På ett skrämmande sätt bevittnar vi nu kulturer som kraschar in i varandra.

Det är en maktkamp som pågår.
Jag har nog sällan varit så orolig.
Kriminalitet är en sak.
Skjutningar bland gäng allvarliga.

Läs även: Brinkemo: Ordspråk, ordets makt och integration

Upproret, demonstrationerna, lögnerna och ryktesspridningen om svensk socialtjänst är något helt annat. Föreställningen att myndigheter kidnappar muslimska barn för att stjäla deras muslimska tro, tvångssekularisera och tjäna pengar dem, är farlig på ett mer djup- och långtgående sätt.

Situationen blottlägger med all önskvärd tydlighet den begränsade kunskapen hos politiker, forskare och journalister om vad kultur är. Kulturbegreppet har allt för länge begränsats till ytligheter som exotisk mat, religiösa högtider och benägenheten att stå i kö eller inte.

Bara med en sådan förenklad definition av kulturbegreppet kunde man oreflekterat omfamna multikulturalismen som ideologi.

Något av det första som slog mig när jag 2009 lade journalistiken åt sidan för att arbeta med och för migranter i Rosengård, var skillnaderna mellan klankulturer och statsamhällen – mellan kollektivistiska och individualistiska, mellan fragmenterade samhällen och tillitssamhällen.

Ganska snart insåg jag att dessa skillnader tog sig uttryck i graden av benägenhet att visa tillit till något så abstrakt som en stat och dess myndigheter. Skillnaden visar sig bland annat i viljan att antingen lösa en konflikt med hjälp av ”de sina”, eller acceptera att en tredje part – polis och oberoende domstolar – skipar rätt.

Den uppenbarar sig likaså i graden av acceptans för Lagen och statens olika myndigheter.

Även om allt detta hänger ihop kan man nog säga att ett område stack ut mer än något annat – synen på barns rättigheter och uppfostran.

Läs även: Essä: Marxismen och klansamhället som utopi

Sverige var det första landet i världen som förbjöd fysisk bestraffning av barn, 1979. Och begrunda vänligen följande: I merparten av världen är aga fortfarande fullt tillåtet. Slutar de som i hemlandet brukade bestraffa sina barn genom att slå dem så snart de kommer över den svenska landsgränsen?

Gissa.

I ett samhälle som Sverige har vi en offentligfinansierad inrättning som ska bistå och hjälpa familjer som av olika anledningar och i olika grad är dysfunktionella – socialtjänsten. Om graden av missförhållanden är omfattande och föräldrarna vägrar samarbeta kan denna ”opersonliga” myndighet frånta föräldrar vårdnadsansvaret och placera barn enligt Lagen om vård av unga (LVU) hos människor som anses bättre lämpade att ta hand om dem.

Detta sker med barnens bästa för ögonen och först efter noggrann utredning och prövning i rätten. Det är inte ett felfritt system. Men det är generellt, används utan hänseende till familjens bakgrund, etnicitet eller religionstillhörighet.

För dem som är präglade av familjebaserade samhällen upplevs inte sällan socialtjänstens ”intrång” som en våldsam provokation. Rädslan för socialtjänsten är därför ofta monumental hos många i olika migrantgrupper.

I klansamhällets ursprungliga och intakta form finns ett eget LVU. Om barn anses problematiska och föräldrarna har tappat greppet skickas barnen till en annan del av den utvidgade familjen. Barnen tas ur sin kontext och skickas inte sällan till hemlandet eller andra länder där anförtrodda finns. Handlar det om muslimska familjer kan unga ibland skickas till koranskolor för fostran, för att på så sätt bättre lära sig ta kulturen och religionen på allvar.

Poängen är att man sköter sådant här inom familjen, medan vi har myndigheter som ytterst sett har ansvaret för barn som riskerar att råka illa ut. Medan vi i Sverige har ett socialt kontrakt med staten, har en stor andel av migranterna som kommit hit präglats av ett socialt kontrakt med familjen. Dessa två konkurrerande system krockar. Man blir tvungen att välja. Det är i grunden vad integration innebär.

Och det är här det krockar.

Krockarna har pågått länge nu, under ytan, men de har tonats ner av majoritetssamhället. Många har känt till dem men varit övertygade om att det på sikt kommer att lösa sig – övertygade om att vår kultur, våra system och värderingar är överlägsna och därmed oemotståndliga.

Allt är bara fråga om tid. Så tycks man ha tänkt. Om inte nu så kommer nästa generation att förstå. Som om nästa generation inte kommer att ha uppfostrats av föräldrar som aldrig anammat, kanske heller inte förstått, vår kultur.

Okunskapen om socialtjänstens roll, missuppfattningarna, oron, används nu av dels fullkomligt ignoranta uppmärksamhetstörstande personer, dels och framför allt i politiskt syfte i en strävan efter makt.

Samvetslösa, konfliktsökande aktörer exploaterar oro och okunskap för sina egna syften. Inte minst islamister. Det nystartade politiska partiet Nyans var snabbt på bollen, liksom religiösa institutioner, islamistiska imamer – alla de som har något att vinna på konflikt och som önskar utvidga sin maktsfär.

Läs även: Brinkemo: Var kommer du ifrån?

Upproret har nått miljontals människor i framför allt Mellanöstern. Arabiska mediekanaler rapporterar och hetsar, till och med terrororganisationen al-Qaida hakar på. Socialsekreterares namn hängs ut, det uppmanas till våldshandling.

Vad är det som händer?
Skönt att veta att det i alla fall inte har med kultur att göra.
Kultur är ju kul. Typ pizza, sambosa och det persiska köket.