Som jag diskuterat i två tidigare krönikor (här och här) kan man inte förvänta sig särskilt djupa insikter från dagens ekonomer heller. De tillhör nästan mangrant den neoklassiska skolan där grunden är statistik och avancerad matematik. När man skapar statistiska aggregat, som BNP, husbyggande, bilförsäljning, tillväxt, och så vidare, så medelvärdesbildar man bort i stort sett all ekonomisk information. De insikter som Adam Smith hade flyger all världens väg.

Därav det faktum att regeringen inte kan se mycket till ”budgetutrymme” för att sänka skatten. Därav också att ekonomer allmänt inte kan begripa varför, när de amerikanska presidenterna Warren Harding och Calvin Coolidge sänkte skatter och drastiskt minskade den federala statens omfattning på 1920-talet, när Reagan sänkte skatter och avreglerade, när Thatcher sänkte skatter och avreglerade och när Trump sänkte skatter och avreglerade, ekonomin varje gång tog fart som en raket.

Trots inte sällan Nobelpris så står de ledande ekonomerna som frågetecken inför fenomenet.

Vad är det då som händer när staten sänker skatten? Om man har statistik som utgångspunkt ser man att X miljarder av utgifter i offentlig regi, under ledning av ekonomer med oerhört höga IQ:n, utbyts mot, enligt ekonomerna, i bästa fall X miljarder i privata utgifter för oss obildade bönder. Än värre är det enligt samma ekonomer om det blir mindre än X miljarder i privat konsumtion och istället en del privat sparande. Vid tanken på detta kliar det i en ekonomsjäl att istället träda in och ”stimulera ekonomin”.

Det finns åtminstone tre aspekter att beakta som sammantaget förklarar varför kombinationen sänkta skatter, sänkta bidrag och avregleringar leder till ekonomisk tillväxt. Dessa är incitament, självorganisation och nätverkseffekter.

Till att börja med incitament. Om man tittar på vad individer gör när de får hantera sina egna inkomster och utgifter noterar man att skillnaden är milsvid jämfört med när dessa ting avgörs utan att individen kan påverka dem.

Den som idag lever på bidrag antas i den offentliga debatten ”behöva” dessa bidrag. Kapas bidragen kommer dock i verkligheten i princip alla att ändra sina beteenden; ibland leva snålare, oftare börja arbeta. Detta trots att de, när de tog emot bidrag enligt våra politikern och så kallade experter ”inte kunde hitta ett arbete”.

Det kanske är svårt för den som endast arbetat inom offentlig sektor att förstå, att riktigt ta till sig vilken oerhörd roll som incitament spelar. David Friedman, Milton Friedmans son, formulerade Friedmans första lag: Som första approximation kostar det som utförs konkurrensutsatt hälften så mycket som ifall det utförs i offentlig regi.

I själva verket torde effekten vara mycket större än så. På en vårdcentral används bara lite drygt en tredjedel, 37 procent av tiden till vård, resten försvinner i administration, i för patienterna nästan helt meningslös byråkrati.

En privat verkande läkare kommer inte att ägna mycket tid alls åt sådant. En privat verkande läkare kommer också att få betalt för hur mycket arbete han eller hon utför. Han eller hon kommer lätt att arbeta dubbelt så fort som i offentlig sektor. Likadant för en privat verkande tandläkare, sjuksköterska eller barnmorska.

Tre gånger så lång arbetstid som ägnas åt den faktiska vården multiplicerat med att arbeta två, tre, fem eller tio gånger så snabbt gör sammantaget en oerhörd skillnad.

Något liknande gäller för skolan. Idag går pengarna till 2–4 vuxna i samma klassrum (lärare och assistenter) plus mängder av rektorer, skolsköterskor, kuratorer och administrativ personal, plus en kommunal skolchef med kansli, plus den lokala Skolstyrelsen och Skolverket. Privat verkande lärare skulle, som det var in på 1970-talet i Sverige, ensamma och med framgång hantera en hel klass.

Med privat menas här sådant som inte bara utförs i privat regi utan som också utförs utan mycket till offentliga regleringar eller utan några regleringar alls. Utan sådana styrs relationen mellan skola, lärare, föräldrar och barn istället av fritt ingångna avtal.

En friskola, som idag måste följa skollagen, skiljer sig inte särskilt mycket från en kommunal skola, varken till funktion eller till kostnader.

Summan av detta är att privata kronor räcker till mellan två och åtminstone tio gånger så mycket vård, omsorg, skola, barnomsorg, äldreboenden, och så vidare som offentliga dito.

Ökad självorganisation är den andra effekten av kombinationen av sänkta skatter, sänkta bidrag och minskad omfattning av regleringar. Miljoner svenskar kan då göra saker som en administration inte tänker på. Den fria (det vill säga av staten oreglerade) delen av en ekonomi är ett komplext adaptivt system. Det uppstår en spontan, utsträckt ordning på en marknad där alla anpassar sig till alla andra.

