Krisen vid den polsk-belarusiska gränsen visar att Europas asylpolitik är en svag punkt som lämnar oss vidöppna för utpressning. Europa måste skapa ett nytt system för asylsökande och flyktingmottagning, skriver Omar Makram.
Europa har en svag punkt – en svag punkt som utnyttjas av världsdelens fientliga grannar – den svaga punkten är dess asylsystem. Turkiets Erdoğan har ofta använt asylsökande och migranter som ett vapen – för att pressa oss på pengar eller för få oss att avstå från att kritisera Turkiet och dess ledning.
Som vedergällning för EU:s sanktioner gör Belarus samma sak när de tillåter migranter, mestadels från Mellanöstern, att flyga till Belarus och därifrån föras till gränsen mot Polen. Där försöker migranterna ta sig över men hindras av polsk gränsbevakning, men de hindras också från att vända tillbaka till Minsk av den belarusiska militären.
Det som sker nu är en tragedi där utsatta människor, inklusive kvinnor och barn, har blivit lurade att jaga en dröm och att betala stora summor pengar bara för att användas som instrument i ett hybridkrig.
De tusentals migranterna vid gränsen, att döma både av de få som har intervjuats liksom av de tidigare vågorna av migranter de senaste åren i Europa, har inte Polen som destination, utan snarare länder som Tyskland och Sverige. Några röster i Sverige har höjts för att släppa in migranterna, men majoriteten verkar inte vilja ha en upprepning av flyktingkrisen 2014–2015.
I en tweet om den nuvarande krisen skriver journalisten Hynek Pallas: “EU:s bästa vapen mot en diktator? Att visa att inhumana metoder inte fungerar om man är en humanistisk demokrati. Flyktingarna är enbart skarp ammunition så länge de tillåts vara vapen. Om EU säger att de tar emot och behandlar deras ansökningar faller Lukasjenkos hot snart platt.”
Läs även: Norell: Hybridkrigföring modell Lukasjenko och Erdoğan
Det är dock inte svårt att förutse konsekvensen av att öppna gränserna. De människor som skulle släppas in kommer att kontakta sina släktingar och vänner i sina hemländer och uppmana dem att följa efter. Och det skulle också, med all sannolikhet, skapa nya enorma migrantströmmar in i Europa och vi skulle vara tillbaka till samma ohållbara situation som vi hade tidigare. Vi skulle få ett chicken race som Europa aldrig kan vinna, och det vet både Europa och Belarus.
För tre år sedan hade jag en av mina minst lyckade dejter någonsin. Vi hade bestämt oss för att träffas på en bar, och i början var det en trevlig stämning – tills vi började prata om det politiska klimatet i Sverige och Sveriges asylpolitik. Hon, en svensk kvinna, och jag, en flykting från Egypten, befann oss på motsatta sidor i frågan. Hon tyckte att den svenska asylpolitiken var rasistisk och att Sverige inte borde kontrollera gränsen mot Danmark, att vi borde släppa in alla asylsökande. I princip argumenterade hon för en öppen gränspolitik.
Jag svarade att jag tyckte att det var en poäng med en restriktiv asylpolitik just nu, eftersom Sverige hade tagit emot oproportionerligt stora mängder asylsökande och flyktingar både jämfört med andra europeiska länder och i förhållande till storleken på landets befolkning. Och att jag ansåg att Sverige måste integrera människor man tagit in innan man tar in fler, och att landet hade ett ansvar gentemot människor man tagit in tidigare och mot sina egna medborgare.
Hon tittade på mig med ilskan skriven i ansiktet och sade ”Du är otacksam!! Du är själv en flykting! Vad hade du gjort om Sveriges dörrar var stängda när du kom hit?!” Jag tyckte att hennes reaktion var konstig, delvis eftersom det är just för att jag är tacksam som jag bryr mig om vad som är bra för Sverige och dess folk. Jag svarade henne: ”Det är ingen stor sak, jag skulle ha ansökt om asyl i Tyskland, Danmark eller Nederländerna. Sverige är inte det enda landet i Europa.” Jag behöver antagligen inte berätta att det inte blev någon andra dejt.
Läs även: Skogkär: Polens sak är också vår
Jag har dock inte alltid tänkt så i denna fråga – i själva verket brukade jag inta motsatt ståndpunkt och var i princip för öppna gränser. Detta var dock när jag precis hade anlänt till Sverige och innan jag kommit i kontakt med verkligheten i landet, eller hade en aning om de integrationsproblem Sverige stod inför.
