I en tidigare krönika om den klassiska liberalismen argumenterade jag för att vi bäst förstår ett fritt mänskligt samhälle som ett komplext adaptivt system. Myrstackar, fågelflockar, fiskstim och våra människokroppar är andra exempel på komplexa adaptiva system, system som via (relativt) enkla regler, utan att någon speciell styr, sammantaget blir oerhört komplexa.

Läs även: Lidström: Klassisk liberalism: Spontana ordningar

Tänk på att du själv uppstod, av dig själv, utan att någon organiserade det hela, från en befruktad äggcell. Du och jag är båda komplexa adaptiva system. En svindlande tanke.

För att ett välmående, blomstrande samhälle ska komma till stånd måste åtminstone de tre regler som David Hume beskrev vara uppfyllda. För det första att äganderätten är skyddad, för det andra att vi fritt kan köpa och sälja varor och tjänster och för det tredje att vi fritt kan ingå avtal och att vi kan vara säkra på att de kommer att följas.

Dessa regler gäller för relationer med människor och företag som vi inte har nära relationer till, vårt ”makrokosmos” som Friedrich Hayek uttryckte det. I våra mellanmänskliga relationer, i vårt umgänge med människor vi känner personligen, vår familj, våra vänner, andra bekanta, det vill säga i vårt ”mikrokosmos”, gäller andra regler.

Friedrich Hayek påpekade i sin uppsats The Use of Knowledge in Society (1945) att kunskap är distribuerad i samhället, att olika människor besitter olika bitar av information, och att det är omöjligt att samla in mer än en nästan försumbar mängd av den samlade informationen till någon central punkt. Än mindre att sedan utnyttja den i handling.

Den information som existerar i ett samhälle kan dessutom snabbt förändras och öka eller minska i betydelse. Det är ofta bara ”the man on the spot”, personen som dels besitter lokal information, och som dels har frihet att agera, som positivt kan bidra genom att ta beslut och handla därefter.

I ett fritt samhälle, i ett samhälle där denna lokala information kan utnyttjas, sker knappt någon central planering. Istället gör vi alla upp planer, planer som konkurrerar med varandra, och planer enligt vilka vi också samarbetar med varandra. Vi ändrar sedan ständigt på dessa planer, förkastar en del och gör upp nya.

Hur ska mänskliga samhällen mer i detalj bäst analyseras på makronivån, för samhället i stort? När vi inser att fria samhällen är komplexa adaptiva system är den mest realistiska metod som står oss till buds något som är tämligen nytt, datorsimuleringar.

Vi skulle med ett sådant förfarande göra mycket förenklade mjukvarumodeller av hur fåglar, myror eller människor beter sig. Sedan köra dem i en dator och se vad som händer. För mer komplexa system skulle vi sällan uppnå särskilt god överensstämmelse med verkligheten, men vi skulle ofta lära oss en hel del.

Samtidigt skulle vi fortsätta med vad vi tidigare gjort, att i Adam Smiths och andras anda söka förstå vad det är som händer, vad människor gör, individ för individ, varför de gör det, vad de hoppas att resultatet ska bli, vad som verkligen sker, och så vidare.

Läs även: Lidström: Konservatism, libertarianism och socialliberalism

Ibland kan givetvis statistik ge oss mycket värdefulla insikter. Statistik har räddat många människoliv tack vare till exempel epidemiologin. Statistik låter oss ta oss an ett område som vi har svårt att förstå och förhoppningsvis finna vad som förefaller vara samband. Dessa kan vi sedan undersöka för att se om de också innebär någon form av kausalitet.

Men korrelation är inte kausalitet. Tyler Vigen driver den mycket underhållande sajten Spurious Correlations där han samlar mängder av exempel på detta. Vi lär oss att korrelationen är hög, 66,6 procent, mellan antalet människor som ramlar ner i en bassäng och drunknar varje år och antalet filmer som Nicolas Cage är med i. Den är mycket hög, 94,71 procent, mellan konsumtionen av ost per capita och antalet människor som dör genom att vira in sig i sina sängkläder.

Ofta förstör dock statistik det mesta av den information som finns att hämta. För studiet av komplexa adaptiva system är statistik ett till stor del destruktivt verktyg.

I syfte att begripa varför statistik för komplexa system leder så fel, låt oss återgå till exemplet i den tidigare krönikan med en myrstack. En myra kan betraktas som en tillståndsmaskin, det vill säga en myra befinner sig i ett och endast ett tillstånd, vilket betyder att hon gör en av säg tio eller tjugo olika saker.

Hon kan till exempel ta hand om ägg, ta hand om larver, städa i myrstacken, leta efter föda, bära mat, bära på ett tallbarr, reparera myrstacken efter ett regnväder eller försvara den.

Beroende på vilket tillstånd hon befinner sig i, och vilka dofter hon utsätts för, eller insekter hon träffar på, eller antalet andra myror per minut som gör vissa saker som hon möter, kan hon byta till ett annat tillstånd och göra något annat.

Vi skulle nu kunna skapa statistik över olika aspekter av myrstackens BNP, som antal kilo infångade insekter per vecka, antal kilo tallbarr som läggs på stacken per vecka, eller hur myrstackens höjd och volym ändras i snitt under en vecka.

Tyvärr kommer inget av dessa mått hjälpa oss förstå hur myrstacken fungerar. Om vi istället för att medelvärdesbilda över hela myrstacken endast gör det över hundra, eller tio, eller bara två myror, kommer vi ändå inte att samla in mycket till information om hur myrstacken fungerar.

Man kan helt enkelt inte medelvärdesbilda över en tillståndsmaskin och därmed lära sig mycket av värde. Någon förståelse kommer inte heller ur medelvärdesbildning över en samling olika relationer myror sinsemellan eller mellan människor.

Vad skulle medeltalet av en myra som städar boet och en annan som bär på ett tallbarr ens betyda? Eller medeltalet av människor som läser böcker, som kör väghyvlar, som skriver ett dataprogram, som undervisar i en skola, och de som arbetar i en gruva?

För att återknyta till Hayeks kunskapsproblem, vad säger oss det genomsnittliga antalet år formell utbildning (antalet år människor sitter på en skolbänk) om den kunskap, om miljontals olika saker, som miljontals svenskar besitter och hur de, baserat på denna information, kommer att agera i olika fall? Ingenting.

Balansen mellan att använda statistik å ena sidan och undersöka vad som faktiskt händer å den andra, borde allmänt utgöra någon eller några procent av en forskningsbudget. Resten borde användas till att söka förståelse.

Läs även: DEBATT: Edmund Burke var för frihet – men inte liberal