Varför är det så svårt att övertyga någon om någonting alls? En anledning är givetvis att vi själva ofta har fel i det vi påstår. Men det finns också andra anledningar, något jag – troligen förgäves alltså – ska försöka övertyga läsaren om.

Ett första problem är något Daniel Kahneman diskuterar i sin bok Tänka, snabbt och långsamt. Det verkar alltså som om vårt sinne kan delas upp i två system. För det första ett ”System 1” som arbetar snabbt och automatiskt, utan ansträngning och utan känsla av medveten kontroll. För det andra ett ”System 2” som innebär medvetet tänkande, inklusive tunga mentala beräkningar. Det som pågår i System 2 associeras med fri vilja, valsituationer och koncentration.

Läs även: Sjölander: Låt kärnkraftverken explodera

För det mesta använder vi oss av System 1 – vi går som på autopilot. Att tänka medvetet är jobbigt, bokstavligt talat, så vi gör det endast när vi måste. Ett problem är därtill att det är vårt intuitiva System 1 som matar vårt beräknande System 2 med mycket av dess information.

Innan vi medvetet börjar anstränga oss för att tänka igenom något så har vår hjärna redan sållat bort det mesta av vad vi intuitivt finner oväsentligt och dragit en mängd slutsatser.

Resultatet blir, som Kahneman skriver, att ”när vi tror att en slutsats är sann har vi också en benägenhet att tro att de argument som tycks stödja slutsatsen är sanna – även om de i själva verket är falska. Om System 1 får bestämma kommer slutsatsen först och argumenten sedan.”

Thomas Sowell diskuterar visioner i boken A Conflict of Visions. Joseph Schumpeter kallade en vision för en ”föranalytisk kognitiv handling”. ”Det är vad vi förnimmer eller känner innan vi har konstruerat något resonemang värt att kallas för en teori, än mindre härlett några specifika konsekvenser som hypoteser som ska testas mot observationer.”

Om vi kombinerar visioner med vad Kahneman skriver om System 1 och System 2, så ser vi att vi alla har outtalade teorier om världen. Dessa utgör en grund för vårt System 1 och avgör till stor del vad vi tror på, vad vi tar hänsyn till, vilka argument vi ens beaktar och vilka argument vi bedömer som trovärdiga. Först därefter börjar vi analysera ett problem via medvetet tänkande, System 2.

Denna kombination av Kahnemans och Sowells observationer förklarar en hel del. Här ska vi kort behandla tre områden: politiska ideologier, social konformism och rädslan för det okända.

Sowell tillämpar visioner på politiska ideologier och delar in dem i obegränsade och begränsade visioner. Grovt talat omfattar klassiska liberaler den begränsade visionen. De ser ett mänskligt samhälle som ett komplext system. Om man gör ett ingrepp får det konsekvenser på annat håll. Om man inför en minimilön eller ”lön enligt kollektivavtal”, och nivån för dessa är högre än de lägsta löner som den fria marknaden skulle betala, så kommer det att orsaka arbetslöshet.

Vad som förenklat kan sammanfattas som ”vänstern” ser inte systemeffekterna. Istället behandlar de samhällsproblem som isolerade från varandra. Först höjer vi minimilön för att hjälpa dem med lägst lön, utan att detta enligt denna vision av hur världen fungerar orsakar arbetslöshet. Sedan gör vi det svårare att säga upp folk så att arbetslösheten minskar ytterligare.

Social konformism är ett annat område där vårt System 1 matas med en vision och System 2 ofta inte används alls, eller endast efter att slutsatserna redan är dragna.

Förr ansåg sig en stor andel av svenska folket veta att det här med att dansa, spela kort eller dricka alkohol ledde till omoral, social misär, faderlösa barn och till att personerna efter döden troligen skulle brinna i helvetet. Varför var människor då så tvärsäkra på sådant medan människor idag inte tror på det samtidigt som de är lika tvärsäkra motståndare till illegala droger?

Jo, därför att människan är ett koalitionsbildande djur. Vi kämpar därför hårt för att hålla samman vår egen koalition i kampen mot andra grupper, något Pascal Boyer diskuterar i boken Religion Explained.

Logiken är den att du ska följa stammens regler. Gud nåde den som bryter mot dessa. Sådana personer ska straffas som desertörer, i princip hur hårt som helst. Inte så mycket för vad de själva gjort utan för att varna andra och förhindra att de också deserterar.

En rangordning av drogers farlighet som gjordes i Storbritannien, publicerad i The Lancet, fann att alkohol är farligast (skadeindex 72) följt av heroin (55) och crack-kokain (54). Kokain fick 27, tobak 26 och cannabis 20.

Att en drog är farligare eller mindre farlig än andra droger är förstås en sak. Huruvida saker och ting i samhället därför ska ändras, och den sociala normen därmed förändras, så att vissa droger tillåts (legaliseras eller halvmesyren avkriminaliseras) eller förblir förbjudna, är givetvis en annan fråga. Det finns andra aspekter än den direkta farligheten att beakta. Men det är något som, ifall det inte vore för kravet på social konformism, vi borde kunna diskutera utan att någon hamnar i affekt.

Som övning, prova att diskutera drogers relativa farlighet med någon som idag är motståndare till att någon drog legaliseras eller avkriminaliseras. Kan detta diskuteras rationellt? Är det ens teoretiskt möjligt att överbevisa den ena sidan, dig själv eller din samtalspartner, så att endera personen, eller båda, ändrar åsikt?

Läs även: Gustavsson: Botkyrka och mexikaniseringen av svensk politik

Till sist har vi det okända, något vi människor, likt alla djur, är rädda för. När väl någon blivit rädd för någonting gör det att vårt System 2 kopplas bort. Många är oroliga för något de kallar ”strålning”. För en fysiker kommer strålning i många former. Ljus och radiovågor bland annat. Och så finns det joniserande strålning, som är farligt i höga doser, men som vi vet hur vi skyddar oss mot. Trots att den är ”osynlig”.

Många människor är rädda för ”kemikalier”. Vad är en kemikalie? Då jag är naturvetare så har jag i detta sammanhang absolut ingen aning. En kemisk förening? I så fall är all materia kemikalier och begreppet ”kemikalie” som något hotande meningslöst. Mest verkar det vara något som kommer i ett vitt pulver och är farligt på något vis.

Engelsmän ”vet” i sammanhanget, som resultat av långa informationskampanjer, att soffor utan flamskyddsmedel exploderar i ett eldmoln om någon tappar en cigarett på dem. Tyskar däremot vill inte ha ”kemikalier” i sina soffor.

Numera, gradvis och sedan ungefär 50 år, har svenskar blivit rädda för ”vapen”. Jag tog själv fram en helt laglig schweizerkniv ur fickan på ett jobb och ett par unga civilingenjörer ryggade tillbaka vid åsynen av just detta ”vapen”. Tre meter bort låg två sylvassa kockknivar på diskbänken, men dessa hamnar tydligen inte i den mentala kategorin ”vapen”.

Till för 60 år sedan kunde en tioåring cykla genom stan med pappas mauser på ryggen. Kring 1970 kunde en femtonåring gå till hemvärnet och kvittera ut en mauser för att övningsskjuta. Sedan istiden har alla i Sverige, förutom vissa men inte alla slavar (slaveriet förbjöds 1335) varit beväpnade eller åtminstone ägt vapen. Detta ända fram till någon gång under 1800-talet, varefter vapeninnehavet avklingade.

Efter att ha varit en trivial företeelse har vapeninnehav blivit något som upplevs som oerhört farligt. ”Jag vill inte att folk ska vifta med pistoler” hör man vuxna, i övrigt mycket belästa människor säga, beträffande lagligt vapeninnehav.

Samma instinktiva avsky verkar dock inte gälla olagligt innehav av handgranater, pistoler och automatvapen. Det verkar på något sätt vara lite trivialt, normalt, invant att yrkeskriminella har automatvapen och pistoler, och då ger det inte upphov till samma instinktiva rädsla som tanken att jägare har gevär inlåsta i minst 150 kg tunga vapenskåp eller att en kollega har en liten, laglig fällkniv i fickan.

Regeln för vapeninnehav, och för det mesta annat, verkar alltså vara:

• Ovanligt, obekant, oavsett farlighetsgrad –> Rädsla och avsky.
• Vanligt, familjärt, oavsett farlighetsgrad –> Rycka på axlarna.

Den fromma förhoppningen att vi ska kunna ta oss bortom sådana ryggmärgsreaktioner är nog en illusion.

Läs även: Sandström: Socialdemokratins historiska kräftgång och dess pris