Tänk dig att växa upp som jude i Tyskland under 30-talet. Dina föräldrar berättar för dig att du är jude, men du får inte berätta det för någon annan – eftersom staten vill mörda dig för den du är.

Det är exakt så mitt liv utspelade sig. Fast inte på 30-talet, utan från när jag föddes 1993 tills jag lämnade Jemen 2014. Min familj berättade inte för mig att jag var bög – de visste ingenting. Jag upptäckte det själv när jag var nio år gammal. Ett par år senare lärde jag mig fiqh, de islamiska studierna och rättsläran som lärs ut till barn tidigt i skolan, om hur islam och det muslimska samhället och rättsväsendet ska fungera.

Där förklarade min lärare: ”bögar bör dödas och sedan hamna i helvetet”. Han bara upprepade profet Muhammeds kommando: ”Den som upptäcks att den uppför sig på samma sätt som folket i Lot, döda göraren och mottagaren” (Al-Tirmidhi, Sunan 1:152).

Under mina 20 år i Jemen var jag för rädd för att ens ställa frågan: Varför? Tänk om de upptäckte min sanning och sedan blir jag dödad och hamnar i helvetet? Det finns inte en enda mening i den muslimska jemenitiska lagstiftningen som skulle kunna skydda mig. Det finns inte en enda mening inom islam som skulle kunna skydda mig.

Läs även: Luai Ahmed: Pride struntar i världens mest utsatta hbtq-personer

Detta är ett trauma som inte går att sätta ord på och det visar på den djupt inbäddade rädsla som de muslimska samhällena bär på. Rädslan för att hamna i helvetet är förstås inte något som är exklusivt för homosexuella; kvinnor är islams största offer. Är du bög kan du leva i garderoben för att slippa den fysiska plågan, men är du kvinna så finns där ingen garderob att gömma sig i. Enligt Muhammed är ”majoriteten av de som hamnar i helvetet otacksamma kvinnor” (Sahih al-Bukhari 1:2:29). Enligt koranen får män slå kvinnor (översättaren lägger till ordet lätt efter slå dem).

Islams förtryck är inte begränsat till kvinnor och homosexuella. I många koranverser uttalar sig Allah nedsättande om icke-muslimer, inte minst judar. Islams gud har förvandlat dem till apor, kallat dem smutsiga, och sagt att muslimer inte får vara vänner med judar och kristna. Som muslim lärde jag mig att vara kvinnofientlig, homofob, kristofob, antisemit, självhatisk och värst av allt, livsföraktande. Jag längtade konstant efter domedagen. Jag längtade efter den utlovade rymliga rättvisan som min Gud lovade mig, för att rädda mig från min egen Gud.

Det normaliserade grova hatet och förtrycket av kvinnor och minoriteter förlamar hela samhället och förgiftar hur vi ser på varandra. Det förgiftade hur mitt folk såg på mig.

Läs även: Islamiststämplade skolorna stängs efter Säpolarm: ”Radikalisering”

När jag anlände till Sverige och sökte asyl började min själ läka. För första gången i mitt liv kunde jag existera långt bort från islams totalitarism och hat. Jag kunde kritisera Koranen och religionen och kulturen utan att bli rädd för döden. Jag grät varje dag i flera månader. Jag grät så mycket eftersom jag inte fick gråta i Jemen. Där var jag till och med rädd för mina egna tårar. ”Tänk om någon upptäcker att jag gråter eftersom jag är bög?” var en förskräcklig tanke som skrämde så mycket att jag inte vågade gråta.

1400 år innan jag föddes bestämde mitt folk att människor som jag bör mördas. Mitt folk bestämde att jag måste dödas – eller hålla tyst om den jag är. Mitt folk skapade en religion, en Gud, en kultur och en tradition som inte går att argumentera mot, inte får ifrågasättas.

Under en viss period i tonåren blev jag ”islamist”. Jag grävde, granskade och gick igenom varenda sida i Koranen och islamiska studier. Jag fick A+ i betyg i alla ämnen i muslimska studier och gick även till moskén efter skolan för att plugga islam. Folk trodde att jag var ”duktig på islamska studier” – men jag ville bara förstå varför min Gud ville att jag ska mördas. Och i det fall han inte ville det, varför övertygade han mitt folk att jag ska mördas? Jag visste att jag dyrkade en brutal och hänsynslös Gud, men jag ville förstå honom. Jag minns de tankegångarna noggrant. ”Gud, varför hatar du mig? Varför får du mitt folk att hata mig? Varför får du mig att hata mig själv”?

Ett större problem var ändå sättet islam försökte att få mig att se på kvinnor, icke-muslimer och omvärlden. Mina lärare och imamer försökte övertyga mig om att det var rätt att min mor giftes bort vid åtta års ålder. Att det var fel av henne att ta av sig slöjan. Att min egen mor kommer att brinna i helvetet för evigt. Att alla icke-muslimska samhällen var dekadenta. Att hela världen kommer att islamiseras, och alla icke-muslimer kommer att hamna i helvetet.

Trots att jag i Sverige fann en trygghet och ett nytt sekulärt hem där jag kunde slicka mina sår och för första gången vara den jag är, så placerades jag i ett flyktingboende i Halmstad under mina första månader. Där hamnade jag i Jemen igen, fast mitt i Sverige. Under ramadan 2014 i flyktingboendet upptäckte de övriga boende att jag inte fastade – och alla tog avstånd från mig. Jag blev tvungen att fly från flyktingboendet i Halmstad för att äntligen kunna påbörja mitt svenska liv på riktigt.

I mitt svenska liv upptäckte jag att det fanns statsfinansierade muslimska skolor. ”Tänk om det finns homosexuella i skolan, och dessa barn lär sig att de är onda och smutsiga i själen, att de ska brinna i helvetet”, tänker jag för mig själv hela tiden.

Läs även: Skattemedel ska inte gå till islamism!

I 20 år blev jag indoktrinerad att jag var smutsig och ond i själen, och till en viss grad så bär jag fortfarande på den känslan och det hatet mot mig själv. Någonstans i min själ kommer jag för evigt att känna mig smutsig och mindervärdig.

Och det hjälper inte att staten och folket som räddade mig från den kulturen tvångsfinansierar byggandet av institutioner och byggnader som en gång lärde mig att jag bör mördas.

Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.