Om man verkligen skulle gå in för att förstöra ett lands välstånd, både det materiella och det andliga, hur skulle man då gå till väga?

Att låta det offentliga ta över halva BNP och införa den påstådda ”välfärden” vore ett sätt. Att införa hårda byråkratiska regler för vad övrigt är, är ett annat. Ett tredje är massinvandring av kulturellt inkompatibla, låg- eller outbildade människor som sedan får bidrag så länge de inte behärskar språket.

Ett fjärde är att systematiskt bekriga alla former av kompetens, alla former av kunnande, alla former av lärdom. Det sistnämnda är vad denna krönika ska handla om.

Läs även: Läs även: Brinkemo: Att söka kunskap bland klimatkättare och väderalarmister

Våra svenska politiker har i detta syfte, för det har gjorts medvetet, drivit tre sorters politik. De har angripit svensk utbildning, de har angripit möjligheten för svenskar att arbeta efter eget huvud och till sist har de angripit de materiella belöningarna som hårt arbete ofta medför.

I Sverige har våra politiker för det första saboterat i stort sett alla former av utbildning. För att förtydliga, jag avser utbildning, inte skolgång. Sverige är idag fyllt av långutbildade men samtidigt lågutbildade medborgare.

Det finns många exempel på detta, och inte enbart bland mer eller mindre meningslösa utbildningar på våra högskolor. En civilingenjörsutbildning tar idag fem år men har sammantaget lägre utbildningsinnehåll än den hade fram till 1986 då den var på fyra år.

Historiker skrev 2013 att de vant sig vid att deras studenter inte kan någon historia (fast vad svenska historiker nuförtiden kallar historia ger jag själv inte mycket för). De noterade vidare att deras universitetsstudenter inte längre behärskar svenska i normal bemärkelse. Det mesta tyder på att det tio år senare är än värre på den fronten.

Boven i dramat är grundskolan, dess själva existens. Denna började införas med Lgr62, spreds till hela landet 1968, gjordes än sämre i och med Lgr69 och försämrades ytterligare i och med Lgr80 och senare så kallade reformer.

Jag har själv gjort det mig veterligt enda försöket att sammanställa vad grundskolan innebar för svensk utbildning (se min bok eller denna artikel i Kvartal). Den som idag går ut gymnasiet från en teoretisk linje skulle troligen behöva ytterligare sex års studier i traditionella ämnen för att nå den nivå den hade som tog studenten från 1864 till och med 1968.

Jag avser ämnen som svensk litteratur, svensk grammatik, historia (utan ”genus”, marxism eller socialliberala glasögon), geografi, filosofi, tyska, franska, engelsk grammatik, engelskt ordförråd, och, för den som vill, latin och grekiska, för andra mer naturvetenskap.

När studenterna idag sedan tar sig till universitetet får institutionerna, alltsedan Per Unckels ingrepp, ungefär hälften av sina inkomster från att fylla utbildningsplatserna, nästan oavsett vad de nya studenterna kan. Till exempel fanns det 2014 civilingenjörsutbildningar på KTH där över en tredjedel av de antagna inte behärskar grundskolans matematik, än mindre gymnasiets.

Högskolorna får därefter ungefär andra hälften av sina inkomster för utbildningar från att ge studenterna en examen, nästan oavsett om de lärt sig något.

Värst drabbas dock de praktiskt lagda. Precis som de teoretiskt lagda lär de sig idag inte att läsa och skriva i normal bemärkelse. Efter att ha gått låg- och mellanstadiet, vad som benämns primär utbildning, tvingas de därefter i praktiken att sitta av sex år till.

Förr kunde de vid 12–13 års ålder antingen ha gått en avancerad yrkesutbildning eller börjat arbeta. Idag däremot börjar praktiskt lagda sin skolgång vid sex års ålder, men ofta sin utbildning först när de fyllt nitton.

På grund av grundskolans existens får alltså varken den som är teoretiskt eller praktiskt lagd mycket till utbildning.

För det andra är det förbjudet i Sverige att som anställd nå världsklass på något yrkesområde. För att bli en verklig expert, på vilket område det vara månde, är den gemensamma nämnaren att arbeta ungefär 60 timmar i veckan under tio år.

Istället för avtalsfrihet har vi i Sverige 8-timmarsdag, LAS, lön enligt kollektivavtal, påstått solidarisk lönepolitik, och så vidare.

De flesta medborgare har intalats att den så kallade arbetarrörelsen har bidragit till Sveriges välstånd och till goda arbetsvillkor. Till exempel tror även förment borgerliga väljare ofta att 8-timmarsdagen innebar ett socialt genombrott. Detta är i stort sett felaktigt över hela linjen.

Alltsedan jordbruket uppstod i Sverige för omkring 5 000 år sedan har människor arbetat 12–14 timmar om dagen, från att solen gick upp, tills den gick ner, och sedan ofta i halvmörkret inomhus.

