”Han är svart, inte svensk”, sade några av de syriska asylsökande när vi träffade en svart svensk man i närheten av asylcentrumet där vi bodde 2014. Jag svarade dem att här i Sverige kan man vara svensk oavsett hudfärg. De verkade totalt förvirrade, ”men han är inte vit”, sade de.

Det var i den stunden som jag verkligen började tänka på klyftan i synen på etnicitet och nationalitet mellan Sverige och Mellanöstern. I större delen av Mellanöstern, inklusive i Egypten där jag kommer ifrån, är det uteslutet att en svart eller en asiatisk person skulle betraktas som en ”riktig” egyptier eller syrier, oavsett om man är född i landet eller inte.

Jag kände en lättnad och en tacksamhet över att ha kommit till ett land där hudfärgen inte är det som definierar en person, åtminstone inte i majoritetens ögon. I Egypten, i teorin, kan en utlänning få egyptiskt medborgarskap efter att ha bott tio år i Egypten, om vederbörande talar arabiska, har en laglig inkomst och inte har begått något brott. Men i praktiken händer detta sällan, och även om det gjorde det skulle den personen fortfarande inte uppfattas av egyptierna som egyptier.

Läs även: Makram: Vem är egentligen svensk?

Men efter sju år i Sverige är jag nu mindre säker på att frågan är så självklar här heller, och det verkar som att det ännu inte finns en social konsensus om vem som är en riktig svensk och om vad som är svenskhet.

Som jag nämnde i min tidigare text: vem som är en svensk medborgare är lätt att identifiera. Men kan människor som är födda eller växte upp utomlands bli svenskar som en kulturell identitet? Kan deras barn eller barnbarn bli etniska svenskar? Är svenskhet något statiskt eller dynamiskt? Och vem avgör vem som är svensk? För man blir inte svensk bara av att man åker tunnelbanan i Stockholm.

Jag frågade en svensk vän nyligen om hon ser adoptivbarn i Sverige som etniskt svenska. Hon svarade att hon har en sådan vän som hon anser vara etniskt svensk. Hennes vän adopterades från Etiopien av ett svenskt par, växte upp i Sverige med svenska som modersmål och har ingen annan kulturell tillhörighet till någon kultur förutom den svenska kulturen. Jag frågade därefter om hennes uppfattning hade förändrats om hennes vän istället för att bli adopterad av ett svenskt par hade adopterats av ett etiopiskt par, och hon svarade ja, hon skulle inte längre ha betraktat henne som etniskt svensk. Men betyder det att kultur och etnicitet är ett nollsummespel?

Läs även: Makram: Asocialt dominansbeteende och behovet av fungerande migrationspolitik

Kan till exempel inte barn till iranska invandrare som är födda och uppvuxna i Sverige vara 100 procent svenskar, men också delvis iranier? Det vill säga ha svenska som modersmål, anamma svenska normer, värderingar och traditioner och samtidigt även tala persiska och fira vissa persiska högtider? Eller är det så att om de gör det då är de 50 procent iranska och bara 50 procent svenskar? Om man kan ett annat språk och har en relation till ytterligare en kultur underminerar det ens svenska identitet, blir den mindre stark? Kräver etnicitet en sorts kulturell renhet? Skulle då deras etnicitet ändras om dessa barn eller barnbarn till iranska invandrare inte kunde persiska, inte firade persiska högtider, och bara kunde tala svenska och uteslutande observerade svenska traditioner?

Trots att många både till vänster och till höger i debatten behandlar etnicitet som något relaterat till gener och utseende, är det inte nödvändigtvis vad etnicitet är. Det kan finnas överlappande kategorier av etnicitet eftersom det kan handla om språk liksom kulturarv, sedvänjor, traditioner, normer eller religion. Det kan även vara att tillhöra en stat med gemensamma politiska och sociala institutioner, och ja, det kan också vara det som på engelska kallas ethno-racial – baserat på utseende och fenotyper. Ofta består etnicitet av ett lapptäcke av flera av dessa komponenter.

Den tyska sociologen Max Weber hävdade att etniska grupper var en social konstruktion eftersom de var baserade på en subjektiv tro på delad gemenskap, och det är inte den tron på gemenskap som skapat gruppen utan gruppen om skapat den tron.

Läs även: Ahmed: Jag vägrar känna otacksamhetsskuld

Enligt den norska antropologen Fredrik Barth är också etnicitet en social konstruktion, men han gick längre än Weber i att säga att den ständigt förhandlas och omförhandlas av både extern tillskrivning och intern självidentifiering.

Men vad betyder detta egentligen i det samtida Sverige? Ett land där nästan 20 procent av befolkningen är utrikes födda, den högsta andelen i hela EU. Vad betyder detta när det gäller adoptivbarn i Sverige, minoriteter och barn och barnbarn till invandrare i Sverige? I nästa krönika kommer jag att försöka analysera exakt just det och försöka utveckla mina tankar för en väg framåt.