka i tiden än så.

Att ens komma på tanken att styra ett samhälle efter siffror för BNP är att likna vid att köra en bil framåt medan man tittar i backspegeln genom en igenimmad bakruta.

Och sedan revideras dessa siffror. Vad betyder det för de styrande att de till exempel i år får höra att Sveriges BNP faktiskt ökade med säg 2,7 procent på årsbasis andra kvartalet 2019 istället för de säg 1,8 procent som tidigare rapporterats? Vad ska centralbanker och politiker idag göra annorlunda på grund av denna information om något som påstås ha inträffat?

Det finns mängder av andra problem. Oskar Morgenstern påpekade i sin klassiska On the Accuracy of Economic Obervations (andra upplagan 1963) att ämnet ekonomi är unikt i att inga felgränser anges. En fysiker, en psykolog och en biolog skulle ange att ett värde ligger mellan 2,1 och 2,7 procent med en 95 procent konfidens.

Ekonomer däremot skriver att ”inflationstakten under det tredje kvartalet var 2,3 procent”, en förment exakthet som ger både politiker och allmänhet en ogrundad känsla av att känna till något verkligt, något som faktiskt betyder något.

En senare bok av Diana Coyle, GDP–A Brief but Affectionate History, från 2014 visar att några framsteg knappast gjorts på området de senaste 60 åren.

Nicholas Nassim Taleb påpekar vidare, bland annat i boken The Black Swan, att ekonomer, när de tar fram sin statistik och räknar på den, gör antagandet att de statistiska aggregaten är gaussfördelande (klockkurvor). Klockkurvor gör nämligen den för ekonomer så fascinerande matematiken betydligt enklare eller ens möjlig.

Konkret innebär detta att de gör antagandet att ovanliga händelser inträffar så sällan att de inte behöver tas med i modellerna.

Vad Taleb invänder är att ovanliga saker, som börskrascher, storföretag som går i konkurs, stora krig och epidemier faktiskt inträffar, trots att knappt några ekonomer, banker eller politiker förutspår dem innan de inträffar. Verkliga statistiska fördelningar har nämligen ”feta svansar”; ovanliga saker inträffar faktiskt då och då.

Om ekonomisk statistik endast vore kuriosa så skulle ingen skada vara skedd. Politiker och ekonomer skulle då inse att de statistiska aggregaten för det första döljer det mesta av informationen om vad som egentligen händer, för det andra är mycket osäkra, för det tredje gäller sådant som redan inträffat för ett halvår eller för några år sedan och för det fjärde underskattar sannolikheten för att saker och ting ska gå åt pipsvängen.

Istället för att inför dessa faktum iaktta påkallad ödmjukhet använder sig politiker och centralbanker av de statistiska aggregaten för att försöka ”styra ekonomin”, inklusive ”stimulera den”.

Riksbanken i Sverige och andra centralbanker, försöker för det första, baserat på dessa statistiska aggregat över vad som hänt, eller kanske har hänt, förutsäga, i verkligheten gissa, vad räntan borde vara.

De gör bland annat detta för att försöka jämna ut konjunkturcyklerna, för att försöka undvika recessioner eller rena depressioner.

Riksbankens gissningar kommer dock inte sällan vara ur fas med konjunkturcykeln. Den kommer därför höja räntan för sent eller för tidigt, eller sänka räntan för sent eller för tidigt. Inte sällan kommer centralbanker helt ur fas och bromsar ekonomin när den redan är på väg ner eller ”stimulerar ekonomin” när den redan är på väg mot överhettning. Både dalarna och topparna i ekonomin blir då långt värre.

För det andra önskar centralbanker och politiker nästan alltid ”stimulera ekonomin”. De gör detta genom att sätta räntan något eller betydligt lägre än den skulle ha varit ifall centralbanken inte existerade utan marknaden satte den (då skulle räntan, realräntan, troligen oftast vara kring 3 procent per år, den så kallade naturliga räntan).

För det tredje önskar politikerna dessutom se till att, om möjligt, ekonomin går som tåget året eller halvåret innan ett riksdagsval. En god ekonomi, vid rätt tidpunkt, används allmänt som ett sätt att locka väljare, nästan helt oavsett om det kan antas leda till en kraftig nedgång när valet väl är över.

Tack vare dessa försök till ”stimulans” kommer ekonomin vara något eller mycket överhettad under en längre tid. Ett oroande exempel var svensk bostadsmarknad med en lång tid av nollräntor.

Läs även: Lidström: Sverige behöver ett riktigt borgerligt riksdagsparti – del 1

Efter några år eller ett par decennier kommer sedan den stora kraschen. Kraschen 2008 (sub-prime) orsakades av de amerikanska politikernas, främst demokraterna i kongressens, försök att under många år ge miljontals väljare med låg kreditvärdighet tillgång till bostadslån.

Utan politikernas och centralbankernas inblandning skulle givetvis börskrascher fortfarande inträffa, kanske oftare än idag, men de skulle vara långt mindre allvarliga och gå över mycket snabbare.

Lägg till sist märke till att, som Nicholas Nassim Taleb brukar påpeka, ekonomer efter varje ekonomisk krasch, som ingen av dem såg komma, nästan omedelbart låtsas som om ingenting har hänt och fortsätter producera samma sorts prognoser.

Talebs råd förefaller gott: Lyssna endast på råd från det fåtal personer som förutspådde en krasch innan den inträffade, aldrig från dem som endast ”förklarar den” i efterhand.

År 1961 utnämndes Sir John Cowperthwaite till finansiell sekreterare för Hong Kong och anses i mångt och mycket vara fadern till territoriets ekonomiska under. Cowperthwaite vägrade helt sonika att samla in det mesta av statistik, så att regeringen i London skulle bli blind, eller, rättare sagt, faktiskt inse att den var blind, och därmed undvika att ”hjälpa till”.

Ett mildare alternativ vore kanske att vi i Sverige undviker att publicera ekonomisk statistik, och att endast ge politiker, bankmän och andra beslutsfattare tillgång till den efter en väntetid om 5–10 år.

På så sätt skulle de tvingas lägga sin energi på att förbättra de ekonomiska villkoren för företagare och arbetare, förbättra ekonomins mekanismer, här och nu, och låta oss medborgare sköta ekonomin själva, utan deras idag destruktiva ”hjälp”.

Läs även: Lidström: Sverige behöver ett sant borgerligt riksdagsparti, del 2