På en marknad både konkurrerar och samarbetar individer, företag och frivilligorganisationer med varandra. Mängder av nya produkter och arbetsuppgifter uppstår medan andra produkter och arbetsuppgifter försvinner i en ständig process av kreativ förstörelse. Det är denna kreativa förstörelse som driver den tekniska, kulturella och organisatoriska utvecklingen framåt.

Tyvärr är ekonomi som bygger på statistiska aggregat blind för existensen av en spontan ordning. Återigen hör vi ekon av detta när ekonomer och politiker talar om ett visst ”reformutrymme” på några tiondels procent av statsbudgeten.

Den tredje effekten av kombinationen sänkta skatter, sänkta bidrag och avregleringar är något som kallas för nätverkseffekter (se till exempel böcker av Niall Ferguson och Albert-Laszlo Barabasi).

Nätverkseffekter är vad som allra minst kan begripas med hjälp av dagens akademiska ekonomi. I den fria, oreglerade delen av samhället kommer personer och företag inom samma och liknande branscher i kontakt med varandra. De bygger på varandras idéer, lånar idéer, ger varandra uppslag, konkurrerar, kompletterar, samarbetar.

Resultatet av sådana möten blir ”hotspots”, ställen med explosiv kreativitet. Bokstavligen. Processen går att likna vid en kärnexplosion där en neutron klyver en atomkärna och därmed generar flera neutroner som var och en klyver ytterligare atomkärnor.

I en kreativ hotspot når idéer från en person flera andra personer. Dessa kombinerar idéerna med sina egna tankar och sprider sedan resultaten till andra personer som i sin tur genererar flera idéer, och så vidare.

Exempel på hotspots är Hollywood och Bollywood för film, Oxford och Cambridge för vetenskap, Silicon Valley för datorer, New York för bokpublicering, Frankrike och Italien för både mode och mat och Taiwan för halvledartillverkning.

I Europa, med våra absurt höga skatter och våra absurda ekonomiska och övriga regleringar blir det sedan 50 år inte mycket till hotspots. Storföretag som bygger på idéer uppstår främst i det något lägre beskattade och något friare USA.

Tanken att sänka skatter, bidrag och att avreglera föresvävar inte europeiska politiker. Istället leker politikerna följa John efter USA.

Sverige försöker med begränsad framgång härma Silicon Valley genom att bygga Kista, där gamla, existerande industrier samlas. Liknande statligt organiserade företagsparker finns i andra europeiska länder.

Sverige försöker härma Hollywood och dödar till stor del vår filmindustri genom att låta en byråkrati, Svenska Filminstitutet dela ut pengar. Frankrike gör något liknande.

Sverige gödslar landet med högskolor enligt tanken att detta ska skapa hotspots för kreativitet. Vad som istället sker är densiteten av kreativa personer i Uppsala, Lund, på KTH och på Chalmers radikalt minskar samtidigt som det inte uppstår mycket till akademiska hotspots i Härnösand och Östersund.

Visst finns det kreativitet i Sverige. Göteborg är känt världen över för hårdrock. IT-industrin har producerat många succéföretag. Lägg här märke till att IT är för komplicerat och för heterogent för att politiker ska kunna förstå det. Därmed kan de inte heller ”hjälpa till” och därmed sabotera.

Det är hart när omöjligt att förutsäga inom vilket område eller hur sådana hotspots kommer att uppstå, bara att de kommer att uppstå om förutsättningarna är de rätta.

En gång i tiden, efter Gripenstedts reformer, från omkring 1870, i ett Sverige med närmast obefintliga skatter (5–6 procent av BNP) och mycket få regleringar, var stora delar av vårt land ett hotspot för teknisk utveckling.

Även om Sverige idag endast genomförde blygsamma reformer så skulle detta ge enorm effekt. Ett exempel vore att sänka socialbidragsnormen till hälften, till hälften privatisera skolan, vården, äldreomsorgen och barnomsorgen, avreglera samhället en hel del (men inte med de säg 90–99 procent som vore önskvärda). Kanske ta ner skattetrycket från omkring 43 till 30 procent av BNP, ungefär till nivån på vilken det låg i början av 1960-talet.

För det första skulle då ”reformutrymmet” skapa sig självt allteftersom skatter och bidrag minskar och kvittas mot varandra. För det andra kan vi troligen räkna med 4–5 procent långsiktig tillväxt.

För det tredje skulle de sänkta bidragen och skatterna samt de minskade regleringarna göra att statens intäkter ökar, något som i sin tur ger utrymme för ytterligare sänkta skatter. Kalla det Lafferkurva, men fenomenet är mer komplext än en enkel kurva kanske ger intryck av.