Enligt vänsterns synsätt är det sociala orättvisor som orsakar kriminalitet. Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Linda Snecker har gjort flera uttalanden nyligen i linje med denna förklaringsmodell. Hon twittrade häromdagen: “inte ett ord om hur fattigdom, utsatthet och avsaknad av utbildning gör att unga ser kriminaliteten som sitt enda alternativ i livet”. Och vidare: “Otryggheten växer, utsatta områdens skolor, bostäder och handel måste akut rustas upp. Samhället och politiken har svikit under årtionden. Då växer kriminaliteten.”

Justitieminister Morgan Johansson sammanfattar på Twitter varför utrikesfödda är överrepresenterade i brott: “Det är en följd av ökade klassklyftor, och måste motverkas med satsningar på ökad jämlikhet, jobb, skola och socialtjänst i de utsatta bostadsområdena.”

Offerperspektivet i synen på kriminella dominerar i dag samhällsdebatten. Jonna Sima skrev till exempel i debatten om gangsterrapparen Yasin att han och många med en liknande bakgrund som honom är dömda på förhand och att vi bör lyssna mer på honom för att förstå varför unga män i förorten väljer kriminalitet som bana.

Läs även: Lindberg: Morgan Johanssons farfar var inte gängkriminell

Samma syn på brottslingar uttryckte dåvarande rikspolischef Dan Eliasson 2016 om gärningsmannen som mördade en kvinna på ett HVB-hem i Mölndal: “Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?”

Nättidskriften Kvartal utredde nyligen frågan om hur elevpengen fördelades till skolor i utsatta områden. Man fann att skolor i utsatta områden fick betydligt mer pengar än skolor i icke utsatta områden. I Stockholm fick skolor i utsatta områden drygt femtio procent mer. Men man fann också att elevpengen varierade stort i olika kommuner, till exempel var elevpengen större i Stockholms “vanliga” skolor än den var i Landskronas problemskolor.

Uppenbarligen görs redan väldigt stora insatser för skolan i utsatta områden, särskilt i Stockholm. Det verkar fel att skylla på för lite insatser i skolor som förklaring till gängbrottsligheten, och det verkar dumt att se mer pengar till skolan som den primära åtgärden som kommer att få gängkriminaliteten att försvinna.

Vi vet att fattigdom inte nödvändigtvis leder till brott. De flesta fattiga väljer inte brottets bana. Vi vet också att Sverige länge hade stora klass- och inkomstskillnader utan att gängbrottslighet och grovt våld liknande det vi ser idag frodades.

Sverige är ett av de länder i världen med högst skattetryck. Vi tar in mycket skatt, och satsar stora pengar på välfärd och omfördelning. Det är inte för lite välfärdssatsningar som är förklaringen till varför Sverige idag har större problem med gängkriminalitet än de flesta länder i Europa.

GT publicerade nyligen ett reportage som tog upp att hälften av landets 190 000 långtidsarbetslösa är födda utanför Europa. I reportaget säger Mahasen Ali Hussein, 60:

– Alla invandrare bor oftast på ett och samma ställe. De lär sig dåliga saker av varandra och många vill inte ens arbeta eller studera.

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks pressekreterare hör av sig efter GT:s publicering – och anklagar granskningen för att vara propaganda.

GT:s artikel visar att det är motiverat att även lyfta inslag som berör värderingar och arbetsetik, och det måste få göras utan anklagelser om propaganda eller rasism från politiker.

Läs även: Lindberg: Godhetssignalering får människor att riskera livet

Det är inte chanser i livet som saknas för unga i förorten som väljer en brottslig bana. Något som dessa saknar är däremot sunda värderingar kring heder, våld och om vad som är ett acceptabelt sätt att försörja sig på. Det är ett problem att dessa drömmer om ett liv i lyx som kriminell, snarare än om att utbilda sig, skaffa sig ett jobb och ta hand om en familj.

Unga i förorten behöver inte höra mer på Yasin, utan de behöver lyssna mer på ansvarstagande vuxna. De behöver ta av sig offerkoftan och ta tag i sina liv. De behöver inte ursäktas mer av föräldrar, lärare, skribenter eller politiker. Tvärtom behöver vuxensamhället säga ifrån mer, ställa mer krav och prata mer om ansvar och om konsekvenser. Det är där vi fallerar i de förebyggande insatser som alla efterlyser.