Om man intresserat sig för svensk politik ett tag får man lätt intrycket av att Sverige är befolkat av tre tämligen distinkta folkstammar. För det första, du och jag – ”vi”. För det andra en fientligt sinnad folkstam som suger ut, förtrycker och allmänt förstör för alla andra, allmänt – ”de rika”. För det tredje en folkstam bestående av dem som inte har det så lätt, av personer som inte klarar av att sköta sina egna liv, av lättledda individer, vanligen benämnda ”en del”, ”vissa” eller ”några”.

Läs även: Ingves avskedsfest kostade skattebetalarna en miljon

Du och jag skulle givetvis kunna sköta våra egna liv, kanske till och med fast vi ständigt är utsatta för ”de rikas” illvilliga ränker och lömskheter. Vi kan ta hand om oss själva, vi skulle klara av fullständigt privatiserade skolor, pensioner, universitet, daghem, och så vidare.

Tyvärr finns det dock den tredje folkstammen, ”en del”, ”vissa”, ”några”. I synnerhet på grund av hur ”de rika” beter sig så behöver de vår hjälp. De behöver också strikta lagar. Utan hårda bestämmelser så skulle nämligen ”en del” föräldrar inte sätta sina barn i skolan, ”vissa” skulle slösa bort sina pengar och inte kunna betala för sjukvård själva och ”några” skulle inte vara disciplinerade nog för att spara till en pension.

För att försäkra oss om att ”en del”, ”vissa” och ”några” inte råkar illa ut omger vi dels oss själva med samma restriktioner som gäller för dem, dels ser vi till att ”de rika” bidrar. Genom att ”de rika” betalar höga och ”rättvisa” skatter behöver vi för övrigt inte själva betala så mycket.

Ovanstående är dock mest hittepå. Förvisso betalar de som har höga inkomster mer i skatt, men som andel av inkomsten betalar alla löntagare i Sverige ungefär lika mycket. År 2003 betalade svenska löntagare i snitt 63 procent av sina inkomster i skatt; tiondelen med lägst inkomster betalade ungefär 62 procent, tiondelen med högst inkomster 66 procent. Skatten på arbete har sedan dess sjunkit något, men det har den gjort för alla löntagare.

Det sker alltså knappt någon omfördelning i Sverige. Ekonomerna Tanzi och Schuknecht visar också detta i boken Public Spending in the 20th Century. 1995, innan massinvandringen av bidragstagare som Sverige sedan drabbats av, medförde omfördelningen att andelen av inkomsterna som de 40 procenten med de lägsta inkomsterna fick del av, gick från 19,9 till 22,4 procent av BNP. Alltså, 2,5 procent av BNP var omfördelning; resten av de offentliga utgifterna på området, över 30 procent av BNP, var rundgång.

Vissa statsutgifter innebär också regressiv beskattning, att ta från de fattiga och ge till de rika. Ett exempel är kostnadsfri högre utbildning och studielån. Detta är manna från himlen som framförallt går till framtida höginkomsttagare. De som betalar är dock samtliga skattebetalare, även låginkomsttagare som aldrig går på högskola.

Men inte ens detta, att då och nu ungefär 2,5 procent av BNP är omfördelning, är riktigt sant. De fattigaste 20 procenten av befolkningen, liksom de 20 procent rikaste, är inte människor. Det är statistiska kategorier, något bland annat Thomas Sowell understryker.

Läs även: Nordling: Marxismens ekonomiska galenskaper igår och idag

Verkliga människor av kött och blod vandrar mellan olika inkomstkategorier under sina liv. Du kanske är relativt fattig när du föds eftersom dina föräldrar är i början av sina karriärer. Sedan är du rik när du är 17, när dina föräldrar har höga inkomster. När du är 19 är du plötsligt fattig, som student eller som lågavlönad. Dina föräldrar fortsätter vara rika ända tills de blir pensionärer; då blir de betydligt fattigare på grund av hur staten har bestämt kring pensioner.

