I början av 1960-talet publicerades en rapport från den så kallade Stabiliseringsutredningen (SOU 1961:42). Här slogs det fast hur finans- och penningpolitiken skulle bedrivas för att om möjligt stabilisera den ekonomiska utvecklingen. Det främsta syftet var att förebygga att djupa depressioner av 30-talstyp skulle inträffa. Men helst skulle svårare lågkonjunkturer också undvikas.

Det fanns två huvudvägar för att åstadkomma en stabil ekonomisk utveckling. Den ena var att motverka en nedgång innan den hann utvecklas till en allvarlig depression. Den andra var att motverka inflation och överhettning eftersom sådana obalanser troligtvis skulle efterföljas av en svängning åt andra hållet (nedåt) och sätta den ekonomiska politikens hela verktygsarsenal på prov. Det var därför finansministern titt som tätt talade om behovet av en ”finanspolitisk åtstramning” – oftast i form av olika skattehöjningar. Misstänksamma bedömare menade att det inte sällan istället var en förevändning för att höja skatterna oavsett konjunkturläge.

Läs även: Moderaterna: Ekonomin behöver inte stimulans

Nationalekonomerna varnade också för att stabiliseringspolitiken led av inbyggda svårigheter i form av eftersläpningsproblem som i värsta fall kunde leda till att konjunktursvängningarna förstärktes istället för att utjämnas. Den amerikanske ekonomen Milton Friedman förordade därför att staten skulle uppge ambitionen att under normala förhållanden försöka bedriva en kontracyklisk politik.

Men det fanns också en kritik som pekade på en sorts korruption i konjunkturpolitiken. De finanspolitiska medlen i form av skattesänkningar och höjningar av de offentliga utgifterna utan någon finansiering kunde användas för att regeringen skulle bli mer populär i väljarnas ögon. Kritikerna misstänkte att det i synnerhet före ett parlamentsval skulle vara vanligare med denna typ av försök till röstköp bland väljarna. Det talades om en ”politisk konjunkturpolitik”. Och en del empiriska undersökningar kunde också finna ett visst samband mellan valår och ökad disponibel inkomst för invånarna.

Läs även: Sanandaji: När kommer ekonomin att ha återhämtat sig från coronakrisen?

Nästa år blir denna stabiliseringspolitikens moraliska grundfråga aktuell i Sverige. Finansminister Magdalena Andersson, som troligtvis snart avancerar till statsminister (S), har aviserat stimulansåtgärder omfattande 74 miljarder kronor i form av skattesänkningar och ökade offentliga utgifter för år 2022 (ett valår). Är detta en klok inriktning eller tvärtom en farlig stabiliseringspolitik som istället leder till överhettning? Att det kan bli överhettning har några bankekonomer redan varnat för.

Nu kommer även varningar från akademiskt håll. Professor emeritus Lars Jonung och docent Fredrik NG Andersson i Lund har skrivit en debattartikel i SvD med rubriken ”Fel läge att kraftigt öka statens utgifter”. De menar att regeringen riskerar att göra om 70- och 80-talens misstag med att möta strukturella problem med en expansiv finanspolitik.

Läs även: Nordling: Hur blir Magdalena Andersson som statsminister?

När pandemin klingar av får vi en högkonjunktur. Då krävs det en stram stabiliseringspolitik enligt de båda ekonomerna Jonung och Andersson. Åtstramning ligger uppenbarligen mera i linje med beprövad erfarenhet av hur ekonomin fungerar än finansministerns syn att det nu behövs en kraftig konjunkturstimulans.

Med dagens excessiva språkbruk skulle man kunna säga att Magdalena Andersson försöker sig på en makroekonomisk bestickning av väljarna. Sådan korruption borde också bekämpas.

Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör