Trettiofem år efter katastrofen i Tjernobyl ligger spärrzonen fortfarande öde. Radioaktiviteten är så kraftig att inte ett grässtrå överlever. Besökare börjar lysa grönt, dör av cancer och blir uppätna av mutantmonster. I sjöarna simmar sådana där treögda fiskar från The Simpsons.

…Eller? I själva verket är spärrzonen ett grönskande vildmarksområde. Omedelbart efter olyckan och tvångsevakueringen började naturen blomstra även i de mest drabbade områdena. Idag trivs visenter, björnar, bävrar, älgar, vargar, lodjur och inplanterade prewalskihästar där människor en gång levde. Några mutantmonster eller treögda fiskar syns dock inte till. Före kriget bodde cirka 200 människor olagligt i spärrzonen, och tjuvjakt var ett problem. Radioaktiviteten är dock fortfarande hög jämfört med mer normala platser. Inte för att det säger så mycket – mer normala platser har ju knappt någon radioaktivitet. I vilket fall verkar det inte bekomma djurlivet.

Läs även: Lidström: Sverige behöver mer omodern kärnkraft

Men det kan inte förnekas att Tjernobyl var en stor katastrof, och själva olyckan tog livet av runt 80 personer. Enligt Världshälsoorganisationens undersökning från 2006 så kan de radioaktiva utsläppen ha orsakat 4 000 dödsfall i cancer. Man ska inte heller glömma de ekonomiska kostnaderna. Spärrzonen är bara lite mindre än Blekinge och 350 000 människor fick evakueras. Detta i kombination med att saneringsarbeten och skadestånd beräknas ha kostat 70 miljarder dollar de senaste decennierna. Det är en halv Jeff Bezos.

Detta är aktningsvärda siffror. Men man bör komma ihåg att Tjernobyl är ett extremfall. I Fukushima, som med rätta presenteras som ”den värsta kärnkraftsolyckan sedan Tjernobyl”, dog bara en person och tjugo skadades.

Samtidigt överdrivs ofta Tjernobylkatastrofen. Ett konstnärligt högkvalitativt exempel på detta är HBO:s serie Chernobyl som kom för några år sedan. Detta var fiktion, men diskuteras ibland som om det vore en dokumentär. En av höjdpunkterna i tv-serien var då tre män frivilligt påtog sig självmordsuppdraget att gå in i och reparera kärnkraftverket. Detta skedde även i verkligheten. Men man bör tillägga att alla tre överlevde ”självmordsuppdraget”. En dog i hjärtinfarkt år 2005, medan två fortfarande är i livet. Imponerande. Själv har jag aldrig överlevt ens ett enda självmordsuppdrag.

Samtidigt visar statistiken, insamlad över decennier från världens hundratals kärnkraftverk, att kärnkraften är det säkraste energislaget per energienhet. Det skulle kräva många Tjernobyl för att ändra på det. Solkraften kräver flest liv för mängden energi, då den inte generar särskilt mycket och installatörer tenderar att falla ner och dö. Men sådana små olyckor är inte tillräckligt dramatiska för att få någon uppmärksamhet.

Dessutom är installatörerna mestadels vita, heterosexuella hantverkare av hankön, vilka inte är en prioriterad grupp. Det ses snarare som en ära för dessa att få dö i den övre medelklassens kamp med klimathotet. Kanske borde vi rista in lämpliga citat från Fänrik Ståls sägner på deras gravar, eller måhända en tweet från Greta Thunberg?

Att kärnkraften har hög säkerhet per energienhet betyder att den kräver färre människoliv än ”gröna” alternativ. Men de flesta av dessa liv betalas inte genom olyckor, utan indirekt genom de ekonomiska skador energibrist för med sig. Kärnkraften är billigare än konkurrerande energislag. Åtminstone om vi inte avsiktligt sänker den med straffskatter och regleringar och håller vindsnurrorna igång med skattepengar.

Låt oss anta att det kostar en miljon att rädda ett människoliv. Om vi sedan väljer ett energislag som tvingar oss att betala, säg, tio miljarder (10 000 miljoner) extra för samma energi så slösar vi bort pengar som hade kunnat rädda 10 000 liv. Även om jag inte känner till några sådana kalkyler så håller jag det för sannolikt att Tjernobyl krävt de flesta av sina offer genom att det skrämt bort oss från ett säkert och billigt energislag. Detta är ett diskret sätt att döda på.

Samma argument kan användas till stöd för kärnkraftens goda miljöeffekter. De pengar vi sparar genom att använda kärnkraft istället för vindkraft skulle kunna läggas på, säg, nationalparker. Detta vore mer miljönyttigt än att sänka år 2100:s medeltemperatur med några miljondelar. Det billiga är vanligtvis mer miljövänligt än det dyra, eftersom de sparade pengarna kan användas till annat. Ironiskt nog är det ”miljövänliga” ofta en skadlig lyxkonsumtion.

Läs även: Skogkär: Nu har kärnkraften vinden i ryggen

Som den sluge läsaren misstänker så stöder jag kärnkraften. Men samtidigt finns det ett argument för denna som jag inte kan acceptera. Det faller alltså på mig att korrigera vissa av mina meningsfränder. Det påstås ibland att modern kärnkraft är så trygg att det inte finns något att oroa sig för, att det som hände i Tjernobyl har blivit omöjligt. Och visst har kärnkraften blivit säkrare sedan Tjernobyl. Till viss del just på grund av Tjernobyl. Nog kan vi idag bygga säkrare reaktorer än vad Sovjetunionen kunde på 50-talet.

Och självfallet bör vi hålla kommunister borta från kärnkraftverken. Men risken för en olycka är ändå inte noll, och kan aldrig bli det. Det finns alltid något som kan gå fel. Och även om det inte fanns något som kunde gå fel, så skulle vi inte kunna veta det. Att lasta på fler säkerhetssystem leder till svårförstådda komplikationer som kan minska säkerheten. Tjernobylolyckan orsakades intressant nog av en misslyckad säkerhetsövning. Realistiska säkerhetsövningar är bra, men det blev för mycket av det goda.

Men att olyckor inte är omöjliga blir mindre skräckinjagande om vi vet att skadorna är begränsade. Inte ens Tjernobylolyckan var så fruktansvärd som ofta påstås. Det kan inte förnekas att kärnkraftsolyckor kan ställa till stora problem, men dessa är acceptabla sådana. Särskilt om vi betänker den låga chansen för att sådana olyckor ska ske, samt att alternativa energislag också kräver sina offer.

Kärnkraften liknas ibland vid rysk roulett. Men om man vill göra den liknelsen bör man klargöra att kärnkraften erbjuder bättre odds än ett av sex. Det är flera tusen mot ett att vi skulle råka få patronen i loppet. Och ett skott i huvudet är inte heller det någon bra metafor för en kärnkraftsolycka. En rejäl örfil vore lämpligare. Obehagligt, men inte dödligt. Kärnkraften är på så vis ingen ”rysk” roulett. Vi skulle kunna kalla det svensk roulett. Den är mycket mesigare, men trevligare i det långa loppet.

Så låt några kärnkraftverk explodera. Det är inte bra, men det är okej. Varken världen eller Sverige går under. Kärnkraften är och förblir det bästa alternativet.

Läs även: Svensk kärnkraft går mot ljusare tider – ”Sett ett jätteintresse”