Krigskorrespondenten Magda Gads omdebatterade och borttagna tweet är symptomatisk – krisen i Afghanistan får migrationsförespråkare att än en gång begå misstaget att kräva öppnare gränser, skriver Mattias Lindberg, och förespråkar istället hjälp på plats.
Magda Gad, krigskorrespondent, postade häromdagen en bild på en död (troligen afghansk) pojke eller ung man på Twitter med kommentaren: “Så här ser det ut. Samtidigt är många svenskars största huvudvärk att barn som detta ska försöka ta sig till Europa. Antar att ni är glada nu. Han dödades innan han hann ta sig någonstans”. Tweeten togs senare bort.
Bilden och retoriken ger en upplevelse av déjà vu. Tweeten påminner om hur Alan Kurdis död på Medelhavet framställdes 2015. Det enskilda hjärtskärande fallet lyftes då fram, och fick politiker att tala om rivna murar. Strömmen av migranter ökade och Sverige tog emot cirka 160 000 asylansökningar det året innan regeringen stängde gränsen.
Magda Gads tweet visar att migrationsvurmarna ingenting lärt sedan 2015. I verkligheten visade migrationskrisen 2015 vad som händer om man signalerar att gränserna är öppna. Det finns en närmast outsinlig mängd människor som har det svårt och skulle kunna få det bättre materiellt ställt i västvärlden.
Sveriges stora migrationsprojekt har dessutom visat hur illa det kan gå för ett land som tar emot fler än vad som kan integreras. De stora migrationsströmmarna till Sverige de senaste decennierna har följts av samhällsproblem som förefaller nästan olösliga. Segregation, hedersförtryck, arbetslöshet, islamistisk radikalisering, antisemitism, kriminella gäng och klaner som sätter hela områden i skräck.
Läs även: Makram: Asocialt dominansbeteende och behovet av fungerande migrationspolitik
Intrycket är att människor till vänster i flyktingpolitiken inte har reflekterat något kring hur det gick sist med migration och integration under flyktingkrisen 2015. Receptet nu, när det är oroligheter och väpnad kamp i Afghanistan, är exakt likadant som under kriget i Syrien. En viss andel av de som bor i krigshärjade länder ska tas hit för att rädda livet på dem, menar man.
Men ingenting tyder på att vi räddade livet på människor genom migrationsströmmarna 2015. De flesta som räddades till livet var sådana som fick hjälp i flyktingläger i närområdet. De som lockades av öppna gränser till Europa och lämnade näraliggande länder gick mot en mer oviss framtid med en livsfarlig resa över Medelhavet framför sig.
Läs även: DEBATT: Så stoppar vi döden på havet
Påståendet att man antingen är för att ta emot en bråkdel av alla världens flyktingar i väst, eller så vill man att barn dör, är helt felaktigt. Tvärtom skulle fler kunna räddas om vi satsade mer på flyktinghjälp i krigshärjade länders närområden. Huruvida vi sedan tar emot många i väst har inget med att rädda deras liv att göra. Retoriken är oärlig och syftar till att skapa en falsk motsättning mellan restriktiv migrationspolitik och att rädda livet på människor. Sådana uttalanden syftar också till att godhetssignalera den egna höga moralen till omgivningen.
Läs även: Makram: Dagens invandring har blivit en belastning för alla
Om syftet är att rädda livet på så många som möjligt bör alla resurser och allt fokus riktas till hur akuthjälp kan ges i närområdet. Akuthjälpen bör även kompletteras med ansträngningar för att skapa möjligheter till arbete, studier och annan sysselsättning som ökar chanserna för ett meningsfullt liv i framtiden. Här gäller det att inte vara dumsnål, utan skjuta till rejält med finansiella medel och resurser, som är betydligt billigare i närområdet än i väst.
Att ta emot många lågutbildade, med radikalt annorlunda värderingar än här i väst, är inte en bra lösning som kan hjälpa det stora flertalet av flyktingar och andra som lever under knappa förhållanden. Många migranter kommer i så fall inte att integreras, vare sig på arbetsmarknaden eller i samhället. Om vi vill hjälpa afghanerna så är inte lösningen att ta dem hit. Lösningen är att hjälpa dem i Afghanistan och i närliggande länder.
