Socialdemokraterna har åsamkat Sverige stora skador. Efter att Stefan Löfven kom till makten 2014 har gängskjutningar fördubblats. Löfven var starkt bidragande till att svartmåla dem som varnade för den höga migrationen, vars konsekvenser blivit alltmer framträdande.

Trots ökande segregation, islamistisk radikalisering, hedersförtryck och antisemitism, har Socialdemokraterna ändå ett väljarstöd på ungefär samma nivå som 2014. Något måste vara avgörande fel på oppositionen.

En viktig orsak till frånvaron av förväntat ökande stöd för oppositionen är Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Han gick 2018 till val som statsministerkandidat i en alliansregering. I omröstningen efter valet sveks han av Centerpartiets Annie Lööf, detta trots att Lööf om och om igen försäkrat att Kristersson var alliansens och hennes statsministerkandidat.

Annie Lööf släppte istället fram Stefan Löfven (S) som statsminister 2019. I juli 2021 gjorde hon samma val igen. Och på samma sätt släppte hon fram Magdalena Andersson som statsminister i november 2021.

Läs även: Dahlman: Sluta vara så artiga, M!

Annie Lööf har tvärtemot sina tidigare löften gjort väldigt klart att hon inte vill ha Ulf Kristersson som statsminister. Istället för Kristersson vill hon ha en socialdemokratisk statsminister.

Kristersson har förvisso förflyttat Moderaterna till en position mera till höger än företrädarna Anna Kinberg Batra och Fredrik Reinfeldt. Men han har samtidigt gett signaler om att han är en svag ledare.

Kristersson framställs alltmer hunsad av public service trots, eller snarare tack vare, att Moderaterna gav stöd till skattefinansiering av public service på 8–9 miljarder som infördes 2019. Varje gång han ifrågasätts av vänstermedia backar han, som till exempel efter kritiken mot att han låtit sig fotograferas i jaktkläder.

I samband med statsministerns städhjälpsskandal nyligen skiftade statstelevisionen fokus till Kristerssons städfirma. Häromdagen skrev Kristersson en debattartikel med Annie Lööf i SvD, trots hennes tidigare upprepade svek.

Fortsatt vänskap och gemensamma uttalanden med Annie Lööf ger signalen till väljarna att Kristersson är en dörrmatta. Det spelar ingen roll att tidigare allierade som lovat stödja honom istället svikit honom i avgörande lägen. Det är ändå inte problematiskt att sedan låtsas vara hans vän och försvurne.

Tolkningen att Kristersson är beredd att göra upp om sakpolitik oavsett avsändare går förlorad. Varför är det just svikaren Annie Lööf som ska få göra gemensamma utspel med Moderatledaren om försvarspolitiken? Varför inte något utspel tillsammans med någon av partiledarna från högeroppositionen som faktiskt gett honom sitt stöd i de genomförda statsministeromröstningarna?

Läs även: Lindberg: M är SVT:s mobboffer och kan därför inte nå makten

Gissningsvis hade många väljare sett mera positivt på ett gemensamt utspel om försvarspolitiken med någon partiledare från den rödgröna regeringen. Då hade det varit uppenbart att det bara handlat om en tillfällig vapenvila meningsmotståndare emellan för att för stunden fokusera på Sveriges säkerhet. Men att frottera sig med Annie Lööf är numera ett rött skynke för väljare som vill ha regeringsskifte i Sverige.

Det är svårt att föreställa sig att regeringen ska hinna ställa till med något ännu mer skadligt för landet än vad de redan gjort fram till valet 2022. Oppositionen har trots den uppenbart problematiska utvecklingen för landet inte lyckas vända opinionen till sin fördel.

Valet 2022 är på väg att förloras. Vad kan egentligen Moderaterna förlora på att pröva någon annan partiledare än Ulf Kristersson innan valdagen?