Sveriges nya kulturminister heter Jeanette Gustafsdotter. För många kom utnämningen som en stor överraskning. Somliga menar att hon är ett oskrivet blad politiskt, men nog finns det varningssignaler från hennes tidigare gärning. Hon verkar ha en ganska negativ syn på breddningen av mediala röster som skett de senaste åren, och hon har gått i bräschen för att vända sig till nätjättarna för att försöka tysta obekväma röster.

Gustafsdotter var i sin tidigare roll som VD för Tidningsutgivarna, mediehusens branschorganisation, inblandad i de påtryckningar som fick Google att stänga ner Youtube-kanalen Granskning Sverige. DN, Expressen och Tidningsutgivarna menade att kanalen framfört allvarliga hot mot journalister, och menade också att kanalen gjort intrång på upphovsrätten.

Jonathan Lundqvist, journalist, och då avgående ordförande för Reportrar utan gränser, var kritisk till hanteringen. Han berättade i en debattartikel att kanalen Granskning Sverige gjort sig känd för att exponera den svenska eliten genom raljerande intervjuer med ofta ovetande journalister som fått dessa att framstå i osmickrande dager.

Metoden låter snarlik den som används av journalisterna i TV4:s program Trolljägarna när de överraskar invandringskritiska tanter med att dyka upp när de minst anar det och ställer frågor direkt på gatan.

Lundqvist skriver att hat och hot mot journalister och politiker är verkliga problem som måste tas på allvar, men han påpekar också att detta redan är olagligt. Det verkar också råda delade uppfattningar om kanalen verkligen framfört några olagliga hot. När kanalen stängdes ner så hänvisade Google nämligen bara till att de fått “flera anspråk från tredje part om upphovsrättsintrång i material som användaren lagt upp”. I DN:s artikel om ärendet uttrycks också besvikelse för att Google inte angett olaga hot som skäl för att stänga ner kontot.

Lundqvists centrala kritik mot hanteringen gäller metoden som mediehusen använde sig av. De fick inte kontot nedstängt genom att vända sig till polisen med bevis om olagligheter. Inte heller använde de sig av opinionsbildning för att på sikt kunna förändra lagstiftningen på området. Utan de använde sig av påtryckningar mot det privata företaget Google, och skapade sådan press att Google inte vågade låta kanalen finnas kvar. Mötet som regeringen kallade Google och Facebook till i samband med stängningen uppmärksammades internationellt.

Läs även: Lindberg: Strandhäll visar hur lite Sverige värderar kunskap

Utvecklingen med ökad aktivitet från nätjättarna för att ta bort oönskat innehåll har därefter fortsatt. Adam Cwejman uppmärksammade på GP Ledare hur vissa transaktivister stängts av från Twitter bara för att de exempelvis anser att en man som bytt kön till kvinna och sedan begått ett brott inte ska sättas på ett kvinnofängelse. Intervjuer av den kanadensiske läkaren Roger Hodkinson togs bort från Youtube eftersom han uttryckte kritik mot ansiktsmasker och överdriven nedstängning av det slag som företrädare för regeringen och folkhälsomyndigheten uttryckt i Sverige.

Det finns tydliga risker att yttrandefriheten kringskärs på ett oönskat sätt om man fortsätter i den inslagna riktningen med ökad press på nätjättarna att rensa bort det som för stunden anses vara oönskade åsikter. Det är oroande att vår nya kulturminister varit initiativtagare till att sätta den typen av press på privata företag i sin tidigare roll som VD för Tidningsutgivarna.

Flera tolkar valet av Gustafsdotter till kulturminister som motiverat av den kritik som riktats mot public service från högern. Man tror att “kulturkriget” om public service kommer att hårdna. Till höger finns vissa förslag om att smalna av public service och se över finansieringen. Till vänster finns en önskan om att istället grundlagsskydda public service.

Läs även: Lindberg: I utlandet fattar de, men inte i Sverige – knappast en slump

Lite märkligt pekar vänstern på stater där landets ledning börjat använda sig av public service som egna propagandakanaler. Min uppfattning är att just vår egen public service redan till ganska stor del är en propagandakanal för en viss typ av åsikter som står nära den rödgröna regeringens uppfattning. Det gäller i viktiga frågor som energiproduktionen, migrationen, skattepolitiken, synen på public service, ja i de flesta frågor faktiskt.

Verklig yttrandefrihet och demokrati kräver en pluralism av röster. Inte en dominerande aktör som trummar ut ett smalt spektrum av åsikter. Inte heller gynnas yttrandefriheten av politisk press på nätjättarna att rensa ut oönskade åsikter.

Risken finns att kulturministern kommer att verka i riktning för en minskad paljett av röster i etablerad media och för en minskad bredd av åsikter i sociala medier. Och att hon kommer att göra detta i ett förment försvar av yttrandefrihet och demokrati.