Men i slutändan kom jag till den logiska slutsatsen att det finns ett starkt samband mellan migrationsvolymer och en lyckad integration, och att ett land inte ska ha migrationsnivåer som överstiger dess förmåga att integrera dem som kommer. En generös migrations- och asylpolitik hade kanske kunnat fungera om Sverige inte var en välfärdsstat, men öppna gränser och välfärdsstat går inte ihop.
Det nuvarande asylsystemet är djupt bristfälligt, ohållbart och i behov av brådskande förändring. Först och främst gynnar det människosmugglare och får utsatta människor att falla offer för dem. Det får även människor att riskera sina liv eftersom det kräver att de företar den där riskfyllda resan, oavsett om de försöker korsa havet och drunknar eller fastnar vid gränserna och dör av kyla eller hunger.
Detta asylsystem är också diskriminerande eftersom de flesta som kan göra denna resa är friska och unga män som har tillräckligt med pengar för att betala smugglarna. Det exkluderar många kvinnor, barn, funktionshindrade och gamla som inte kan eller inte vågar göra samma resa. Det kanske är onödigt att även påpeka att detta system är långt ifrån feministiskt, eftersom det gynnar män oproportionerligt mycket, och eftersom ett betydande mansöverskott genererar sina egna problem i form av social destabilisering.
Sverige och Europa i stort behöver en ny asylpolitik som är mer balanserad och hållbar och som garanterar säker passage för flyktingar. En politik som dessutom är tillräckligt pragmatisk, så att tillgängliga resurser används på bästa sätt.
De pengar som läggs på att ta emot flyktingar i Sverige skulle göra mycket mer nytta om de spenderades så att fler flyktingar kunde tas emot i områden nära sina ursprungsländer. Det kunde till exempel handla om ett större ekonomiskt stöd till länder som Libanon, Turkiet och Jordanien, länder som tar emot många flyktingar. FN:s flyktingläger är också i stort behov av ekonomiska resurser.
Läs även: Polen: Väpnad eskalering hotar i migrantbråk
Men det är också sant att människor i flyktingläger behöver omplaceras och det finns en demografisk gräns för hur många flyktingar grannländerna kan ta in innan de är helt mättade. Därför behöver Sverige gå över helt till ett kvotsystem som står i proportion till Sveriges befolkning.
Det kvotsystemet skulle kunna ta emot människor från FN:s flyktingläger, kanske i kombination med att öppna upp för att ta emot asylansökningar på ambassader utomlands tills kvoten är fylld. I detta kvoteringssystem bör de mest utsatta grupperna prioriteras, det vill säga kvinnor, homosexuella och förföljda religiösa minoriteter och ateister.
Men eftersom Sverige har tagit emot oproportionerligt stora mängder flyktingar de senaste åren är Sveriges kvot fylld för lång tid framöver. Det är därför rimligt att om Europa ska ta emot fler flyktingar, så borde andra europeiska länder vara de som tar emot dem och inte Sverige.
Sverige behöver också samarbeta med de länder varifrån migranterna kommer, och via sina egna ambassader i dessa länder sprida information om att det inte går att få uppehållstillstånd i Europa genom att försöka ta sig över gränsen till Europa, eller genom att korsa havet. Detta för att människor inte ska bli offer i hybridkrig eller utnyttjas av människosmugglare i jakten på en ouppnåelig dröm.
När det gäller dem som trots allt lyckas ta sig till europeiskt territorium och ansöka om asyl, är det kanske vettigt att transportera dessa till asylcenter i säkra tredjeländer, och låta dem bli kvar där under den tid man undersöker deras asylansökningar, varefter de kan omplaceras och räknas som en del av kvoten om det visar sig att de har giltiga asylskäl.
Ett reformerat asylsystem måste snarast komma på plats för att eliminera Europas sårbarhet inför dess närliggande diktaturer och för att skydda Europa mot den ständiga instabiliteten i Mellanöstern och delar av Afrika och Asien, däribland Afghanistan där situationen riskerar att utlösa en ny flyktingkris inom en snar framtid.
Vi behöver ett rättvist, könsbalanserat, säkert och hållbart asylsystem och en ansvarsfull asylpolitik som tar hänsyn till vad landet och dess system klarar av. Utopism är farligt – om man ska kunna göra gott måste man inte bara ha intentionen att göra gott, man måste även ha viljan och förmågan att förverkliga det goda.
Och det är definitivt inte något som uppnås genom öppna gränser i en välfärdsstat. Därför måste vi hålla gränsen.
