Budskapet att det är möjligt att ändra det ekonomiska systemet så att omfattande ekonomiska förbättringar skulle vara uppnåeliga för stora grupper mindre bemedlade har historiskt sett varit påtagligt framgångsrikt. Det lanserades av den socialistiska rörelsen redan i slutet av 1800-talet och grundade sig på den teori om kapitalismen som lades fram av Karl Marx 1867 i hans bok Kapitalet. Egentligen gick teorin inte ut på att bevisa förekomsten av det centrala begreppet ”utsugning”, utan Marx och hans kumpan Friedrich Engels ville med det tjocka verket visa att deras lära kallad ”den vetenskapliga socialismen” var överlägsen andra konkurrerande socialistiska läror, som de med lätt förakt kallade ”utopisk socialism”.

Läs även: Essä: Marxismen och klansamhället som utopi

Det var med denna teori Marx och Engels ansåg sig ha bevisat att det fanns inneboende motsättningar i det kapitalistiska systemet som oundvikligen skulle leda till dess sammanbrott, och att följden skulle bli upprättandet av ett socialistiskt system byggt på kollektivt ägande av produktionsmedlen. Grundkonceptet hade de fastnat för i sin ungdom när de studerade Hegel och hans samhällsteori där ”tes, antites och syntes” var central för ”världsandens” manifestationer i världshistorien. Men de ställde Hegels idealism på huvudet och betonade de materiella förhållandena i det narrativ som de kallade ”den materialistiska historieuppfattningen”.

En central del av den socialistiska ideologin verkar vara en ren efterhandskonstruktion där Marx piskades av Engels att bygga upp en bevisföring som skulle visa att kapitalismen måste gå under. Det tog Marx många år sittande på British Museum att sätta ihop denna berättelse och ändå blev den fel. Grundbulten var att kapitalägarna egentligen inte var giriga när de strävade att berika sig på arbetarnas bekostnad – det var det kapitalistiska systemets fel som tvingade dem att öka sina vinster för att få pengar till maskiner. Därför betitlade Marx sitt magnum opus ”Kapitalet” och inte exempelvis ”Profiten”.

Marx var inte ekonom utan utbildad filosof. Genom ett spetsfundigt resonemang byggt på Aristoteles arbetsvärdeslära trodde Marx att kapitalackumulationen successivt skulle utarma arbetarna så att de hade att välja mellan att svälta ihjäl eller göra revolution. Kapitalismen var dödsdömd. Man kan tycka att en prognosteori av denna låga kvalitet inte skulle accepteras av seriösa bedömare. Men Engels fick rätt när han uppmanade Marx att göra ”beviset” tjockt med många fotnoter så att ingen skulle orka läsa allting. Han förlitade sig på att läsarna var auktoritetsbundna och skulle acceptera ”vetenskapen” och teorin om kapitalismens undergång utan att försöka tänka själva,

Socialismens teoretiker borde ha drabbats av tunga motgångar när den ekonomiska utvecklingen visade att välståndet ökade trots att vinsterna användes till investeringar och att inga incitament för en revolution uppstod. Men det dök upp revideringar av läran och än idag hävdar många att Marx egentligen hade rätt. Kapitalägarna tjänar för mycket pengar. Sålunda hävdade 68-vänstern i Sverige att aktieägarnas värdestegring borde kunna delas ut till löntagarna. Och under 1980-talet var aktiernas värdestegring ett allvarligt problem för våra politiker. Det resulterade i både ”övervinstdelning” och omsättningsskatt på aktier. Om inte annat skulle hårdare tag mot aktieägarna kunna dämpa inflationen.

Idag har dessa idéer tynat bort. Istället har det dykt upp ekonomer som Thomas Piketty och organisationer som Oxfam som söker inbilla allmänheten att världens rikaste aktieägare skulle kunna ge bort en god del av sina förmögenheter för att den vägen lindra världssvälten och förbättra för de fattiga i u-länderna. Var finns kritiken om att aktieägarnas förmögenheter är bundna i företag som fattiga inte kan äta?

Läs även: Essä: Marxismen, Poppers tre världar och den svenska statsideologin

Nu senast framfördes denna tanke av ekonomen och docenten vid Stockholms handelshögskola Markus Kallifatides. Han är ordförande för den vänstersocialistiska föreningen Reformisterna och också socialdemokratisk riksdagsledamot. I en debatt med Thomas Gür i magasinet Fokus påstod han att förmögenhetsökningen under covidpandemin för en enda av världens rikaste aktieägare skulle ha räckt för att finansiera vaccinering av hela jordens befolkning. Hur kan en docent vid HHS skämma ut sin högskola på detta vis?

Det borde inte vara så svårt att skilja mellan värdeökning och riktiga inkomster som kan användas till allt möjligt. Att aktiemarknaden ena dagen exempelvis anser ett aktieinnehav vara värt en miljard kronor och nästa dag 1,5 miljarder betyder på sin höjd att aktierna skulle kunna säljas till andra aktieägare för detta högre belopp. Men aktieägarna som grupp har inte tjänat en enda krona. (Dessutom skulle sannolikt ett försök att realisera värdestegringen resultera i att aktiekursen sjönk så att det inte blev mycket kvar.)

Vi kan betrakta en analogi där en tavelsamling kan stiga kraftigt i värde genom att experterna sammanställer prisuppgifter för tavelförsäljningar av liknande tavlor på konstauktionerna den senaste tiden. Kan denna värdestegring användas för att försörja de fattiga? Först måste tavlorna säljas till andra konstsamlare. Då blir det de konstsamlarna som ska förse de fattiga med underhållsstöd. Denna absurda tanke blir ännu tydligare om vi tänker oss att de som samlar frimärken eller ovanliga ölburkar ska betala till de fattiga.

Orsaken till dessa tankekonstigheter ligger antagligen i att aktier både kan stiga i värde och ge utdelning, vilket inte ölburkar kan. Det är en lämplighetsfråga om staten vill höja skatten på företagens vinstutdelningar (som uppgår till 3–4 procent av aktievärdet). Det skulle dock inte ge så enorma belopp som om staten kunde konfiskera värdestegringen på aktierna när det är högkonjunktur. Inser man detta förlorar angreppet mot de rika aktieägarna sitt propagandavärde.

Läs även: Nordling: Karl Marx var en kass ekonom – varför gulla med honom?