Resultatet av allt detta är att det knappt sker någon omfördelning alls i Sverige. De fattiga och de rika är nästan helt och fullt samma personer i olika faser av sina liv. Någon kanske invänder att det ju finns mångmiljonärer och miljardärer. Dessa är dock få och deras sammantagna inkomster obetydliga i jämförelser med vad miljoner övriga tjänar.

Glöm alltså omfördelning i Sverige. Den existerar i princip inte och kommer troligen aldrig göra det heller. Socialdemokraterna har till exempel haft över 80 år i regeringsställning på sig utan att annat än via tomma ord ta sig an något sådant.

Inget av ovanstående borde vara kontroversiellt, inget av det borde vara ett exempel på den ”extrema liberalism” som jag sett att en del anklagar sådana som mig för.

Om allt som inte tillhör statens kärnverksamhet privatiseras blir det inte så mycket kvar. 1,3 procent av BNP går till försvaret, samhällsskydd och rättsskipning kostar också 1,3 procent och ”Allmän offentlig förvaltning” tar 6,6 procent. Om vi bantar den sistnämnda posten rejält, ner till en procent, och lägger till en del för sådant som vägbyggande och badhus, som kanske ska ske i offentlig regi, får det offentliga utgifter som endast uppgår till 4–5 procent av BNP.

Vi har nu behandlat ”du och jag” samt ”de rika”. ”De rika” visade sig här också vara ”du och jag”. Återstår de ”en del”, ”vissa”, ”några”, och så vidare, dessa vuxna som inte antas kunna sköta sina egna liv.

Den historiska erfarenheten visar att ”du och jag” i ett lågskattesamhälle skulle donera enorma summor för att frivilligt hjälpa dessa människor. Men givet att de flesta inte ”tror på” sådan generositet, låt oss anta att ”du och jag” sedan 1945, när välfärdsstaten började införas, blivit asociala monster, inte sällan sociopater, som varken bryr oss om vår nästa eller om det negativa sociala trycket från våra medmänniskor om vi inte skulle dela med oss till dem som har det svårt.

Låt oss därför avsätta 5 procent av BNP, omkring 300 miljarder kronor per år till att direkt hjälpa dessa människor, utan någon rundgång. Detta torde täcka alla de utgifter på området som vi netto har idag. Men om det istället skulle visa sig vara 10 procent av BNP, omkring 600 miljarder kronor per år så ändrar det inte det principiella resonemanget.

Det totala skattetrycket skulle då bli 9–10 procent av BNP (eller 14–15 procent i värsta fall), samtidigt som ingen skulle ha fått det svårare än idag. Den som idag har en månadslön om 25 000 kronor har en verklig inkomst om 32 855 kronor när de sociala avgifterna räknas med. Från en uträkning 2012 betalade vederbörande 17 200 kronor i skatt.

Om endast de som behöver hjälp verkligen får det blir istället skatten omkring 3000 kronor. Från en lön om 25 000 kronor blir det därför bra prick 30 000 kronor över per månad när varenda skatt har betalts.

Innan jag började tänka på denna krönika läste jag en kommentar från någon som undrade ”vad som skulle hända med den som har ett handikappat barn?” om bidragen inte bibehölls på dagens nivå.

Hur skulle barnets föräldrar ha råd? Kanske är det så att det offentliga ska träda in, via de 5 eller 10 procent av BNP jag ovan diskuterat. Samtidigt, varför har familjen idag inte råd? Framförallt därför att föräldrarna i normala inkomstlägen idag betalar mellan 30 000 och 80 000 kronor i skatt varje månad.

Dessutom betalar alla de som normalt skulle hjälpa till, som släkt, vänner och också andra som vill bidra, idag sammantaget hundratusentals, om inte miljontals kronor varje månad i skatt.

Runt, runt, runt går pengarna, mellan löntagarna, det offentliga och tillbaka till löntagarna.

Läs även: Lidström: Raka råd till regeringen inför det nya året