Under åtminstone ett halvt årtionde har folk och opinionsbildare försökt väcka landets kriminologer och politiker angående den uppenbart oroande brottsutvecklingen, men alla sådana försök har misstänkliggjorts och tystats. Nu när varningarna besannats är det dags för en kollektiv ursäkt. Främst från landets kriminologer, men också från journalister och politiker.
Jag startade mitt twitterkonto sensommaren 2015. Det var oro kring flyktingkrisen som föranledde det. Jag hade flyttat ut till förorten från Stockholms innerstad några år tidigare och insett att integrationen inte fungerade riktigt lika bra som media gav sken av.
När jag kollar tillbaka på mina diskussioner på Twitter med kriminologer, journalister och opinionsbildare ser jag att diskussionen om brottsutvecklingen var i full gång direkt. Det var upplevelsen och oron för att det grova våldet ökade som drev diskussionen. Det var “vanligt folk” som jag mot etablerade kriminologer, journalister och opinionsbildare.
Vi amatörer menade att det grova våldet ökade på grund av migrationen med hänvisning till ökade skjutningar och sprängningar. Ett tidstypiskt lite avfärdande svar från en kriminolog kunde vara i stil med “Sa du inte att du är ingenjör? Grovt våld ökar inte överlag i Sverige”.
Orsaken till att man avfärdade all oro om ökande våld berodde på att det dödliga våldet minskade. Man pekade på toppåren -89 och -91 och påpekade att det mördades fler förr, och att vi långsiktigt var på väg mot ett allt mindre våldsamt samhälle.
Opinionsbildaren Staffan Landins blogg visar hur “etablissemanget” uppfattade situationen. Han skriver: ”Jag har hela (läs: hela) sommaren diskuterat brottsutvecklingen i Sverige, med väldigt många. Så gott som ingen (läs: ingen) verkar ens vilja ta till sig grundläggande statistik… Allt färre dör av grovt vål… Genom rapporter av dagliga våldshändelser skapas en bild av att brottsligheten ökar, ja till och med exploderar.”. Och blogginlägget delades vidare av en kriminolog med orden: “Fylld av beundran för den artiga, tålmodiga diskussion som @staffanlandin för med start i denna tweet.”
Läs även: Lindberg: Det grova våldet har intagit Annie Lööfs Värnamo
Det var precis så ett vänsteretablissemang av kriminologer, journalister, opinionsbildare och politiker uppfattade situationen. Det fanns en faktaresistent pöbel därute i sociala medier som vägrade förstå att tryggheten ökade, att våldet gick ner, att brottsligheten minskade. De uppfattade sig själva som ytterst tålmodiga och inte sällan beundransvärda som orkade fortsätta påpekandet av att tryggheten ökade.
När några politiker till slut vaknade började de lägga förslag om hårdare tag mot brottsligheten. Detta föranledde att Henrik Tham, professor i kriminologi, skrev en debattartikel om ”svartmålningen” av brottsligheten och om artiklar som ökat allmänhetens oro. Tesen var som vanligt att det inte var brottsutvecklingen i sig som oroade, utan att det var media som blåst upp oron hos vanligt folk. Henrik Tham skrev: “Givet den svartmålning som förekommer är det egentligen förvånande att oron för brott inte stigit mer”. Syftet med debattartikeln var att få politikerna att avstå från att agera med hårdare tag eftersom det inte ansågs behövas eftersom våldet ändå var på väg ner.
Det fanns också kriminologer, politiker och journalister som tog varje tillfälle i akt att blåsa faran över varje gång skjutningarna minskade någon kort period. Kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki skrev till exempel så sent som 2018 att “problemen med gängkriminalitet minskat de senaste månaderna, inte bara i Uppsala utan i hela landet”. DN skrev i mars 2021 att skjutvapenvåldet minskar dramatiskt och att ”Sverige kan ha nått en vändpunkt vad gäller det grova gängvåldet”.
Med tiden blev jag själv alltmer inläst i frågan. Jag hade uppmärksammats på att det dödliga våldet visserligen minskat i Sverige något sedan 90-talet, men att detta faktiskt minskat mycket mer i andra västländer. Jag skrev i GP 2019: “Europa har enligt FN haft en minskning i mordfrekvensen på 63 procent i snitt sedan 2002. Under samma tidsperiod har Sverige haft en minskning från 1,10 till 1,06, en minskning med cirka fyra procent”. Etablissemangets ständiga hänvisning till minskande dödligt våld var alltså en dimridå. Det var faktiskt något konstigt med våldsutvecklingen i Sverige, den var betydligt sämre än i närliggande länder.
Många som uppfattade att våldet i samhället egentligen ökat argumenterade att en viktig faktor till minskande dödligt våld var snabbare och bättre vård, och att våldet i samhället faktiskt kunnat öka även om färre dog. Man menade att Sverige borde ha haft en utveckling i stil med andra västländer, med kraftigt minskande dödligt våld.
Läs även: Lindberg: Vi måste sluta med att skylla på samhället
Förra året kom en studie ut som använde sig av begreppet ”crime harm index”, där brott viktades efter straffvärde. När ett sådant index användes på brottsutvecklingen i Sverige så kom man fram till att brottsligheten ökat väldigt kraftigt sedan 90-talet. Detta var i överensstämmelse med hur allmänheten hade uppfattat utvecklingen.
Man kunde tycka att de senaste årens märkliga ökning av det dödliga våldet, och den för vår del av världen extrema nivån av dödsskjutningar och sprängningar borde skingrat allt tvivel. Till exempel hade augusti månad inte mindre än tio dödsskjutningar i Sverige, det är fler än våra grannländer kommer i närheten av på ett helt år.
Det är hög tid för en kollektiv ursäkt från landets skrå av kriminologer. De hade som yrke att bevaka och studera brottsutvecklingen i Sverige. Deras uppgift var inte att avfärda vanligt folks berättigade oro över det eskalerande grova våldet.
