Den borgerliga regeringen måste inte förlora makten nästa val, det går alldeles utmärkt att säkra ett borgerligt maktinnehav fram till 2030 eller 2034. Men då krävs ett minimum av politiska Alexanderhugg, skriver Erik Lidström och listar ett antal förslag på sådana.
Några tankar så här vid årsslutet. Sverige fick med nöd och näppe en ny regering 2022. Dess början har varit något skakig, definitivt inte kraftfull, även om Tidööverenskommelsen innehåller en del goda viljeansatser. Men så här långt bådar det inte gott för ett fortsatt maktinnehav fram till 2030 eller 2034.
Varför då inte istället föra politik som håller Socialdemokraterna borta från makten fram till 2052? Det existerar faktiskt ingen politisk naturlag som säger att ett land måste ha ett socialdemokratiskt parti, ett kommunistparti eller ett miljöparti i sin regering eller ens i sin riksdag.
Regeringen önskar kanske inte genomföra mycket eller ens något av vad jag här föreslår. Omvänt finns det en hel del annat att också göra. Vad jag framför är dock för det första sund politik, sund i det medellånga loppet för alla. För det andra är det politik som skulle bli populär bland väljarna, även om många i offentligheten samtidigt skulle skrika som stuckna grisar.
Jag vägrar tro att endast sådan politik som närmast ofelbart leder till en förlust av regeringsmakten 2026 är politiskt möjlig. En blyg, harhjärtad borgerlig regering blir inte långlivad.
Regeringsmajoriteten måste som ett minimum se till att Sveriges ekonomi fungerar väl och att medborgarna märker det. Endast ett antal relativt små förändringar av skattepolitiken krävs för att tillse ett sådant utfall. Dessa måste dock faktiskt genomföras – inte utredas – senast under 2023 så att Sverige får en ekonomi som går som tåget i god tid innan nästa val.
Avskaffa statsskatten. Denna gav faktiskt bara 54 miljarder kronor 2021, ungefär en procent av BNP. Avskaffad statlig inkomstskatt i Sverige ger oss en ”plattskatt”. Det lönar sig då oerhört mycket mer för höginkomsttagare att arbeta längre och hårdare. Det lönar sig också något oerhört för den som inte är höginkomsttagare att göra vad han eller hon kan för att bli höginkomsttagare. Det är bra med många höginkomsttagare i Sverige, ju fler desto bättre.
Läs även: Skogkär: Klart att Ebba Busch ska bestämma om ny kärnkraft
Avskaffa den allmänna löneavgiften. Denna är en ren inkomstskatt om 11,62 procent som gömts bland de sociala avgifterna. Avskaffas den allmänna löneavgiften får en låginkomsttagare genast omkring 3000 kronor mer i handen varje månad.
Inför ett rejält grundavdrag om 50 000 eller varför inte 100 000 istället för jobbskatteavdraget. Detta kommer både den som arbetar och den som har pension till godo, och är av särskild betydelse för dem med låga inkomster. Ett grundavdrag kommer dock inte alls den till godo som inte arbetar, och det är så det ska vara i ett sunt samhälle.
Inför ett avdrag om säg 20 000 kronor per barn, upp till tre barn och inför frivillig sambeskattning. Om den statliga inkomstskatten avskaffas, och vi får plattskatt, så uppstår inga underliga skatteeffekter. En möjlighet till sambeskattning borde därför inte vara särskilt kontroversiellt.
Avskaffa i gengäld barnbidraget och flerbarnstillägget. Sänk socialbidragsnormen med åtminstone så mycket som krävs för att ingen enda icke arbetande familj kompenseras för dessa avskaffade bidrag.
Det ska i ett fungerande Sverige vara omöjligt att ”försörja” sig på att ha sju barn och inte arbeta. Barn är föräldrarnas ansvar, inte ”samhällets”. En hel del nyanlända som omöjligt kan hitta försörjning i Sverige kommer då att bestämma sig för att lämna landet. Detta är i sig ett önskvärt mål.
Sänk momsen till säg 20 procent, helst till EU:s miniminivå om 15 procent.
Avskaffa inblandningskrav av matolja, palmolja och etanol i bränsle. Ta de böter EU eventuellt utdömer och se samtidigt till att ändra EU:s politik. Avskaffa miljödieseln. Sammantaget tar detta ner bränslekostnaderna för en dieselbil med omkring 40 procent per mil.
Avskaffa RUT och ROT. Det ska vara raka rör i skattefrågor, inte ett riktat pillande från politikernas sida för att få oss medborgare att göra än ditten, än datten.
Avskaffa skatterna på hushållens sparande och reavinstbeskattningen för till exempel försäljning av fastigheter. Kompensera med att ränteavdragen gradvis avskaffas under säg en femårsperiod.
Sammantaget borde ovanstående inte vara kontroversiellt. Gynna, eller åtminstone beskatta långt mindre, både arbete och sparande. Även om våra offentliganställda neoklassiska nationalekonomer kanske inte håller med så skulle förslagen ge svensk ekonomi ett driv som vi inte sett sedan mitten av 1960-talet. 4–5 procent årlig, långsiktig tillväxt är fullt möjlig.