Det var först tack vare industrialismen, och det (klassiskt) liberala genombrottet, främst från 1840-talet till 1860-talet, som Sverige blev så pass rikt att arbetstiden kunde sjunka. Vid tiden för första världskriget började den närma sig endast 8 timmar per dag inom industrin, detta trots att arbetarna samtidigt hade 2–3 gånger högre reallön än 50 år tidigare.

Då, när arbetstiden via frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare nästan gått ner till 8 timmar, lyckades facket driva igenom att arbetstiden endast skulle vara 8 timmar per dag.

Det svenska facket har tyvärr en socialdemokratisk verklighetsuppfattning och ser bland annat på arbetsmarknaden som på ett nollsummespel. På arbetsmarknaden antar de att det existerar ett visst antal jobb. Om någon tar ett av dessa så blir någon annan utan.

Den socialdemokratiska kombinerade arbetsmarknads- och utbildningsteorin säger vidare att en person ska gå i skolan, lära sig något, och sedan, vid 18–19 års ålder, komma ut på arbetsmarknaden, fullt utbildad, fullt erfaren, och då erhålla ”lön enligt kollektivavtal”.

Därav att facket inte har några problem med att någon miljon ”nyanlända” lever på bidrag. Bidragstagare ”tar inte jobben”. Därav att Sverige utvisar den som på grund av arbetsgivarens misstag tagit ut en semesterdag för lite. Och därav att 12-åringar, och i praktiken även 17-åringar, inte längre får arbeta.

I den verkliga världen, bortom fackets verklighetsuppfattning, lär sig en arbetande 12-åring snabbt och får därmed också snabbt högre lön. En 12-åring som får arbeta, eller som får gå en yrkesutbildning, kommer då att vid 16–17 års ålder vara mycket mer kompetent än han eller hon är idag vid 19 års ålder, efter att ha tillbringat 12–13 år i skolan utan att ens ha lärt sig läsa och skriva.

Hade vi istället fri avtalsrätt så skulle inte bara 12-åringar få börja arbeta. Den anställde, som så önskar, skulle också kunna arbeta 40 timmar och få betalt för 40 timmar eller 60 eller 80 timmar och få betalt för 60 eller 80 timmar.

Läs även: Sjölander: Gläds åt kriget för fred vore värre

Det är bland dem som arbetar långa timmar och intensivt vi sedan finner våra entreprenörer, företagare, experter, forskare och framtida ledare. De är dessa som sedan ger oss alla ökat välstånd. Omvänt, ett land där anställda arbetar som mest 40 timmar i veckan, och många långt mindre än så, kan endast förfalla. De få som är egenföretagare, de enda som i Sverige har laglig rätt att bli experter medan de arbetar, är inte tillräckligt många för att driva ett land framåt.

Det är inte enbart den felaktiga socialdemokratiska världsbilden som bidrar till att det är olagligt för en löntagare att bli högt kompetent i Sverige. Till det bidrar också ett av de sämsta dragen i den svenska nationalkaraktären, avundsjukan. En stor andel svenskar ser i praktiken hellre att Sverige blir fattigt än att grannen eller kollegan tillåts arbeta mer och tjäna mer.

Detta leder över till den tredje komponenten i våra politikers kamp mot kompetens och välstånd, skattesystemet och mer specifikt de rena avundsjukeskatterna. Den statliga inkomstskatten uppgick till 58,9 miljarder kronor 2022, strax under 1 procent av BNP (bra prick 6 000 miljarder kronor). Skatten på hushållens kapital gav något mer, 87,4 miljarder, eller 1,5 procent av BNP.

Den statliga inkomstskatten bestraffar den som arbetar mer och/eller hårdare. Skatten på sparande, liksom liknande skatter som reavinstskatten för bostäder, bestraffar den som söker lägga undan kapital, till exempel för att starta ett företag.

Avundsjukeskatterna skulle lätt kunna avskaffas från en dag till nästa, kanske i utbyte mot några små besparingar. Mer troligt är att ökad tillväxt med råge, och nästan genast, betalar för deras slopande.

Sammantaget leder medvetet saboterad skola och utbildning, medvetet förbud mot kompetens i arbetslivet och medveten ekonomisk bestraffning av den som söker spara eller tjäna mer till ett Sverige i förfall.

Den som föddes så sent som på 1970-talet minns nog att det andäktigt talades om svensk kvalitet. För inte så länge sedan var svenskar världen över kända för att arbeta hårt, för att arbeta väl, för att uppfinna. Den tiden är över.

Hur länge kan ens vårt land fortleva när det normala är att ointresserad sitta med bakvänd keps i klassrummet, när hemsnickrade gangsterrappare är de ungas ideal, när det är förbjudet för anställda att arbeta hårt och när framgång straffbeskattas?

Om 2–3 decennier torde Sverige vara mindre välmående än Grekland, något decennium senare är det Venezuelas nivå vi kan se fram emot.

Läs även: Sandström: Hysterin kring AI lockar åter fram ludditerna