”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare?”

”Varför sköts det inte skarpt?”

Det var de uttalanden som Ebba Busch gjorde och som fick den offentliga debatten efter korankravallerna att spåra ur helt. Det måste dock påpekas att detta inte var KD-ledarens fel, utan ett resultat av den masshysteri som uppstod efter hennes uttalande.

Läs även: Ahmed: Ebba Busch förtjänar bättre än Sverige

Fokus i debatten flyttades blixtsnabbt från själva sakproblemen till en besatthet av en enskild person, hennes tonfall och retorik och ”värderingar”.

När hon portades från Elle-galan var Elles förklaring att Buschs uttalande går emot Elles värderingar, som står för mångfald och ”mot våld i alla dess dimensioner”.

Högst oklart dock vilken mångfald Ebba Buschs uttalande gick emot. Om nu inte Elle ser islamister som ett naturligt inslag i den tänkta mångfalden, eller att våld mot polisen är en självklar del av att vara invandrare.

Besattheten vid KD-ledaren underströks ytterligare i text efter text i Aftonbladet, av vilka några innehöll synnerligen illa dold sexism.

Och som för att hålla besattheten vid liv, har Sveriges Radio dessutom allvarligt felrapporterat vad Ebba Busch sade – på tre olika språk. Det är förstås svårt att veta om detta berodde på ett misstag orsakat av ren språkinkompetens. Det verkar dock mindre troligt eftersom till och med Google translate klarar av att hantera skillnaden mellan ”islamister” och ”muslimer” på arabiska.

Eller var det helt enkelt en fråga om tolkning i enlighet med ideologisk övertygelse? Som statsvetare Carl Melin uttryckte det: ”Ebba Buschs uttalande är förkastligt och kan inte tolkas på annat sätt än att hon gärna hade velat se skadeskjutna muslimer.” Eller värsta tänkbara alternativ: Det var inget misstag alls utan ett medvetet försök att förvränga det hon hade sagt. Ännu en skandal som borde utredas.

Att det har blivit mer upprördhet över att Ebba Busch vill att polisen ska försvara sig själv än över att Annie Lööf pratar om att begränsa yttrandefriheten under ramadan, är ett symptom på hur förvirrad och dysfunktionell den offentliga debatten blivit.

Läs även: Dan Korn: I kriget mot Ebba Busch är allt tillåtet

Denna märkliga besatthet av Ebba Busch framstår som bisarr om man betänker att det nu, efter korankravallerna, finns högst verkliga och konkreta frågor och problem att fokusera på, diskutera, utreda och försöka lösa, inklusive följande:

• Några hundra människor har genom våld lyckats urholka hela nationens rätt till yttrandefrihet. Det verkar som att vi har vi ett säkerhetsproblem nu som är väsentligt större än vad som tidigare uppskattats, med tanke på att polisen verkar ha varit oförmögen att hantera upploppen. Vag görs för att åtgärda detta?
• Många poliser har efterfrågat ytterligare verktyg som vattenkanoner, gummikulor och bean bags. När får polisen det?
• Mycket intern kritik har riktats mot polisledningen som verkar ha misslyckats med att hantera situationen. Hur kommer det sig att ingen inom polisledningen har hållits ansvarig för detta misslyckande? Finns det ett problem med polisledningens kompetens och strategi? Borde detta inte utredas av en extern enhet?
• Är polisens strategi att fokusera på dialog och deeskalering tillräckligt balanserad och effektiv? Eller resulterar polisens ovilja att använda våld i att den inte tas på tillräckligt stort allvar av våldsverkarna? Anders Thornberg säger: “Våld kan föda våld. Vi måste besinna oss”. Det må vara sant men jag skulle också säga att avsaknaden av legitimt våld kan föda våld.
• Det visade sig att polisen vidtog en kontroversiell åtgärd och frihetsberövade Paludan i ett försök att kontrollera situationen. Var det ens lagligt? Kränker polisen rätten till yttrandefrihet och demonstrationsrätten? Vad är detta för demokrati när polisen godtyckligt kan frihetsberöva fredliga demonstranter?
• Anders Thornberg och Morgan Johansson började i ett mycket tidigt skede sprida ett narrativ om att personerna bakom kravallerna var gängkriminella, något som inte verkar stämma, och något som även tillbakavisades av enskilda poliser, som vittnade om att det handlade om ”vardagsmänniskor. Försökte rikspolischefen och justitieministern försköna verkligheten åt oss och tona ner allvaret i situationen och dess omfattning?
• Åtta av de nio män som häktats hittills efter korankravallerna har utländskt medborgarskap. Borde inte de och alla andra utländska medborgare som försökt döda poliser utvisas?
• Det är oacceptabelt att vissa inom polisen öppet vill begränsa yttrandefriheten och hävdar att koranbränning borde betraktas som ett hatbrott, och att polisen vid vissa tillfällen har anmält koranbränning som hatbrott. Borde inte dessa incidenter utredas?
• Enligt förvaltningsrätten var det fel av polisen i Borås att neka Paludan tillstånd för hans koranbränning. Hur kan vi garantera att polisen inte felaktigt begränsar demonstrationsrätten i framtiden?
• Problemet med att islamisk fundamentalism i orten verkar omfatta betydligt bredare folklager än organiserade islamister. En enorm klyfta i värderingar och i synen på demokrati och yttrandefrihet har avslöjats mellan orten och majoritetssamhället. Det är högst osannolikt att vi kommer att kunna integrera människor med en så drastiskt annorlunda världsbild och med ett sådant förakt mot vår demokrati. Vad ska vi göra med dem som inte kan integreras?

Dessa är samtliga akuta frågor som kräver ordentliga svar och lämpliga åtgärder. Den offentliga debatten just nu speglar ett samhälle och politiker som antingen befinner sig i förnekelsestadiet eller som inte riktigt har förstått hur allvarlig situationen är. Eller ännu värre – de har insett hur allvarlig situationen är men tror inte att de kan göra något åt den.

Det här är inte läget att fokusera på Ebba Buschs tonfall och retorik utan att fokusera på verkligheten och de reella och konkreta hot som finns mot samhället.