Beträffande energipolitiken är det vackert så att regeringen förespråkar återuppbyggd kärnkraft. Det tar dock lång tid, kanske 10–15 år att bygga 8–10 nya reaktorer. Sverige behöver dock planerbar energi här och nu.
Skatterna som gör att den kraftvärme som Sverige faktiskt kan producera inte utnyttjas bör avskaffas. Branschen rapporterar att mellan 500 och 1000 MW ytterligare el skulle kunna produceras. Om branschen gör en investering om 3–4 miljarder kronor kan ytterligare mellan 1,2 och 1,7 GW bli tillgängliga. Sammantaget skulle detta ge planerbar elektrisk effekt som motsvarar ungefär två kärnkraftverk.
Sedan bör vi tillfälligt bygga säg ett tiotal kolkraftverk (skriver jag ärligt, jag som inte oroar mig det minsta över människans koldioxidutsläpp). Kolkraftverk tar endast ett par år att bygga, säg fem år sammantaget för att skaffa Sverige 5–6 GW extra elproduktion.
Dessa drivs sedan åtminstone under den tid som krävs för att kärnkraften ska vara utbyggd. Kolkraftverken ges lämpligen namn som Fridolin, Lööf, Tunga stenar, Löfven, Stenevi, DN:s draksådd och Johansson för att markera vilka det var som orsakade att de behövdes.
Läs även: Hjort: Om arbetsmarknaden ska förbättras krävs impopulära beslut
Hur ska då allt detta finansieras? Här bör regeringen frimodigt och utan ursäkter slå två flugor i en smäll. Dels avskaffa verksamhet som är rent skadlig, dels avskaffa verksamhet som ger utkomst åt regeringens mest inbitna motståndare. Som tur är består dessa två kategorier av till stor del samma verksamheter. Många hundra miljarder kronor kan därmed sparas in.
Omfördela gärna biståndet så att Ukraina får 50 stycken JAS Gripen, 40 stycken av våra Archer haubitsar och så mycket ammunition som de behöver. Men i övrigt, vad SIDA och övrigt svenskt bistånd gör är, som jag tidigare diskuterat, rent skadligt för mottagarländerna. Det bör inte vara så att Sverige ger bistånd vars enda möjliga positiva effekt är en känsla av självgodhet.
Lägg ner SIDA, lägg ner Migrationsverket som späder på en ohållbar massinvandring, lägg ner BRÅ som inte alls förebygger brott.
Om man jämför vad som bör göras på skolans område med vad Skolverket förespråkar så inser man snabbt att det bör läggas ner. Regeringen måste inse att det inte går att reformera ett Skolverk som, tillsammans med sin föregångare, Skolöverstyrelsen, drivit en för svensk utbildning skadlig politik under idag över 60 år.
Lägg ner och ersätt med ingenting alls. Låt kommunerna sköta skolan, om det offentliga nu nödvändigtvis måste vara inblandat. Konkurrens är hälsosamt.
Det går allmänt inte att säga till en verksamhet att den ska göra precis tvärtemot vad de anställda ägnat sina livsgärningar åt. Lägg också ned mellan 50 och 100 ytterligare myndigheter som mest sysslar med ideologiproduktion.
Än fler myndigheter kan och bör läggas ner, men att gå längre är kanske väl magstarkt för den inre socialdemokratiska rösten som de flesta borgerliga politiker har med sig.
Se dock för Guds skull till att inte sänka skatten med 200 kronor per månad, den vanliga försiktiga men meningslösa politiken som bara gör medborgarna förbannade. Istället ska en lågavlönad 2026 ha 3000 kronor eller varför inte 6000 kronor lägre skatt per månad och liknande för pensionärer. Men bara för de pensionärer som faktiskt arbetat i Sverige.
Det är nämligen ett hån att garantipensionen ens är hälften så hög som en inarbetad pension. Garantipensionens syfte är att köpa röster åt Socialdemokraterna; allt annat som omger den är sekundärt. Oavsett nivå kommer den inte att ge borgerliga politiker några fördelar. Skulle den omvänt helt avskaffas, vilket är vad rättvisan kräver, så skulle inte borgerliga partier lida för det.
Att lägga ner public service borde slutligen vara högsta prioritet för regeringen. Dess anställda skulle givetvis inte uppskatta att bli uppsagda. De gör dock redan idag allt de kan för att sabotera varje form av borgerlig politik; mer kan de inte åstadkomma på det hållet, oavsett hur upprörda de blir. Om de fråntas sin plattform och 9 miljarder kronor i årlig finansiering får de fortsätta bäst de vill som privatpersoner.
Sammantaget skulle ovanstående inför nästa val medföra en svensk ekonomi som blomstrar, högre inkomster, mycket lägre skatter, mycket lägre energipriser och mycket färre skattefinansierade plattformar för regeringens motståndare.
Läs även: Skogkär: Blågula blocket kommer inte att tackla public service