I en rad tweets nyligen kritiserade journalisten Niklas Orrenius “…hatet mot mångkultur, mot muslimer, mot antirasister” och idén om att det pågår ett “folkutbyte” liksom att vissa (vita) medborgare skulle ha mer rätt till – och rättigheter i – landet än andra. Att “inhemskt ursprung är bra, utländskt ursprung är dåligt”. ”Vi behöver en medborgerlig svensk identitet och gemenskap, som bygger på medborgarskapet och att vi har detta land tillsammans. En självförståelse som bygger på den befolkning vi faktiskt har”, skrev han.

Medan jag delar Orrenius oro för rasism och de etniska spänningarna i Sverige, och inser vikten av att alla svenska medborgare måste fortsätta ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett var de kommer ifrån och oavsett familjebakgrund eller hudfärg, kan jag inte låta bli att undra om inte just denna idé om mångkultur står i vägen för att vissa människor uppfattas som svenskar.

Jag skulle säga att multikulturalismen är – kontraintuitivt – ett splittrande och exkluderande koncept, eftersom det upprätthåller dikotomin mellan svensken och ”den andre”, och låser människor i kategorin ”den andre” permanent, där de aldrig kan komma att uppfattas som svenskar. Jag undrar också om endast medborgarskapet räcker för att skapa en identitet som skulle leda till nationell sammanhållning och gemenskap, och motverka etniska spänningar. Jag tvivlar på det.

Dagens Nyheters granskning nyligen visade att 51 av 120 vårdgivare är beredda att tillgodose önskemål från hypotetiska patienter om att träffa bara etniskt svenska läkare. Relevansen och betydelsen av den granskningen kan vi lämna därhän, men den fick mig att fundera över begreppet ”etnisk svensk” och etnicitet i allmänhet.

Läs även: Ahmed: Jag vägrar känna otacksamhetsskuld

För många i Sverige verkar begreppet etnisk svensk vara något kopplat till dna och utseende, något närmast biologiskt. Ironiskt nog verkar detta gälla för båda ändarna av det politiska spektrumet: identitetshögern med sin essentialistiska inställning och identitetsvänstern med sin identitetspolitik, och medföljande behov av att skilja ut icke-vita som de kallar ”rasifierade” som anses vara förtryckta, från den vita etniska svensken som är förtryckaren.

På Twitter skriver programledaren och journalisten Elaf Ali att det är dags att ändra bilden av att en svensk bara är den som är blond med blå ögon, och att människor med utländsk bakgrund som är födda och uppvuxna i Sverige även de är svenskar. Hon fortsätter sedan med att säga att ”man kan vara svensk utan att vara etnisk svensk”.

Så här utesluter alltså även Ali människor som är födda och uppvuxna i Sverige men som råkar ha någon utländsk bakgrund från att betraktas som just etniskt svenska. Men vad menar hon med att vara svensk utan att vara etnisk svensk? Är det medborgarskapet vi pratar om? Om så är fallet är detta ett objektivt faktum som ingen kan vara oense om, man är antingen svensk medborgare eller inte. Men jag antar att det handlar om något djupare, en kulturell identitet möjligtvis?

Jag tycker att debatten behöver ett mer exakt språk och nyans för att klargöra vad vi menar med en ”svensk” i detta sammanhang. Jag tycker att det kan finnas flera kategorier av ”svensk” som kan överlappa, men inte behöver göra det. Det finns svensken som är en svensk medborgare, och detta är enkelt att identifiera objektivt. Baserad på medborgarskapet kan det skapas en nationell identitet som härrör från politisk jämlikhet och respekt för landets lagar.

Läs även: Altstadt: Tio år efter Utøya – har Breivik radikaliserat mainstream?

Men anses en person som har fått svenskt medborgarskap men inte ens kan tala språket, inte är medveten om eller följer landets lagar och sociala normer, som en svensk i samhällets ögon? Är det troligt att den personen själv identifierar sig som svensk? Är den personen svensk om hon inte känner till historien, kulturarvet eller ens de aktuella händelserna i landet? Om personen lever i kulturell isolering och inte känner någon tillhörighet till, eller helt saknar kunskaper om, svensk kultur? Jag betvivlar att en sådan person i majoritetens ögon kommer att betraktas som svensk i ordets fulla betydelse.

Läs även: Makram: Dagens invandring har blivit en belastning för alla

I min kommande krönika kommer jag att försöka utforska kulturell och etnisk identitet i ett svenskt sammanhang, för till skillnad från hur det ofta låter i debatten är dessa begrepp mycket subjektiva och långt ifrån självklara. Med tanke på de senaste årens demografiska förändringar och för landets framtid måste vi som samhälle och som individer diskutera och förhandla oss fram till ett svar på frågan om vad en svensk är.